»Förtroende och kunskap byggs tillsammans«
Som medborgare uppmanas vi att ingripa! ”Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden” (Socialtjänstlagen 14 kap §1 första stycket). I paragrafens andra stycke skärps bestämmelsen för myndigheter vars verksamheter berör barn och ungdomar. Där stadgar Socialtjänstlagen en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden när de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd. Hur fungerar då detta?
Det finns ingen nationell statistik över anmälningar. I en i våras utkommen rapport (publicerad www.socialstyrelsen.se, mars 2012) skattar Socialstyrelsen att det görs i storleksordningen 140 000 anmälningar under ett år. Dessa berör 60 000 barn och leder till 30 000 utredningar. Hur många insatser som sedan görs är det svårt att veta.
Anmälningsförfarandet har liknats vid en tratt. Överst samtliga anmälningar, där flera anmälningar kan avse ett och samma barn. En bit ner finns antalet enskilda barn/unga som följaktligen är färre än anmälningarna. Ytterligare en bit ner i tratten finns de anmälningar som leder till att en utredning enligt 11 kap. 1 § i SoL inleds. Längst ner finns slutligen de fall där utredningen avslutats med beslut om bistånd, d.v.s. lämplig insats. Eftersom anmälans grund bara behöver vara en misstanke finns det alltså en rad beslut som ”filtrerar” bort anmälningar som inte bedöms adekvata.
Här finns problem. Variationerna för anmälningsnivåerna visar sig vara ”slående” stora, menar Socialstyrelsens utredare. Det finns förstås ingen enskild förklaring till olikheterna mellan kommunerna, men delförklaringar som anges i rapporten är graden av samverkan mellan myndigheter, samt att det finns olika rutiner, arbetssätt och lagtolkningar i kommunerna. Det innebär också att det varierar hur många som ”filtreras bort”.
Kyrkomötet beslöt i höstas att komplettera Socialtjänstlagen med en inomkyrklig bestämmelse: den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd är skyldig att genast anmäla detta till socialnämnden (KO kap 54 § 13a). Bestämmelsen trädde i kraft vid årsskiftet. Informationsmaterial om regelverket publicerades på kyrkans intranät i juni. Kyrkoherden är enligt hemsidan nyckelpersonen ”som ansvarar för att rutiner kring tystnadsplikt och anmälningsskyldighet följs.” För kyrkoherden är då att beakta de faktorer Socialstyrelsens utredare menar ökar sannolikheten för att en anmälan till socialtjänsten ska utredas. Dels juridiskt: Om de problem som berörs finns tydligt angivna i lagen. Dels organisatoriskt: Om arbetsbelastningen i den utredande organisationen (socialförvaltningen) är jämförelsevis låg. Utredarna hänvisar också till studier som visar att anmälningsskällan påverkar socialtjänstens bedömningar. Sannolikheten för utredning ökar om anmälan sker av en anmälningspliktig professionell, exempelvis från skolan. Man antar att sannolikheten att utredningar inleds är lägre om anmälan kommer från privatpersoner.
Församlingens rutiner behöver alltså skapas tillsammans med socialtjänsten. Förtroende och kunskap byggs tillsammans. Socialstyrelsens handbok för anmälningsskyldighet anger kungsvägen som har att beträdas i varje lokal kontext, d.v.s. i relation till varje kommun eftersom variationerna visat sig stora: ”Socialnämnden bör i enlighet med sin allmänna skyldighet enligt 3 kap. 1 § socialtjänstlagen informera såväl allmänheten som myndigheter och yrkesverksamma om bestämmelserna i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.” Genom kunskap om socialtjänstens arbetssätt kan man söka former för samverkan, både för hur kontakt tas när det är aktuellt, hur berörd familj informeras och hur återkoppling kan ske. Risken är annars att benägenheten att vid misstanke anmäla försvagas. Det är den lokala kunskapen och relationerna som bär när det blir skarpt läge.