Det har gått över sextio år sedan de historiska upptäckterna av ”dödahavsrullarna” gjordes i Qumran. Kamilla Skarström redovisar här den senaste forskningen om textfyndet. Många frågetecken kvarstår kring rullarnas ursprung och historia.
Det är nu sextiofem år sedan det stora textfyndet i Khirbet Qumran vid Döda havet i nuvarande Israel gjordes. I dagarna har en nordisk antologi på ämnet ”dödahavsrullarna” getts ut och en omfattande svensk översättning av skrifterna från Qumran är på gång.
Trots intensiv forskning så är dock de stora frågorna kring rullarnas historia till viss del fortfarande outredda: Till vem/vilka hörde bokrullarna och hur hamnade de i elva grottor i öknen? Många teorier har framförts men Eleazar Sukeniks identifiering av gruppen bakom rullarna som esséer har stått sig stark. Teorin bygger till stor del på upptäckten av skriften: ”Regeln för gemenskapen” (härefter: 1QS, 1=grottans nummer, Q= Qumran, S= Serekh, hebreiska för ”ordning/regel”). Den information som ges i 1QS om gruppens ideologi och levnadssätt stämmer väl med den information som den judiske historieskrivaren Josefus ger om esseerna: Den ömsesidiga starka lojaliteten, de höga moraliska idealen, egendoms- och ägandegemenskapen och inträdesceremonierna för att nämna några.
Josefus, precis som Filon, hyste stor beundran för gruppens oförvitliga liv och höga moral medan de för en bibelforskare av idag snarare framstår som en extrem sekt. En orsak till att gruppens liv och tänkande värderas så olika är såklart den tid som bedömaren lever i. Stark retorik som skilde på ”vi” och ”dem” fanns inom de flesta dåtida rörelser, åtminstone de som gjorde anspråk på att äga sanningen, såsom till exempel den unga kristna kyrkan. En annan förklaring ges av den så kallade ”groningen-hypotesen” som för fram teorin att qumranförsamlingen utgjordes av en essensk utbrytargrupp. Utvecklingen från en mer öppen essensk rörelse till en sluten sekt kan skönjas i texterna och når, lästa med de ögonen, sin kulmen i 1QS där det är tydligt att man har avskilt sig från övrigt judiskt liv och templet i Jerusalem. Något som talar för denna teori är att varken Josefus eller Filon förlägger esseerna till Qumran utan berättar att de lever i byar och städer i landet. Så kanske var den grupp som bebodde Qumran en sekt som hade brutit med moderrörelsen och flyttat ut till öknen för att där bli det sanna och trogna Israel. Om så är fallet, så väcks frågan om det var denna sekt som ägde det omfattande antalet bokrullar som grottorna innehöll, med andra ord: kunde en marginaliserad grupp ha tillgång till ett så stort och (på den tiden) kostsamt bibliotek?
Ingen enhetlig bild
Eftersom de externa källorna är så få hänvisas vi till deras egen litteratur för att besvara de historiska frågorna och väl där ges ingen enkel och enhetlig bild. 1QS är ”sektskriften” per se. I den beskrivs såväl ideologi som praktik hos den grupp människor som man tänker sig hör samman med bokrullarna och som bodde i Qumran. Så låt oss titta på den text som ledde till identifikationen av qumranförsamlingen som esseer och se vilken bild vi får av gruppen genom den.
Själva skriften inleds med en hänvisning till Moses och profeterna. Qumranförsamlingen ansåg sig inte bara stå på biblisk grund, utan också vara de enda som i djupet förstår vad Gud kommunicerar i bibeltexten. Alla medlemmar i gruppen hade som uppgift att studera bibliska texter dag och natt, för att på så sätt förstå såväl det ”dolda och uppenbarade”. Det dolda handlar om hur Guds bud hänger samman med tiderna, d.v.s. hur buden ska tolkas i varje tid, det gällde nämligen inte bara att följa buden, utan också om att utföra rätt handling i rätt tid.
Kravet att studera och läsa de heliga texterna vittnar om medlemmarnas höga grad av läskunnighet. De var tränade i bibelläsning och tolkning av de heliga texterna och själva skrifterna som sprungit ur rörelsen är genomsyrade av allusioner till den hebreiska bibeln och andra för tiden auktoritära skrifter som Henoksböckerna och Jubileerboken. I den skrift som följer 1QS i bokrullen – 1QSa – kan vi se att en människa med ett mentalt handikapp inte kunde bli full medlem i rörelsen, kanske för att denna inte skulle kunna ta del i studier och tolkning av skrifterna fullt ut. Det är högst troligt att många av församlingens medlemmar hade ett prästerligt ursprung.
Strikt hierarki
Det gemensamma livet i gruppen följde en strikt hierarki. Varje medlem tilldelades en rang som styrde alla aspekter av livet, från måltider till socialt umgänge och i de gemensamma mötena. Gruppens styre var på sätt och vis demokratiskt: Präster och lekmän, (alltså inte en enda stark ledare) tog tillsammans beslut i allt som rörde gruppens liv, från juridiska frågor och lärofrågor, till intagning av nya medlemmar. Varje år utvärderades alla medlemmar och deras rang kunde höjas eller sänkas.
Nya medlemmar invigdes successivt och fick stegvis ta del av gruppens gemensamma liv och hemliga insikter. En ny medlem prövades och utvärderades i två år i förhållande till sin förmåga till disciplin, intellektuell förmåga, attityd och i sitt sätt att agera. När beslut skulle tas om huruvida en medlem fick fortsätta sin initieringsperiod fick alla medlemmarna säga sitt ord (i hierarkisk ordning) om hur de uppfattade personen i fråga. Om personen blev godkänd efter prövotiden så förde han (det verkar bara ha rört sig om män i 1QS) in alla aspekter av sig själv i gruppen: sina egendomar, talanger, styrkor, intellekt, allt skulle nu tillhöra gemenskapens. Detta uttrycks i ett avsnitt i 1QS (kol. 6) med en spännande anspelning på ett avsnitt från 3 Mosebok 26 som i sin bibliska kontext handlar om olika hus status under friåret, det s.k. jubileeråret. Regeln som fastslås i bibeltexten är att till skillnad från ett hus på landet, som ska bli utlöst under jubileeråret och återlämnat till säljaren, så får en försäljare till ett hus i en stad omgärdad med murar bara köpa ut huset inom ett år efter försäljning, om han väljer att inte köpa ut det inom ett år så har han ingen rätt till det heller under jubileeråret utan det ska stanna i köparens släkt. I 1QS tolkas huset som ska säljas som den potentiella medlemmen och staden med murar som qumranförsamlingen. Precis som huset, om inte säljaren ångrar sig inom en viss tid, är den nye medlemmen i köparens ägor efter den utgångna tiden, allt som hörde till novisen tillhör nu församlingen. Det är en stark bild av hur novisen ger upp sin eget liv och svarar mot den terminologi som används för medlemmarna: ”De som frivilligt offrar sig för hans sanning”. Årligen firades en förbundsförnyelsefest där samtliga medlemmar deltog och förnyade förbundet i en liturgisk ordning som följde medlem- marnas rang. Det berättas om tusentals människor som deltar i ceremonin och att de på så sätt får se varje medlems rang.
När det gäller intagning av nya medlemmar, och upp- och nedflyttning av redan etablerade medlemmar, var bedömningen av en människas ande central. Det finns ett längre avsnitt i 1QS som idag går under namnet ”Läran om de två andarna” som kortfattat handlar om hur varje människas ande utgörs av olika andelar ljus och mörker. Utifrån varje persons andliga uppsättning så är hon också benägen till antingen lögn eller sanning. Och beroende på det som väger över så har man en metafysisk tillhörighet till ljuset eller till mörkret. Följaktligen delas mänskligheten in i två grupper av ljusets och mörkrets barn, de förra ska man älska de senare ska man hata. En medlem i qumranförsamlingen skulle kunna bedöma en människas ande utifrån hennes attityd och agerande. En hetsig, högmodig och äregirig människa t.ex. hör till mörkret medan en lugn, tålmodig, och kärleksfull människa hör till ljuset. Den stora skräcken som anas i 1QS är att få in fel människor som skulle kunna undergräva gruppens moral. En sådan människa är en som i sitt hjärta inte tänker underordna sig någon annan än sig själv men som ändå träder in i gemenskapen.
Dömt ut templet
Varför var det så farligt att få in fel person? Av olika orsaker som man kan spekulera kring så har gruppen dömt ut templet i Jerusalem. Orsakerna som forskningen föreslagit är kritik mot det rådande prästerskapet, dispyt om vilken kalender som var korrekt samt olika tolkningar av buden. Oavsett vilken/vilka av dessa orsaker som låg bakom så har man sett sig nödda att överge det fysiska templet och istället utgöra ett andligt tempel. För att utgöra detta andliga tempel krävdes enligt 1QS inte mindre än moralisk och kultisk perfektion hos varje medlem, en perfektion som motsvarade den som ställdes på prästerna i templet. När perfektion är uppnådd kan de utföra sitt uppdrag:
…då kan de bringa försoning för upprorets skuld och syndig trolöshet och låta landet mötas av välvilja utan kött från brännoffer och feta slaktoffer. Då ska läpparnas offergåva med rätta vara som rättfärdighetens blidkande lukt och ett liv i fullkomlighet lika välbehagligt som ett frivilligt offer.
Vid den tiden ska gemenskapens med- lemmar skiljas ut som en helig byggnad åt Aron, en höghelig gemenskap och en enad byggnad för Israel och bestå av dem som lever fullkomligt. (9:3-6)
Denna perfektion börjar i människans inre, i hennes tankar och visar sig i hennes handlingar. Den är endast möjlig i gemenskapen, ingen människa kan nå den på egen hand. Dels på grund av varje människas benägenhet till både ont och gott och dels för att den hemliga kunskapen om hur man skulle efterleva Guds bud i qumranförsamlingens samtid, bara hade uppenbarats för församlingen och inte gick att nå utanför den. Därför är det gemensamma livet stenhårt reglerat för att undvika dissonanser och situationer som skulle kunna leda till synd. Straff och brottregeln i 1QS (kol. 7) föreskriver också allra hårdast straff för de brott (vid sidan av att häda mot Gud) som hotar harmonin i gemenskapen genom att man inte respekterar en överordnad eller att man sviker (läcker hemlig kunskap) eller kritiserar grundvalarna för gemenskapen. Att bevara gruppens harmoni var a och o, utan den ingen perfektion, ingen försoning, då gick allt förlorat. Därav följer att en enskild person kan omkullkasta hela bygget.
Hur ska vi då tänka oss qumranförsamlingen? Var det en liten marginaliserad utbrytargrupp av esseer som bodde stadigt i öknen eller fungerade platsen i Qumran snarare som ett läro- och retreatcenter för manliga esseer där de levde i celibat en begränsad tid? I 1QS sägs det inget om var man bor. Det ges överhuvudtaget få detaljer om livet för medlemmarna i övrigt. Det finns ett centralt avsnitt i skriftens åttonde kolumn som uppmanar till att dra ut i öknen för att bereda väg för Gud (Jesajas ord). Men i kolumn sex poneras en situation utanför Qumran som föreskriver att de på sina ”boplatser” ska be och studera skrifterna gemensamt. Bilden är alltså komplex och fler och fler forskare ansluter sig till idén att vi har att göra med en större rörelse som hade ett centrum i Qumran. Något som ytterligare talar för att qumranförsamlingen var en (geografiskt) öppnare rörelse är att den inte, under de två sekler som församlingen ska ha existerat, utvecklat sin egen skrivarpraktik. Tvärtom vittnar texterna om snabba förändringar i skrivarnas skrivarstil såväl vad gäller ortografi som skrivstil. Detta sammantaget talar för att skrivarna i Qumran inte var utbildade där utan kom dit redan utbildade och därför hann en egen skrivstil aldrig utvecklas. Kopiering och författande av skrifter var inte heller en så stor aktivitet om man slår ut de skrifter som tillkommit i Qumran på de antal år man tänker sig att kommuniteten var aktiv. Många skrifter var importerade från annat håll.
Större rörelse eller sekt?
Vi lämnas alltså med frågan om skrifterna från Qumran tillhörde en större essensk rörelse eller en marginaliserad sekt. Om man väljer det förra så kan Qumran ha fungerat som hjärtat i den essenska rörelsen, där ideologi och praktik drogs till sin spets, dit medlemmar kom för att årligen förnya sitt engagemang i gruppen och injicera rätta värderingar och ny kunskap för att sedan åka tillbaka till sina byar och städer och där försöka åstadkomma ett rättfärdigt liv. Bokrullarna kan då ha förts till Qumran från olika delar av landet för att skydda de mot den turbulens som uppstod innan Jerusalems fall.
Om man väljer det senare får man snarast se sekten som förvaltare av ett längre arv av litteratur av vilket man torde ha ställt sig kritisk till vissa delar i sitt nya sätt att leva.
1QS ger ingen enkel lösning på problemet. Blandat med många drag som för en läsare av idag framstår som sekteristiska så möter vi i den en för sin samtid ovanligt bildad grupp människor av vilka många säkerligen hade ett prästerligt ursprung. En grupp med ett avancerat ledarskap och en utvecklat social struktur som såg som sitt uppdrag att upprätthålla en maximal renhet såväl moralisk som kultisk för att bli ett andligt tempel som, till skillnad mot hur man såg på templet i Jerusalem, fungerade försonande och renande för landet.
För att nå detta ideal måste varje medlem vara helt övertygad och i harmoni med gruppen i stort, den enskilde måste se sig som ett offer i ett andligt tempelbygge där den egna viljan ges upp eftersom den till viss del är korrumperad av den ondska som besudlar hela mänskligheten. Grunden som qumranförsamlingen vilar på är därmed varje medlems totala lojalitet. Retoriken i 1QS ämnar till att göra varje enskild medlem påmind om och ängslig för sin egen otillräcklighet, förmåga till ondska och våld, och förstå den egna begränsningen vilket motiverar att välja det extrema liv som 1QS vittnar om. Allt det som hotar ett samliv i harmoni. Materiella begär, prestige, högmod och för mycket kontakt med ”onda” människor kontrolleras hårt.
Självklart verkar det pris som texten vittnar om högt för en människa i vår tid och säkert för många i qumranförsamlingens samtid också. Men Josefus och även Filon beundrar dessa människor djupt för sin hängivenhet, för deras fredlighet, för deras starka lojalitet medlemmar emellan och för att de inte hycklar. Tanken slår mig att texten kanske inte vittnar om en grupp galna sekterister utan om en grupp som förstått människans benägenhet till ondska och svårigheten i att ensam föra ett gudfruktigt liv. Materiella begär och sökande efter prestige och status leder så lätt en människa fel. När det gäller det senare hade man en erfarenhet av ett korrumperat prästerskap i Jerusalem och ville förhindra något liknande i den egna rörelsen. Men, att mota ut ondska genom att kontrollera varje aspekt av individens och gemenskapens liv är så klart ogörbart, i synnerhet om det ska pågå en längre tid. Efter templets fall år 70 e.Kr. finns heller inga spår av den essenska rörelsen eller qumranförsamlingen. Vi lämnas med frågorna!
KAMILLA SKARSTRÖM
Doktorand i Gamla testamentets exegetik, Umeå universitet
Den tryckta versionen av texten innehåller ett antal fotnoter. Se PDF:en för dessa.