Artikel

Öppnar inte upp för samtal och vidgade perspektiv

På Västerås stifts hemsida publicerades en skrivelse härom veckan. Det är en text skriven i bedrövelse och sorg över människor, transpersoner, som lider. Författarna skriver att ”kyrkan är trans” eftersom människor i kyrkan är trans. Skrivelsen, ett öppet brev till alla människor som definierar sig som trans, syftar till att stärka och bekräfta att kyrkan finns där för dem. Inbjudan att skriva under gick ut via Facebook och nästan tusen personer, som alla arbetar eller är aktiva i Svenska kyrkan, har nu skrivit på.

Jag har inte skrivit under. Jag skulle vilja berätta varför. Det handlar inte om att jag inte vill stötta transpersoner, tvärtom vill jag så som de flesta ge stöd åt varje medmänniska. Jag ber dig som känner att pulsen höjs nu att ta ett andetag och läsa till punkt.

Att kyrkan är trans borde egentligen inte vara särskilt kontroversiellt. Gränsöverskridande kroppar och tron på en Gud som framträder i mänsklig gestalt är centralt också i den naivaste barnatro. Gud blir människan Jesus och inte ens dödens gräns är så intakt att den kan hindra en ny identitet från att bryta fram: Kristus. Vad är det om inte – trans?

En del av den kristnes liv är att genom dopet dagligen dö bort från det gamla för att återuppstå till ny identitet: del i en kropp utan gränser, en rörelse från innestängande och begränsande definitioner till en delaktighet i Kristus. Kristi kropp ÄR således en gränsöverskridande trans-kropp som ser en vän i främlingen och ett helgon i syndaren.

Kyrkan är trans och enbart i dessa få rader finns tillräckligt med stoff för att formulera en trans-teologi, vilken vill stärka den som är trans och mana oss alla att i nyfikenhet röra oss från det egna, välkända, mot det okända, bortom den horisont som för närvarande framträder som den yttersta, tänkbara. En transteologi skulle alltså kunna hjälpa oss att överskrida de gränser som vi människor så lätt begränsar oss till i rigiditet och oförmåga, där medmänniskan så lätt blir en motmänniska, där vi på förhand definierar människor genom att sortera in dem i begränsande fack.

Denna trans-potential till trots har den kristna kyrkan genom historien ändå inte framträtt som trans. Nästan alltid har den istället byggt upp intakta gränser. Mutat in sin egen gräns, där de som haft en röst tydligt definierat hur denna gräns ska dras, vem som är innanför och vem som är utanför, vem som är med och vem som är mot. De som ställts utanför har betraktats som syndare medan de som befunnit sig innanför ansetts tillhöra de rättfärdiga. Så har exempelvis trans-personer men även homosexuella, ”tvivelaktiga” kvinnor, invandrare och många fler ställts utanför, nedvärderats och föraktats.

En trans-teologi som pekar bortom sådana gränser kan ge förståelse för att varje människans blick på tillvaron är begränsad men att Kristi gränslösa kropp kan ge var och en av oss mod att tänja på och överskrida dessa gränser. Min blick behöver således din blick och tillsammans kan vi tillitsfullt röra oss mot det än så länge okända.

En trans-teologi kan belysa att tillvaron inte alltid är vad den ser ut att vara: guden blev en människa, kvinnan kunde bli en man och syndaren var ett potentiellt helgon. Så finns det också en potentiell vän i varje fiende. Det vi ser döljer alltså något annat: nya förutsättningar, nya kroppar bortom den egna föreställningsförmågan. En trans-teologi kan hjälpa var och en av oss till förundran inför livet och öppenhet inför varandra och världen.

En trans-teologi skulle därför vara välkommen i våra dagar där samhällsdebatten polariseras och där normen ofta blivit att polemisera och tillskriva andra människor epitet när de inte tänker som oss själva.

Jag skrev inte under brevet helt enkelt därför att jag inte tycker att det är tillräckligt trans. Snarare än att mana till nyfikenhet och öppenhet upplever jag att skrivelsen andas rigiditet och slutenhet, ja att den till och med fallit för en sån där olycklig retorik som kyrkan lidit av genom årtusendena. Jag menar i själva verket att skrivelsen är trans-fob därför att den inte öppnar för samtal och vidgade perspektiv. Snarare sluter den sig och avfärdar den som söker diskussion och samtal men som inte passar inom de ramar som så tydligt definieras.

Att transhat existerar är naturligtvis ett välkänt och sorgligt faktum. Skam och exkludering men också misshandel och mord är några reella faror som transpersoner tvingas leva med. Vad skrivelsen avser med transhat blir däremot mera oklart, helt enkelt därför att resonemanget är svepande och otydligt. Det jag ser nu är att man relativt lättvindigt skriver in sig i en mycket infekterad, komplex och polariserad samhällsdebatt som förs i media. Jag gissar att det som hänvisas till är den diskussion som främst rör två områden:

I det första fallet har kritik lyfts rörandes transvården för barn under 18 år. Nya rön pekar på att den inte vilar på tillräckligt vetenskaplig grund. Därför kan vården inte garantera att den kan bedrivas på ett säkert sätt.

Skrivelsen har publicerats på ett stifts hemsida och har därmed Svenska kyrkan som avsändare. Om detta är en av de frågor som avses vill jag uppmana till att fundera ytterligare ett varv kring vad som sker med en kyrka som alltför enkelt ställer egen övertygelse mot vetenskap. Ibland har det blivit ganska problematiskt.

I det andra fallet har diskussionen rört språk. Bland annat har vårdguiden uppmanat till att inte använda epitet som kvinna och man, inte ens då det rör kvinnorelaterade eller mansrelaterade sjukdomar.

Språket formar den verklighet vi lever i men att ensidigt överge ord som kvinna till förmån för exempelvis livmodersbärare är inte på långa vägar en garanti för ett inkluderande samhälle. Bland annat behöver vi fråga oss vad som sker då språket avpersonifieras och avhumaniseras till förmån för mer sterila termer. Vilken människosyn formas av ett sådant språk?

Meningarna är alltså delade och frågorna är bra mycket mer komplexa än att tvärsäkert hävda att två sanningar existerar i motsats till varandra, vilket jag nu får uppfattningen att brevet vill ge sken av. Att ifrågasätta är en sak men att avfärda är något annat. Att ställa olika tankesätt bredvid varandra och att till och med komma fram till olika saker kan vara obekvämt men är det – hat?

Brevet talar också väldigt hårt om transexkluderande feminism, en feminism vars retorik likställs med högerkristenhet och högerpopulistiska grupper. Det är mycket starka anklagelser, och utgör i sig en retorik som jag blir fundersam kring.

Den som är insatt i genusvetenskap och feministisk teologi vet att detta fält har blivit mycket komplext och komplicerat. En viktig aspekt inom genusvetenskap, såväl som all annan forskning, är att olika perspektiv ställs emot varandra för att på så vis kunna undersöka nya vägar. Ingen vetenskap kan någonsin utge sig för att täcka in helheten eller att ha nått sanningen. Feminismen har därför behövt betona olika aspekter av kön och genus i olika historiska skeden och jag har ingen anledning att betvivla att så kommer vara fallet även i framtiden. I kampen för kvinnors tillgång till samhället behövdes exempelvis betonas att kvinnor och män i grunden är lika. Genom att hänvisa till en ”mänsklig natur” bortom könet, kunde man skapa förståelse för att kvinnor lika väl som män är lämpade att rösta och att utbilda sig. När kvinnor fått tillträde till arbetsmarknad och rösträtt blev det istället viktigt att betona skillnad mellan män och kvinnor för att kunna belysa ojämlikhet. Sådär har det fortsatt och genusbegreppet har vidgats för att också ta sexualitet, klass, ras och trans i beaktande. Att ställa feminismens arbete i motsats till trans är därför djupt olyckligt och kommer aldrig att gynna någon.

Jag förstår att intentionen är god men när tusen namnunderskrifter samlas på detta vis uppstår också något outtalat kring dem som inte skrivit under. Detta outtalade kommer att påverka och skapa en potentiell oro snarare än omsorg. Låt mig förklara.

Först och främst tänker jag på mina vänner och bekanta som definierar sig som transpersoner. En del av dem finns i församlingar där jag varit präst och jag vet att några av dem har tagit del av skrivelsen. I varje möte med dem riskerar det outtalade, för egen del frånvaron av mitt namn på brevet, att tala. Det riskerar att medföra en oro och en osäkerhet inför mig som inte skrivit på, ja inför varje möte med en person i Svenska kyrkan som inte uttalat har sitt namn på brevet. Det är inte pastoralt utan bidrar snarare till ängslan och osäkerhet.

En viss rädsla och oro väcks även för egen del. Kommer jag få hatiska mail i min inkorg nu? Men det kanske man får ta när man ger sig till tals. Eller? Vill vi ha ett sådant samtalsklimat? Framför allt, ska kyrkan bidra till det eller kan vi, just på teologisk väg, finna en retorik och ett språk där vi stöttar den som är utsatt utan att för den sakens skull helt avfärda andra?

Jag är övertygad om att vi är i stort behov av en trans-teologi för vår tid.

JENNY KARLSSON