»Det är i detta sammanhang viktigt att rikta blicken mot kyrkoorganisationens intresse för det diakonala kunskaps- och arbetsfältet.«
Den som läser tidskriften Diakonen som Svenska diakonsällskapet började ge ut 1898 får sig mycket av diakonihistoria till livs, inte bara genom det som skedde vid sekelskiftet, utan också av dåtidens kyrkohistoria om diakoni i den tidiga kyrkan. Lundaprofessorn i praktisk teologi Olof Holmström (1854-1921) var en flitig aktör, både att skriva historia och utveckla modeller för diakoni och församlingsvård runt 1900-talets ingång. Forskning om diakoni har alltså en lång tradition.
För det diakonala arbetet är samtiden en angelägen forskningsperiod. I slutet av 1990-talet inleddes ett samarbete mellan religionssociologin vid universitetet och Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala. Med det sattes begreppet diakonivetenskap på kartan (via det Diakonivetenskapliga institutet under Anders Bäckströms ledning). En lärdom därifrån är att fenomenet diakoni, eller fältet diakonalt arbete, ofta är alltför smalt för att i sig kunna attrahera forskningsfinansiering. I Uppsalafallet kunde diakoni förstås som ett led i kyrkans välfärdsinsatser och ramas in i större skeenden, såsom omregleringen av staten, där Svenska kyrkans särskiljande vid millennieskiftet blev ett ”case”. Något senare lyckades ett projekt om religionens roll i välfärden i ett europeiskt perspektiv med framgång intressera forskningsfinansiärer. Utvecklingen fortsatte så att det Diakonivetenskapliga institutet transformerades och övergick helt till Teologiska institutionen vid Uppsala universitet och heter idag Centrum för mångvetenskaplig forskning om religion och samhälle (CRS).
Gränssnittet religion-samhälle adresseras också av en i år nystartad forskarskola. Här samverkar Svenska kyrkan på nationell nivå med Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och Teologiska institutionen i Uppsala. Forskarskolan med runt sex doktorander är tänkt att inriktas på samtidsrelevanta teologiska och religionsvetenskapliga frågor. Tre övergripande teman nämns: Praktiknära teologi; Natur, människa, tro; Religionsmöten lokalt och globalt. Vid Umeå universitet har ett liknande samarbete inletts där en doktorandtjänst i religionsvetenskap med fokus på diakonins digitalisering nyligen utlysts. Det är dock ovanligt att begreppet diakoni nämns i sådana forskningssammanhang.
Letar man efter forskning om den diakonala praktiken kan den intressant nog återfinnas på fler ställen än vid de teologiska institutionerna. På Handelshögskolan i Stockholm bedrivs just nu ett forskningsprojekt om de större frivilligorganisationernas mobilisering vid samhällskriser, finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Här blir civilsamhället det inramande begreppet. Vid Socialhögskolan i Lund återfinns ett avhandlingsprojekt om matfattigdom och matbutiker som drivs av stadsmissioner. Vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet pågår forskning om nya metoder för engagemang och integration där bland andra diakonen i Bergsjön, AnnSofie Olsson, deltar.
Men för att teckna bilden av forskningsläget om kyrkans diakoni måste till bilden av de ovan inspirerande projekten fogas en del mörkare moln. När Ninna Edgardh gått i pension finns inte längre professuren med tillägget ”diakonivetenskap” kvar vid Teologiska institutionen i Uppsala. Ett lovvärt initiativ från dåvarande Ersta Sköndal Bräcke högskola – numera Marie Cederschiölds högskola – var utlysningen 2017 av en professur med beteckningen Människan i välfärdssamhället med inriktning mot diakoni. Tyvärr var den bara tillsatt en kort tid. En uppgift för professorer, förutom att vara meriterade forskare som också bedriver forskarutbildning, är att designa forskningsprojekt som är tillräckligt bra för att erhålla finansiering.
Översikten som framträder kan förvisso beskrivas som inspirerande, men visar även på ett forskningsläge som syns svagt och osammanhållet.
Det är i detta sammanhang viktigt att rikta blicken mot kyrkoorganisationens intresse för det diakonala kunskaps- och arbetsfältet. Företrädare från tre stift lyfte viktiga frågor i Svensk Kyrkotidning i våras (Svensk Kyrkotidning, nummer 3 2022). Kan stift och nationell nivå konstruera en sammanhållande funktion – ett nav – för kunskapsutvecklingen i diakonalt arbete, för att bearbeta och sprida den forskning som sker, till stöd för församlingarna?
Detta ligger i linje med den motion Kyrkomötet antog förra året, av Anna Karin Hammar och Elisabeth Rydström, med rubriken Diakonins kunskap (Motion 2021:21). Beslutet innebar att kyrkostyrelsen ombads utreda hur Svenska kyrkan mer systematiskt kan ta vara på det diakonala arbetets kunskap om samhällssituation, teologi och diakonala arbetsmetoder. I motionen framfördes bland annat att ”Svenska kyrkan behöver utveckla strukturer och åtaganden som säkerställer att diakonins tysta kunskap fångas upp och får bidra till såväl kyrkans självförståelse som till ett vidare samhällsansvar för omsorg om människor och djur, ja för hela skapelsen.”
Kyrkostyrelsens respons emotses med intresse.
STIG LINDE