I Lars Björklunds vision får gudstjänstens dramaturgi möta teatern. I botten på denna konkreta vision ligger en djupare tanke. ”I min vision finns en önskan om en annan förnyelse”, skriver Björklund. ”Jag vill att Svenska kyrkan formulerar en ny levande bekännelse som får växa fram ur gränsöverskridande möten. En bekännelse som inte exkluderar och sätter gränser utan fungerar som en öppen och tillitsfull närhet till Mysteriet och Livet.”
Vid några tillfällen har en grupp präster och dramatiker träffats på Sigtunastiftelsen. Vi har mötts under rubriken ”den existentiella utmaningen”. Vid ett tillfälle föreslog en av dramatikerna att vi skulle dela med varandra vad vi tyckte bäst om i vår egen verksamhet. Särskilt när det gällde gudstjänster och teaterföreställningar.
Det vi kom att tala om var på vilket sätt en teaterföreställning och en gudstjänst liknar varandra. Själva formen på en gudstjänst fascinerade några av dramatikerna och frågan kom upp varför något som har en så dramatisk struktur kan bli så tråkigt. En av dramatikerna sa: ”Om en skådespelare spelar slutet i början på dramat blir det ingen kraft i föreställningen.”
Jag undrar varför vi så många gånger i kyrkan spelar slutet i början. I vår pedagogik glömmer vi dramat. Vi glömmer att vara i det nu som pågår runt omkring och i oss själva. I våra predikningar försöker vi förklara och förstå det som vi bara kan ana och förundras över.
Livets alla frågor
Min vision är att kyrkan under en tid skulle lämna ambitionen att presentera en lära om livet och istället mer sysselsätta sig med att skapa ett rum för livets alla frågor. Kyrkan används ju redan så, men att vi skulle kunna göra det ännu mer. Vid katastrofer och andra svåra händelser är det många som söker sig till kyrkan, inte bara för att söka Gud utan för att hitta ett rum där man kan dela det som har hänt, vara tillsammans och hoppas på en möjlig framtid. Vi har sett det så många gånger nu, kyrkorna fylls av människor, ljusbärarna fylls av tända ljus, gemenskapen stärks och framtiden blir möjlig. När livet drabbar oss med lidande och mörker är det inte läran som föder hopp utan det är samhörigheten med andra och tillgången till ett levande språk som tar gestalt i sånger, dikter, berättelser, danser, musik och drama, som gör det.
Vi kunde dela ännu mer än vad som nu görs. Vi kunde öppna kyrkorna ännu mer för teater och scenkonst, och teatern kunde öppnas för gudstjänst. Tänk om vi firade gudstjänster på Dramaten i Stockholm och spelade pjäser i Storkyrkan. Jag har all respekt för kyrkorummet, det andliga rummet, men jag har alltid känt en tveksamhet för det invigda rummet. I min tro är det människan som bär på det heliga och inget rum, ingen plats och ingen auktoritet kan ändra på det.
Min vision är att varje församling inleder ett samarbete med någon teater eller teaterförening. Att vi bjuder in alla som har intresse för människan och livet och vårt ansvar för varandra och vår längtan. Att vi tillsammans skapar rum och ord och bilder och gestaltning för livets stora och gåtfulla frågor. Att ingen i det samarbetet har tolkningsföreträde utan att vi samlas vid förundrans gräns. Och att vi gör samma sak med musiken, konsten, litteraturen.
Det är en ny handbok på gång. För den som känner till den gamla märks förnyelsen, men den ovane besökaren märker ingenting. Under en gudstjänst där det nya prövades, sa jag till en vän som sällan går i kyrkan att han skulle nypa mig i armen om han märkte något nytt. Jag fick inget nyp.
Levande bekännelse
I min vision finns en önskan om en annan förnyelse. Jag vill att Svenska kyrkan formulerar en ny levande bekännelse som får växa fram ur gränsöverskridande möten. En bekännelse som inte exkluderar och sätter gränser utan fungerar som en öppen och tillitsfull närhet till Mysteriet och Livet.
Kanske kunde Sigtunastiftelsen med sitt öppna rum och sin syn på människans suveränitet och sin grund i Kristen humanism och Ungkyrkorörelsens vision i början på 1900-talet, och arvet från Olov Hartman och hans experiment i studiokyrkan på 1960-talet, bli samlingsplatsen för den verkliga förnyelsen.
Glöm inte
den största ikonen
den du möter
i gatuvimlet
ansiktet
som vidgar sig inåt
Spegelbilden
djup som ersätts av djup
i en oavbruten rörelse
trådar av silver och guld
sammantvinnade
i gränslösa mönster
Glöm inte
den största ikonen
den du hastigt går förbi
ansiktet
som öppnar sig utåt
LARS BJÖRKLUND
Kaplan Sigtunastiftelsen