Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? (Psalt. 8:5, 1917 års översättning).
I det följande kommer fokus att vara på människans roll i en hållbar utveckling och vilken människosyn och skapelsesyn som kan främja en hållbar utveckling. Människans förmåga till stordåd är enorm, hen besitter en skaparkraft som vittnar om ursprunget hos Gud. Men människan besitter också en enorm förmåga till förstörelse bara genom att vara likgiltig, att inte ta ansvar. Klimatkrisen är det aktuella exemplet på likgiltighet, upplevelse av maktlöshet, girighet och många andra faktorer som ställt oss inför det faktum att vi kan förgöra oss själva som art.
Synen på människan
Det går att påstå en rad saker om människans konstitution eller natur utifrån klimatfrågan. Det går med starkt fog att hävda att en bidragande orsak till klimatkrisen är att vi under ett antal hundra år levt med en människosyn som ser människan som autonom från resten av skapelsen. Ett starkt betonande av människan som fri och självständig har lett till att de kopplingar mellan människa och skapelse som tidigare betonats kraftigt har försvagats.
En annan del, som Lynn White påpekade redan 1967, är det som finns inbäddat i en teologi i kyrkan, nämligen synen på människan som den som skall råda över skapelsen och lägga den under sig. Lynn White menade att denna antropocentriska världsbild ledde fram till att människan som art kunnat överutnyttja och våldföra sig på både natur och djur.
I det här är det självklart inte enkelt att dra tydliga gränser mellan vad som är en effekt av en viss slags kultur i en viss tid, t.ex. kolonialismen, och vad som är resultatet av ett odlande av en viss människosyn. Kultur, tekniska framsteg, människosyn, ekonomiska system och flera andra faktorer har samspelat på ett nära sätt och gradvis lett oss fram till den klimatkris vi har framför oss nu.
Varningarna för att de utsläpp vår överkonsumtion av naturresurser ger upphov till kommer att föra in klimatet i ett tillstånd som hotar vår egen art har i hög grad klingat ohörda. Eller i alla fall ohörd på så sätt att inga verkligt betydande beteendeförändringar har skett i en större skala. Snarare har utsläppen från vår privata konsumtion och våra resor ökat, trots upprepade och ständiga varningar för dess mycket allvarliga och stora konsekvenser. Det här är ju både en effekt av att människan som art är dålig på att hantera och agera på hot som långsamt smyger sig på, men också en effekt av den människosyn som sätter människan först och högst och ger människan ett slags frikort att göra det hen vill.
Klimatkrisen sätter alltså fokus på mänsklig aktivitet som den drivande kraften till klimatförändringarna. Det är ett krasst, objektivt konstaterande och syftar lika lite till skuldbeläggande som att en läkares konstaterande att en underaktiv sköldkörtel leder till trötthet hos patienten syftar till att skuldbelägga patienten. Men frågan är förstås hur det påverkar mig som människa att inse att jag är den starkaste geologiska kraften i att förändra jordens klimatsystem, dess ekosystem och flera andra biologiska system?
Utifrån ovanstående resonemang, finns det en människosyn som är möjlig och önskvärd?
Vilken människosyn är önskvärd och möjlig?
En människosyn som fortsätter upprätthålla en dualism mellan människa och övrig skapelse är inte önskvärd. Den mentala bilden av människan som stående högst upp med allt annat liv lagt under sig skapar en dualism. Den leder människan fel på så sätt att det inte är så skapelsen fungerar, det är en dualism som vi som människor skapat, kanske för att upprätthålla vår distans till resten av skapelsen och vår rätt att utnyttja den för egen tillfredsställelse.
Vi behöver en människosyn befriad från dualismens förbannelse för att nå en hållbar utveckling. En människosyn som betonar samhörigheten med allt levande, med allt som finns i skapelsen. En människosyn som just genom att identifiera sig som en del av skapelsen stärker människans ansvar för skapelsen. Detta är inte detsamma som att mena att människan inte får dra nytta av naturens resurser eller inte ska påverka skapelsen. Alla arter påverkar den omgivning de befinner sig i.
Människan som ansvarig
Det är just därför som ansvarigheten är så viktig. Som art kommer människan att påverka skapelsen och det kommer med stor sannolikhet att vara en stark påverkan eftersom bland annat den teknik vi uppfunnit under vår resa som mänsklighet ger oss möjligheter till stor påverkan. Men hur långt sträcker sig människans ansvarighet? Klimatförändringarna ställer dem av oss som vuxit upp i Sverige inför en historisk skuld. Vi, våra föräldrar och även generationen före dem, har alla överutnyttjat jordens resurser. Vi har för länge sedan gjort slut på den kvot av växthusgasutsläpp som vi, utifrån ett globalt rättviseperspektiv, haft möjlighet till. Är vi, som lever nu, ansvariga för dessa historiska utsläpp? Mitt svar blir att vi är det. Och det utifrån att det inte finns någon annan som kan vara ansvarig om vi inte tänker oss att vi ska knuffa över skulden på barn och barnbarn. Det är vårt ansvar att hantera så att vår kolbudget är på minus. Det är vårt ansvar att göra allt vi kan för att inte fler ska drabbas av effekterna av vår historiska överkonsumtion och påverkan.
Människans plats i skapelsen och klimatkrisen
Har vi varit rädda i kyrkan för att prata om människan som en art av många i skapelsens livsväv? Har vi tänkt att det på något sätt skulle förminska människans värde och ansvar? Att tala om människan som en art av många är att göra rättvisa åt vetenskaplig empiri och det innebär inte att människan förlorar sitt värde eller ansvar.
Att betona att människan är en art av många innebär att samtidigt tala om att allt hör ihop, att allt är våra systrar och bröder. I stället för att febrilt slå vakt om en överordnad ställning som dessutom inte har någon grund i hur skapelsen fungerar, så får vi befrias till ett samspel med jämlikar. En människosyn som tar på allvar att människan är jämlik, inte bara inom sin egen art, utan att jämlikheten även gäller över artgränser öppnar upp för ett förhållningssätt till och i skapelsen som baseras på kärlek och tjänande istället för vaktslående, makt och hierarkier.
Förmågan till moraliskt grundade val
Att hävda en jämlikhet som går utöver artgränsen behöver kombineras med det faktum att människan är en art som i hög grad kan och bör förväntas göra moraliskt grundade val. Om människan är den enda art som kan göra moraliska val lämnas därhän nu, men det kan konstateras att människan i hög grad besitter en förmåga till etisk och moralisk reflektion och att kunna låta sina val styras av de slutsatser hen kommer fram till genom den reflektionen. Detta ger människan unika möjligheter för att möta klimatkrisen. Vi har möjligheten att resonera etiskt, göra val som är i linje med uppgiften att tjäna och älska. Från en kristen utgångspunkt är denna kapacitet något att värna. Den kan ge en fast punkt kring resonemang om historisk skuld, hierarkier och makt och många av de aspekter som klimatförändringarna utmanar mänskligheten med. Den kan även hjälpa oss som kristna och kyrka att inte hamna i den billiga, enkla nåden. Det finns ett oundvikligt krav som verkligheten ställer oss inför och där är Guds nåd inte svaret, där är vår vilja och våra handlingar svaret. Burna av nåd får vi ge svaret i handling, men utan handling blir nåden billig.
Vilken är människans uppgift?
Vi behöver komma bort från bilden i 1 Mos 1 av människans uppgift som den som skall råda/härska över skapelsen. Det finns andra berättelser i Bibeln som ger oss andra perspektiv på människans uppgift. En sådan skulle kunna vara att benämna människans uppgift som ”planetskötare”. I filmen Avatar ställs den makthungriga människan mot en art som lever mycket nära skapelsen, ja, faktiskt uppkopplad mot skapelsen. Deras uppgift är att sköta, vårda sin planet. Allt detta görs utifrån kärleken till den skapelse som är förutsättningen för artens existens.
Naturligtvis är filmens bild på en del sätt romantiserad, men den tydliggör människans uppgift. Det är betvingandet, utsugandet av skapelsen som ställs mot vårdandet och helandet. Och det blir tydligt att det sistnämnda som uppgift förutsätter att det finns en helhetssyn på människa och skapelse, att det inte är en dualism som styr.
Kan kyrkan erbjuda en sådan berättelse? Ja, de finns, men de har kanske inte alltid fått höras mest. Den andra skapelseberättelsen i 1 Mos 2-3 är ett exempel på en berättelse där människans samhörighet och beroende av skapelsen poängteras.
Utmaningar
Klimatkrisen ställer kyrkan inför en rad teologiska utmaningar. Hur talar vi om Gud och människa och skapelse? Är det helt skilda storheter och som vi dessutom rangordnar? Eller kan vi tala om en Gud som kommer inifrån, som bor i skapelsen och inte i himlen, och som fyller skapelsen med gudomlig närvaro? Och om vi gör det, hur förhåller vi oss då som kyrka till olika konsumtionsnormer? Till köttnormen? Till normen om vart och hur vi reser på semester? Finns det etiska skäl för att äta kött som bidrar starkt till våra växthusgasutsläpp? Kan vi som kyrka fortsätta flyga och genom det ta delar av den mängd växthusgaser som utvecklingsländer behöver för att få möjlighet att bygga en fungerande infrastruktur för trafik, energi och sjukvård?
Klimatkrisen utmanar den människosyn som fått finnas ohotad under lång tid i västerlandet. Kyrkan har goda och viktiga bidrag att ge och vi har mycket att lära och omvärdera utifrån den utmaning vi står inför.
CLAES HEDSTRÖM
Präst och miljösamordnare Uppsala pastorat
TK, MSc i Hållbar utveckling
Originalartikeln innehåller lästips. Se pdf för dessa.