»i kraft av minnet sända människor ut till världen, till framtiden«
Svenska kyrkan är en viktig minnesbärare i vårt samhälle utifrån sin del i den svenska historien. Vissa kyrkobyggnader länkar till exempel medeltiden till individens liv här och nu.
Samtidigt får inte Svenska kyrkan ägna sig åt nostalgi och attityden ”Det var bättre förr. Ju förr ju bättre.” Peter Forsberg skrev om detta i Svensk Kyrkotidning nr 8 / 2012 [link url=”ledare/varlden-har-blivit-sa-konstig” text=””] så det behöver jag inte upprepa. Min fråga är: Finns det andra sätt att minnas, som får oss att här och nu gå ut med fred och bröd i världen? Finns det minnen vi i Svenska kyrkan måste återkommande aktualisera för nuets och framtidens skull?
Forsberg citerar Svensk psalm 74 som lyfter fram ett sådant minne: minnet av Jesus. Men Svenska kyrkan bär också minnen ur sin egen historia och nära förflutna. Här vill jag lyfta fram ett av dem.
Idag har ju begreppet ”välgörenhet” börjat användas igen på olika håll i samhället.
Det finns exempelvis ”God el”. Det borde vara el som är bra för miljön och klimatet producerad av ett företag där personalen har god arbetsmiljö, kollektivavtal och allt annat som hör till en god arbetsplats men det är ett elbolag där avkastningen uttryckligen sägs gå till ”välgörenhet”.
Vädjan till min önskan att göra gott möter mig på de mest oväntade håll och försätter mig i underliga situationer. När jag för ett tag sedan skulle köpa toalettpapper stod jag en stund förundrad med ett paket som baksidan tillkännagav att jag genom att köpa pappret skulle bidra till goda ändamål. Jag undrade om det verkligen är så eller om det startats en förening för socialistiska toalettpappersfabriksarbetare som lyckats få dit texten genom en kupp för att säga ”Välgörenhet kan ni ta och torka er i ** med!” Det blev då ett väldigt kval att köpa toapapper, eftersom jag vill göra det goda för min medmänniska men samtidigt tror att det ska ske genom ett jämlikt samhälle, om hur jag agerar i relation till människor jag direkt har att göra med eller om att engagera sig socialt och politiskt. (Jag vacklade till sist ut ur affären med Änglamarks miljömärkta toapapper mumlande ”Gustav Möller, bed för oss!”) En uppgift för Svenska kyrkan idag bör därför vara att bära vidare de minnen som gjorde begreppet ”välgörenhet” så totalt kontaminerat av en gammal ojämlik samhällsordning att många av oss trodde det dött och begravts utan hopp om uppståndelse. Vi vet att arbetarrörelsens ”Vi vill ha rättvisa, inte barmhärtighet” var en kritik också mot den kyrka vi tillhör. Vi bär minnet av hur några valde att redan då bli del av arbetarrörelsen men också av borgerliga kyrkomän som såg att kritiken var berättigad: ”Ingenting är mer sårande än sammanblandningen av barmhärtighet och enkel rättvisa. Den som endast kräver rättvisan blir förfördelad om han avspisas med barmhärtighet.” (Nathan Söderblom). Ur denna medvetenhet växte handling, på den tidens villkor. Mot oreflekterat historielöst tal om ”välgörenhet” och den praktik som följer ur dem ska Svenska kyrkan sätta detta minne, och göra det så att det pekar mot nuets utmaningar, krav på analyser och på handling.
Såväl enskilda kristna som organisationer och institutioner kommer att göra olika analyser och ta olika konsekvenser, rösta olika, omsätta olika svar i handling. Vi måste leva med dessa konflikter och förhandlingar, i pågående kritisk självreflektion. (exempel: Charlotte Engels diakonikritik). Men Svenska kyrkan ska just därför bära ett minne som visar att en väg måste vara och förbli stängd. Människans ärliga vilja till det goda måste hitta andra vägar än välgörenhetens – kanske vägar som anvisas av en luthersk kallelselära omtolkad och omkontexualiserad in i ett senmodernt, sekulariserat, pluralistiskt och demokratiskt samhälle.
Så kan Svenska kyrkan vara bärare av ett minne och just i kraft av minnet sända människor ut till världen, till framtiden.