»Från pandemins tid bär vi med oss starka, stärkande berättelser«
Hur kan en kyrka vara kyrka i en tid när sakramenten blivit livsfarliga? Det är en av de frågor Svenska kyrkans medarbetare och medlemmar besvarat, i ord och i handling, under mer än ett och ett halvt år nu. För att värna vår egen och våra medmänniskors liv och hälsa har många av oss fått avstå från nattvarden när vi bäst behövde den. När vi i media hört myndighetsföreträdare eller statsministern tala om vad vi inte ska ägna oss åt i smittskyddets namn har det ibland talats om rejvfester och ibland om dop. Sakramenten är alltså livsfarliga. Hur kan en kyrka vara kyrka i en sådan verklighet?
Svar på den frågan har givits på olika nivåer i Svenska kyrkan och ofta handlat om mycket konkreta saker. Svensk Kyrkotidning 9/2021 visade bland annat hur diakoner samt Svenska kyrkan på central nivå engagerat sig i att ensamma i riskgrupp ska få hem mat och mediciner. Vi kan alla ge exempel på hur gudstjänster och verksamheter ställts om. Allt detta konkreta är svar på frågor om kyrkans, för många av Svensk Kyrkotidnings läsare Svenska kyrkans, identitet och uppdrag i världen. Att bekymra sig om vad vi gör när sakramenten blir livsfarliga handlar också om det. Om att vi faktiskt tror att dop och nattvard är livstolkande och livgivande och därför ser dop och nattvard som del av kyrkans svar på pandemins utmaningar. Så vad gör vi när de samtidigt är livsfarliga?
Svensk Kyrkotidning har varit en plats där olika röster givit olika svar på hur gudstjänst trots allt kan firas. En plats där diakoner delar erfarenheter av hur de svarar på människors behov och därigenom gestaltar vad det är att vara kyrka i pandemins tid. Dessa och andra bidrag till samtalet om att vara kyrka i pandemins tid har dock hittills alltid publicerats tillsammans med texter om annat som är viktigt, som måste få vara viktigt, också i pandemins tid. Vi kommer även i kommande nummer att ge rum för olika röster som talar om att vara kyrka i pandemins tid med bidrag om bland annat gudstjänsten.
I detta temanummer, som publiceras när det är sagt att restriktionerna ska börja släppa, vill vi fokusera helt på detta att vara kyrka, Svenska kyrkan som del i den ekumeniska rörelsen, i pandemins tid. Nu i oktober 2021 kan det vara tid att stanna till och se tillbaka, utvärdera och reflektera, men också tänka framåt. Förhoppningen är att detta temanummer kan bidra till de processerna i församlingar och i andra sammanhang i Svenska kyrkan.
Detta temanummer tar upp dop respektive begravning, vilket vi inte gjort tidigare. De två artiklar som behandlar dop respektive begravning ger statistik som visar vad som skett och ger pastoral reflektion som ser framåt. Förra numrets (Svensk Kyrkotidning 9/2021) artikel om sjukhuskyrkans arbete följs upp av en artikel byggd på en rapport om andlig vård under pandemin, andlig vård som ges av kristna, buddhister och muslimer. Vi får också inblick i ett forskningsprojekt om hur församlingar verkar i digitala rum och inbjuds att delta i samtal som förs i det projektet. Ett temanummer om kyrka i pandemins tid måste ha ett bidrag om diakoni så till sist fick jag som temaredaktör skriva en artikel om diakonalt arbete som vidgar perspektiven till ekumeniskt arbete och samhället i stort.
Nu hoppas vi att pandemins tid snart är över. Att sakramenten återigen ska vara livgivande och livstolkande, inte livsfarliga. Att vi återigen ska samlas till vigslar och begravningar även om vi inte tillhör den närmsta kretsen. Från pandemins tid bär vi med oss starka, stärkande berättelser som visar vad människor faktiskt förmår tillsammans: diakoner och vårdpersonal, vaccinforskare och goda grannar – vi kan alla ge fler exempel. Samtidigt har pandemin synliggjort och förstärkt sociala problem och utsatthet i Sverige och globalt. Vi vet ännu inte vilka bestående skador pandemin gett individer och samhällen – och dessutom pågår den globala uppvärmningen. Vad är det att vara kyrka, en kyrka som döper och firar mässa, i en sådan verklighet?
HANNA STENSTRÖM