I denna artikel ger Andreas Hedberg en ingång till sin nyligen publicerade avhandling om Viktor Rydbergs författarskap. Genom Hedbergs läsning möter vi en Rydberg och ett 1800-tal som på många sätt talar rakt in i vår tid, i vår existentiella men även politiska kamp.
Tomten står där så grå vid ladgårdsdörr. Han grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta. Han för sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta. Han tänker: ”Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta”.
Viktor Rydbergs (1828–1895) dikt om den grubblande tomten publicerades första gången 1882, i den då drygt femtioårige författarens första diktsamling. Men än idag finns det många som känner igen rim och formuleringar. Denna ”vintersaga”, som den ibland kallas, är därmed en av relativt få dikter som blivit kvar från den svenska lyrikens glansålder vid slutet av 1800-talet. För detta kan vi bland annat tacka Harald Wiberg, som illustrerat dikten och därmed gett den nytt liv som barnbok.
”Tomten”
”Tomten” har på senare år marknadsförts som en juldikt, men har egentligen ingenting med julfirandet att göra. Den grå gårdstomte som spelar huvudrollen förknippades av den samtida publiken i första hand med äldre, mytiska föreställningar som hade uppkommit för att bringa trygghet och reda i en svårbegriplig värld. Föreställningen om gårdstomten var ett sätt att hantera det som inte kunde förklaras på annat sätt. Därför blir detta sägenomspunna väsen ett idealiskt språkrör för Rydberg. Dikten handlar ju om just detta, det oförklarliga – varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Men varken diktaren eller mytvärlden kan erbjuda något svar. Gåtan är alltför svår.
”Tomten” är på detta sätt typisk för Rydbergs författarskap. Han använder dikten på ett sätt som idag uppfattas som otidsenligt. Det är därför ganska lätt att förstå varför han knappast längre finner några nya läsare. Ännu mot slutet av 1800-talet var lyriken ett politiskt och filosofiskt forum, där författare och läsare kunde hantera och debattera gemensamma upplevelser, religiösa och politiska problem.
En poetisk text kunde också bli en pamflett, med uttalad författarmoral, vilket idag, efter modernismens genombrott, framstår som naivt och ålderdomligt. Vid 2000-talets början hittar vi sådana budskap och diskussioner i helt andra genrer: i tidningsledare, i debattartiklar och på bloggar. Men för att förstå Rydberg och hans samtida (och då i första hand deras dikter), är det viktigt att komma ihåg att de hade helt andra ambitioner med sitt skrivande än vad många poeter har idag.
Upplever och genomlider
Karaktäristiskt för Rydbergs filosofiska tankedikter, skriver E. N. Tigerstedt i Svensk litteraturhistoria (1948), är att de har konstruerats ”i dialogform”. Rydberg ”upplever och genomlider problemen”, men hans lösning ”blir med åren allt mindre ett bestämt och positivt svar, allt mer en vädjan till människans outrotliga rättfärdighetskrav och trosbehov”. När det gäller Rydbergs filosofiska och religiösa dikter är det alltså svårt att resonera om tydliga ställningstaganden. Det är dialogiska eller flerstämmiga konstruktioner som möter läsaren av de en gång så omtalade och lästa ”Prometeus och Ahasverus” (1882) och ”Lifslust och lifsleda” (1891). Dikterna har beskrivits som brytningsplatser för idéer i Rydbergs samtid.
Tigerstedts påstående att lösningen med åren blir ”allt mindre ett bestämt och positivt svar” kan däremot nyanseras. Det är sant att Rydberg under sina sista år som författare började tvivla på den liberala rörelse som en gång fostrat honom som politisk tänkare. Han tyckte att frihetsläran, i industrialismens spår, hade förvandlats till ett motbjudande försvar av girighet och rovdrift. När han övergav det ideologiska systemet förlorade hans politiska och filosofiska idéer sin teoretiska grund. Glidningar, skiftningar och kursförändringar uppstod. Men samtidigt – vilket snarare talar emot Tigerstedts påstående – bidrog Rydbergs växande samtidsförakt till att hans ställningstaganden blev allt tydligare, allt mer drastiska.
En återkommande huvudperson i tankedikterna är den vandrande juden Ahasverus. Rydbergs Ahasverus-gestalt etablerades på allvar i den långa idédikten ”Prometeus och Ahasverus”. Den 12 maj 1877 skriver Rydberg till sin danske vän och översättare Carl Otto Borchsenius att dikten ”för genom Prometeus den ideala demokratiens och humanitetens talan mot den sjelfrättfärdiga egoismen”. Det är denna egoism som Ahasverus får representera. Hans pessimistiska syn på världens utveckling står i kontrast till den heroiska framtidstron hos den ständigt optimistiske Prometeus, titanen som stal elden från gudarna för att ge den åt människorna:
Ja, Zeus beherrskar detta stjernevimmel ännu en tid. Dock fins en annan himmel: der vandra stjernor skönare än de, och hvad de dina vilja hugskott kalla
de äro klara stjerneskott, som falla från denna härlighetens empyré, och der de sväfva ned i ädla själar, der tändes desse gudasöners hug till kamp mot denna verld af våld och trug,
mot denna verld af herrskare och trälar. Så förs en strid för det, som borde vara, mot allt det svek, den lögn, den nöd som är.
Fast jag är fängslad, fins det väl en skara, en prometeisk, som mina vapen bär.
Pessimisten Ahasverus svarar, i ett senare skede av dikten:
[J]ag säger ej, att det, som är, är härligt men böjer mina knän för Magtens bud. Är verlden icke som hon ’borde’ vara, är hon likväl den yppersta som gifs, och någon bättre lär väl ej din skara, och du ej heller, mana fram till lifs. […]
Jag är som du ett magtens offer, jag, men ser med undergifven blick på lagen, ser derför mildhet i hans sträfva drag och solen glimta i den mulne dagen, jag ser ur nödens schakter brytas gull och rosor spira ur eländets mull […]
Här pläderar Ahasverus för ”tidsguden” Zeus lag, d.v.s. den självrättfärdiga maktens, och finner också ett slags förtröstan i den. Spänningen i dikten uppstår inte bara i konflikten mellan dess huvudpersoner, utan också i Ahasverus egen retorik. Han säger sig veta att världen inte är perfekt, men accepterar den ändå som den bästa möjliga. Hans pragmatiska resonemang är alltså inte främmande för idealismen – han förstår att saker skulle behöva ändras – men han tror inte på förändringens möjlighet.
Denna dubbla spänning har helt försvunnit när Ahasverus dyker upp på nytt, i inledningen till Rydbergs industrikritiska diktsvit ”Den nya Grottesången” (1891). Här är den vandrande juden diktens ensamme auktoritet. Han har inte längre någon diskussionspartner eller motståndare. Utan Prometeus optimism blir diktens tidsbild mörk. I det prosastycke som fungerar som inledning till diktsviten utbrister Ahasverus:
Menniskosläktet skall dö ut, vår planet förstöras, vår sol slockna. Hvar är då det vetande vi samlat? Hvar frukterna af vårt jäktande och äflande? […] Hvad framtiden vidkommer, efterspanar jag tecknen till vårt släktes undergång.
Själva diktsviten är en uppgörelse med industrikapitalismens rovdrift, metaforiskt återgiven med hjälp av Edda-sången om kvarnen Grotte som mal fram allt vad dess ägare önskar sig. Enligt myten beordrar kung Frode jätteträlinnorna Fenja och Menja att mala guld, fred och lycka åt honom, men unnar dem varken vila eller sömn. I sin vrede sjunger de då en sång – ”Grottesången” – förbannar kungen och mal tills kvarnen springer i stycken.
I Rydbergs dikt förslavas väldiga arbetarskaror, även kvinnor och barn, som driver runt kvarnstensblocken för att mala guld åt Frode. Slavarbetet rättfärdigas av Kanslern-Mammons-prästen som övertygar den vankelmodige kungen att offra fler och fler av sina undersåtar:
För envar av kvarnen slukad
fös en annan fram i hast!
Varför ock en lag förkunnar
statsaritmetikens dom:
ej ett bröd åt deras munnar
ej en dryck åt deras gom!
Drevs du inom Grottes stätta,
vräks du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta,
blott aritmetik.
De avslutande raderna i denna strof citeras än idag inom arbetarrörelsen. Berömda är socialdemokratens Ernst Wigforss uttalande, att det var Rydberg snarare än Karl Marx som gjorde honom till socialist.
Frodes mål är att bygga ett väldigt tempel åt ”gud Mammon”, det högsta väsendet i ”Plutus-Mammons religion” – ”vår rena lära” – som i diktvärlden ersatt en förkastad kristendom. När kungen vill ha templet fullbordat tidigare än planerat uppfinner prästen ett medel som ger kvarnen fyradubbel fart. Medlet – som ”eggar, hetsar, sporrar,/sticker, stinger, gnager, borrar” – kallas konkurrens. I diktsvitens sista stycke talar en av de kämpande trälarna, utstyrd till harlekin för den årliga Mammons-festen. Bakom ett groteskt påmålat clown-leende förbannar han sina herrar och ber till Herren Sebaot att jorden måtte gå under för att bödlarna skall straffas.
Pessimistisk inställning
Det är framför allt denna pessimistiska inställning till samtiden, i kombination med kritiska uttalanden om socialdemokratin och om industrialiseringen av det svenska näringslivet, som har fått flera skribenter att beskriva Rydberg som konservativ. Men många har också opponerat sig mot denna bild. Hans Granlid menade på 1970-talet att ”den fortskridande konservativa försteningen” av Rydbergs tankevärld i själva verket är ”en synvilla”. Istället tänkte han sig en ”revolutionär vilja och våldsam oppositionslusta” som oförändrad brinner i diktarens inre.
Jag menar att de värderingsmässiga skiftningar som finns i författarskapet kan beskrivas som resultatet av en kamp mellan två krafter som hos Rydberg, liksom i hans samtid, existerar sida vid sida. Prometeus och Ahasverus är symboler för dessa krafter, men de framställs också på andra sätt. I det ofta kommenterade förordet till den första bokupplagan av följetongen Den siste athenaren (1859) talar Rydberg om en progressiv-hellenistisk och en fatalistisk-orientalisk världsåskådning mellan vilka pågår en världsomfattande kamp. Men konflikten, tycks Rydberg mena, yttrar sig inte bara som en strid mellan människor av olika temperament, utan också i individens inre: ”[v]i lefva, andas och hafva vår varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar”. Även hos 1890-talets Rydberg finns en ”våldsam oppositionslusta” – en vilja att strida för ”det, som borde vara” – men den överflyglas ofta av en desillusionerad inställning som kan uppfattas som resultatet av vad Granlid kallade en ”konservativ förstening”.
I viss mån kan Rydbergs sista litterära och vetenskapliga skrifter ses som ett utslag av vad litteraturvetaren Edward W. Said – med ett uttryck lånat från den tyske filosofen Theodor Adorno – har kallat ”den sena stilen” (”late style”). Said ifrågasätter den allmänna föreställningen att en åldrande konstnärs verk ofta visar prov på mogen visdom, lugn och försoning. Sådana fall förekommer visserligen, men Said betonar att det också finns andra, där den åldrande konstnären, mot bakgrund av sin egen situation och sin nära förestående död, istället ifrågasätter sina tidigare ståndpunkter och vittnar om erfarenheter av meningsförlust inför en ofta oförstående publik. Denna sena stil, menar Said, präglas av oförsonlighet, tvivel, ilska och obestämbarhet, men också av en stark vilja att motsätta sig det allmänt vedertagna.
Ger inte alltid svar
Samtidigt var denna obestämbarhet inte något nytt i Rydbergs verk. Hans tankedikter är, som Tigerstedt påpekat, dialogiska. De diskuterar men ger inte alltid svar. I retorisk mening framstår Ahasverus som en värdig motståndare till Prometeus. ”Grubblaren” (1890), enligt litteraturvetaren Örjan Lindberger ”den svenska litteraturens klassiska dikt om konflikten mellan tro och vetande”, slutar visserligen med en förhoppningens suck från den kristne tänkaren, men på vägen dit klagar han över aposteln Paulus ännu ouppfyllda löften och talar om världen som ”en katafalk för Gudsidén”.
Också ”Tomten” är en sådan dikt. Rydberg, i rollen som den grå hustomten, upplever och genomlider ett problem, födelsens och dödens gåta. Men någon lösning får vi inte. Det är, tror jag, denna obestämbarhet som fortfarande kan locka en nutida läsare, trots det föråldrade anslaget. Rydberg gör saker med dikten som vi inte är vana vid; han låter texten bli till en mötesplats för diskussionen om samhällsproblem, för en sviktande gudstro och för filosofiska grubblerier, men till skillnad från många av hans samtida ger han inte alltid svar. Han lämnar oss med gåtan. Och där står vi, som tomten, lyssnande till tidens ström. Och undrar var källan må vara.
ANDREAS HEDBERG
FD, litteraturvetenskap, Uppsala universitet