Ekumenik är både kallelse och faktum. Detta eftersom ekumenik handlar om enhet, gemenskap och relation. Ekumenik brukar beskrivas som samarbete mellan kyrkor, men har också en djupare innebörd. Själva begreppet härstammar från oikoumene som betyder Guds hushåll eller hela den bebodda världen. Det är alltså hela den bebodda världen ekumenik handlar om. Ekumenik vilar på Jesu förbön att vi ska bli ett, för då ska världen tro. I bönen refererar Jesus till att enheten redan är given; ”liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21). Enhet är alltså redan ett faktum, något att upptäcka snarare än uppfinna.
Allt liv hör samman
Detta gäller lika sant om livet som sådant. Livet är sammanvävt och sambanden är livsavgörande. Inte minst klimatforskningen lär oss om ekosystem där allt som lever är beroende av varandra och påverkar varandra, om hur sårbara de sambanden är. Klimatforskare varnar för ”tröskelpunkter”, små förändringar som kan innebära snabba och oåterkalleliga förändringar i klimat- eller ekosystem. Detta kan innebära katastrofala konsekvenser för matförsörjning och för människors, djurs och växters överlevnad.
Som människor är vi relationella och sammanvävda med allt skapat. Rent fysiskt består vi av byggstenar från resten av den skapade världen och socialt är vi gjorda för relationer och gemenskap. Från vår första stund är vi beroende av att andra tar hand om oss. Vi blir till som människor genom relationer och band till andra. Det relationella innebär också en sårbarhet, ett utelämnande åt andra. Inte minst Corona-pandemin påminde oss om hur beroende vi är av varandra och av större sammanhang. Konkret blev vi varse hur smittsamma vi är, likaså att vi kan bli smittade. Vi insåg hur beroende vi är av att matleveranser fungerar och att vaccin kan distribueras globalt.
Tillvarons grund är relationer och enhet
Tillvaron kännetecknas alltså på ett grundläggande plan av förbindelse och relationalitet. Den kristna tron lär att sådan är också Gud, treenig. Vissa teologer talar om treenigheten som en ”relationell ontologi”, att relationerna är mer grundläggande än entiteterna. Det viktiga i beskrivningar av Gud är relationen, inte substansen. In i denna relationalitet är vi människor skapade. Vi är redan relationellt konstituerade, men också kallade till att leva denna relationalitet, i givande och mottagande, och svara på den.
Om enhet grundas i denna insikt om relationalitet, vårt beroende av varandra, av Gud, av allt levande, så är enhet i meningen relation och gemenskap, svaret på det mesta. Enhet är då motsatsen till polarisering, girighet, egoism, hat, rasism, sexism, våld, exploatering och så vidare. Allt sådant som med kristet språkbruk kallas synd. Synd som det som skiljer oss från varandra, oss själva och Gud. Enhet är i stället samklang, gemenskap, att se hur vi hör samman på det här lilla klotet jorden och hur sammantvinnade vi är med allt levande. Enhet ligger i teologisk mening sålunda nära frälsning, räddning. Detta är också något som framhålls i ett nyutkommet katolskt biskopsbrev om enhet:
Om de kristna misslyckas med att vara det synliga tecknet på denna uppgift, misslyckas de att vara det verktyg som för alla människor in i den frälsande enhet som är gemenskap av Fader, Son och Helig Ande.
Enhet är svaret på världens nöd
Enhet är med denna förståelse svaret på världens nöd, dess grundläggande orsaker. Vi ser naturligtvis olika på vad vi anser vara nöd. Vi kan peka på kriminella nätverk och sprängningar, eller masskjutningar, akut hungersnöd, djurarter som dör ut eller golfströmmen som mattas av. Vi kan även åsyfta maktgalenhet och hundratals drönare som attackerar nattetid, ockupation eller barn som säljs som sexslavar. Vi kan mena den egna oron, anhöriga som far illa eller får ett svårt sjukdomsbesked, livräddande insatser som dras in eller existentiell tomhet och nattsvart ångest. Om enhet är svaret på allt detta, handlar svaret på denna nöd om grundorsaker till det nyss beskrivna; orsaker, inte orsakens konsekvenser.
Dessa orsaker beskrivs här som enhetens motsatser. Enhet åsyftar alltså relation, samband, helande och gemenskap. Enhet beskrivs brett som enhet mellan människor, enhet mellan människor och hela den skapade världen, mellan länder, mellan människor och Gud. Och motsatserna till enhet är icke-relation, isolering, egoism, girighet, polarisering, rasism, sexism, exploatering och så vidare. Allt sådant som ligger till grund för orättvisor, våld, förintelse, utsugning av skapelsen och av andra människor.
Ekumenikens uppgifter idag
Om enhet är svar på världens splittring, orättvisor, exploatering av naturen, krig, våld och orättfärdigt lidande, och dessutom återspeglar livets relationella faktum, är ekumeniskt arbete självklart och nödvändigt.
Det är en av de utmaningar den ekumeniska rörelsen står inför idag. Att visa på det stora och livsviktiga uppdrag det är; att reparera rotorsaker till lidande, arbeta för att stärka relation, helande, fred, mellan människor, mellan människor och resten av den skapade världen och mellan människor och Gud.
I en trasig värld är enhetsarbete ett fredsarbete. Begreppen enhet, kärlek och fred ligger nära varandra. Kärlek kan beskrivas som innehållet i enhet. Genom både det första och andra testamentet i bibeln är kärlekstematiken tydlig, som i Shema, bekännelsen som delas av de Abrahamitiska religionerna: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft”(5 Mos 6:4-5).
Vi ska älska Gud av hela vårt hjärta och kärleken får vi ta emot som gåva. Hos profeten Jeremia framhålls att Gud älskar oss med evig kärlek (Jer 31:3) och i Första Johannesbrevet ges en definition av kärlek: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:10). Med den kärlek som vi tar emot ska vi älska Gud och våra medmänniskor, vår nästa (Matt 22:39). Kärleken har makt att förvandla fiende till nästa och främling till en nästa. Kärleken är inte begränsad till det kända. Den hjälper oss att lyfta blicken. Kärlek är innehållet i relationer, det som gör relationer möjliga.
Begreppet fred vilar på det hebreiska ordet Shalom. Det är ett brett begrepp som används om lycka och välgång på alla livets områden. Det tangerar rättvisa och rättfärdighet. Det handlar om det vi beskriver som både fred och frid. Shalom innebär helhet, välgång, fred, rättvisa, sanning och medkänsla, men också rätta relationer till Gud, till andra människor och skapelsen i stort. Shalom är frånvaro av konflikter och krig, ett liv i skönhet, glädje och meningsfullhet.
Ekumeniska året 2025
Tillsammans med den världsvida kyrkan är vi nu inne i ett ekumeniskt jubileumsår. Det är 1700 år sedan det första ekumeniska mötet hölls, Nicaea 325, och här i Sverige uppmärksammar vi att det är 100 år sedan dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan Nathan Söderblom bjöd in till det internationella ekumeniska mötet i Stockholm, World Conference of Life and Work. Fredsfrågan var central när man 1925 möttes efter första världskriget, och nu 2025 är den dessvärre inte mindre angelägen. Det Ekumeniska året 2025 har därför fått temat Tid för Guds fred. Det är hög tid för fred, det är även angeläget att ta sig tid för Guds fred och det är först och främst alltid tid för Guds fred.
Genom hela bibeln går fredsbudskapet som en röd tråd. ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång (shalom), inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11). Hela Jesu liv är omgärdat av fredsbudskapet. När han föddes sjöng änglarna om ära i höjden och fred på jorden (Luk 2:14) och inför att han skulle lämna sina lärjungar gav han dom sin frid (Joh 14:27). En nyckelvers är Jesu ord om fredsskapande: ”Saliga de som skapar fred, de ska kallas Guds barn” (Matt 5:9).
Fred, enhet och kärlek ligger alltså nära varandra. Begreppen är överlappande. Samtliga beskriver både faktum och kallelse. Enheten är given, Gud är kärlek, Jesus är vår fred och de som skapar fred ska kallas Guds barn. In i detta som är sant vet vi att mycket annat dessvärre också är sant. Nöden är reell och akut. Den ekumeniska kallelsen är därför ytterst angelägen. Världen behöver få tro igen och dess nöd besvaras.
SOFIA CAMNERIN
Generalsekreterare i Sveriges Kristna Råd
Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF.