Hotet från klimatförändringarna kastar en mörk skugga över vår tid. Forskare inom naturvetenskaperna har visat att det finns mycket starka skäl att tro att de är orsakade av oss människor. Därför är det också bara vi som besitter förmågan att bromsa dem. Detta lämnar mänskligheten med en skuld och ett ansvar. Båda ligger främst på ett strukturellt plan, men är på komplexa vis också närvarande på individplanet. En vanlig medborgare äger inte makten att bekämpa klimatförändringarna, men väl att sänka sitt eget klimatavtryck och sprida ringar på vattnet.
Skulden och ansvaret väcker frågor att bearbeta inom humanvetenskaperna. Hur bör vi människor förhålla oss till denna skuld? Hur kan vi axla det ansvar som åligger oss och som påverkar det mesta av livet på jorden? Det står klart att en del upplever situationen som ångestfylld och hopplös. Analysföretaget Kairos Future kallar den generation som föddes runt millenniumskiftet för ”generation hopplös”. Många, främst unga, bär på skuldkänslor som med ett teologiskt språkbruk skulle kunna förstås som ett syndamedvetande. Här ligger en viktig utmaning för de av oss som förkunnar evangelium som representanter för Svenska kyrkan.
I den här artikeln vill jag pröva vad vi i denna situation skulle kunna lära oss av traditionell evangelisk-luthersk teologi och förkunnelse för att människor inte ska falla tillbaka i passivitet på grund av skuldtyngdheten. Jag söker resurser i den forensiska rättfärdiggörelseläran, i läran om lag och evangelium, samt i distinktionerna mellan lagens tre bruk. För att möta det nya i situationen prövar jag att komplettera vedertagna evangelisk-lutherska begrepp med ett nytt: coram natura. För att förklara vad jag menar med detta begrepp behöver jag först utlägga Eberhard Jüngels tolkning av den lutherska rättfärdiggörelseläran.
Rättfärdiggörelse – en fråga om liv och död
En vanlig invändning mot rättfärdiggörelseläran är att den bara handlar om synd och förlåtelse, och att detta är en alltför snäv soteriologi. I detta ligger en viktig insikt om det vanskliga i att komma med alltför universalistiska soteriologiska anspråk. Med det menar jag att påstå sig ge en uttömmande definition av vad vi människor behöver frälsas från, vad vi behöver frälsas till, samt hur detta går till. Feministiska och postkoloniala teologer har visat på nödvändigheten av en mångfald av kompletterande perspektiv. Mot detta vill jag för det första understryka vikten av att kyrkan förkunnar också rättfärdiggörelseläran, utöver andra soteriologier. För det andra är det möjligt att fråga sig om det verkligen är så bara att rättfärdiggörelseläran handlar om synd och förlåtelse. Jag vill med Jüngel hävda att rättfärdighet är en fråga på liv och död.
Jüngel menar att vi ofrånkomligen lever med frågorna: Har vi rätten att finnas till? Kan vi rättfärdiga vår existens? Har vårt liv en mening? Att kunna rättfärdiga sig själv är inte ett överflödigt extra, en punkt på agendan som vi kan prioritera bort, utan något livsnödvändigt. Att inte vara rättfärdig är att sakna existensberättigande. För att visa vad han menar använder sig Jüngel av ett exempel från första Mosebok. I och med brodermordet är Kains liv förbrukat. ”Vem som helst som möter mig kan döda mig.” Men Gud rättfärdiggör Kain och sätter sitt märke på honom. Den orättfärdiges liv har blivit rättfärdiggjort. Kain, som hade utplånat sin egen framtid, blir av Gud given förutsättningarna att få ättlingar och grunda en stad. Jag ska ge exempel på samma processer i ett sekulärt ramverk. I Lars Ahlins Tåbb med manifestet bryts Tåbb succesivt ner av en skuggtillvaro utanför samhället. Även han genomgår en rättfärdiggörelse, och från det som var en återvändsgränd öppnas nya vägar vidare upp. Ett mer folkkärt men mindre tillspetsat exempel är den upprättelse Kasper, Jesper och Jonathan erhåller i Folk och rövare i Kamomilla stad.
Vilka underliggande mekanismer är verksamma i dessa exempel? Att vara människa är något vi är tillsammans, framhåller Jüngel. Vi är beroende av erkännande från varandra, och därför är vi alltid ansvariga inför varandra. På grund av denna vilja till ansvarighet och vår relationella natur menar Jüngel att det ligger i detta med att vara människa att existera inför olika forum, som vi står till svars inför. Dessa forum har även en verklighet inom varje människa, internaliserade till ett samvete. Utifrån en sekulär synvinkel finns oftast bara ett forum – ansvaret inför andra människor (coram hominibus). För en sekulär läsare blir Tåbb och rövarna i Kamomilla stad rättfärdiggjorda inför detta forum. Den troende människan erkänner ytterligare en dimension av att vara människa: vi är ytterst ansvariga inför Gud (coram Deo). Jag vill hävda att det i vår tid har blivit allt mer tydligt att vi måste erkänna även det icke-mänskliga i skapelsen som ett forum i egen rätt. Vi människor, oavsett tro, står också alltid till svars inför naturen, coram natura. Att Lake Erie har blivit given rättigheter är ett uttryck för en sådan syn. Naturen har kommit att få en funktion i vår kultur liknande den som uppenbarelse har hos bland andra Søren Kierkegaard och Karl Barth – som något som bryter in, stör och utmanar.
En relationell antropologi vidgar på detta vis vad som står på spel i den forensiska rättfärdiggörelseläran. Att bli rättfärdiggjord är något som är nödvändigt för att överhuvud taget kunna leva i den här världen, inte bara i evigheten. Med denna insikt blir det lättare att förstå den traditionella evangelisk-lutherska uppfattningen att rättfärdiggörelseläran utgör evangeliets kärna. Läran behandlar frågan om hur de som är orätt kan bli gjorda rätt. I förhållande till syndamedvetandet över klimatförändringarna: Hur kan vi klimatsyndare överhuvudtaget leva i medvetenhet om vår skuld? Och än mer: Hur kan vi orka med att agera för att motarbeta skadan vår existens åsamkar skapelsen?
Synd, skuld och skam
Nu behöver jag stanna upp för att reflektera över hur begreppen synd, skuld och skam egentligen förhåller sig till varandra. Alla tre används i sammansättningar med ordet klimat. De betyder inte samma sak, men har definitivt med varandra att göra. Flera ansatser har gjorts att bearbeta relationen mellan skuld och skam utifrån psykologiska och filosofiska perspektiv. Däremot är det ovanligare med analyser av syndbegreppet tillsammans med dessa två, vilket alltså förutsätter en teologisk infallsvinkel. En som har gjort en sådan analys är Niels Henrik Gregersen i artikeln ”Guilt, Shame, and the Face of God”. Gregersen betraktar synd som det övergripande begreppet, så att skuld och skam utgör två aspekter av synden. Vad gäller distinktionen mellan skuld och skam menar Gregersen att skuld implicerar en förövare och ett offer, och behandlar relationen dem emellan. Skam ser han däremot som mer självreflexivt. Den har att göra med mindervärdeskänslor och är en internalisering av andras blickar, genom vilken vi dömer oss själva. Gregersen avgränsar skam (shame) från förlägenhet (embaressement), som han menar kan vara å andras vägnar. Skam, enligt denna definition, inbegriper att själva identiteten står på spel hos den som skäms.
Jag vill i detta sammanhang lägga till ytterligare en distinktion. Enligt min mening är det av yttersta vikt att skilja mellan verklig och inbillad skuld. Mot detta korresponderar skam som är potentiellt konstruktiv och skam som enbart är destruktiv. Med konstruktiv skam menar jag den skam som är av godo i varje samhälle, som begränsar missgärningar och främjar sunda mänskliga relationer. En sådan skam är konstruktiv genom att den driver fram förändring, när förändring är nödvändig. Med andra ord: den förmår åstadkomma omvändelse. Om vi alltså är medvetna om allt detta, och klargör att det vi talar om är verklig skuld och konstruktiv skam – då finns det enligt min mening resurser i den förkunnelse som bygger på rättfärdiggörelseläran för att hantera klimatskuld och axla klimatansvar. Men då måste också klimatsynden förstås i linje med denna lära. Vi behöver därför dra paralleller mellan klimatsynd och arvsynd.
Är klimatavtryck en arvsynd?
Gregersen talar om synd i allmän form, inte om specifika synder. Han varnar för att tal om specifika synder leder till det vi i svensk kontext skulle kunna kalla för moraliserande över syndakataloger. Vidare vänder han sig mot att förkunnelse över synd skulle syfta till att frammana skuldkänslor. Poängen med att förkunna om synd är enligt Gregersen i stället att åstadkomma en solidaritet mellan människor – att vi alla är på samma nivå i relation till synden, eftersom vi alla är lika mycket syndare. Det han är inne på är med andra ord en variant av arvsyndstanken. Jag menar att den tanken har sina poänger i relation till det syndamedvetande många erfar inför klimatförändringarna. Detta syndamedvetande har på många sätt en arvsyndsliknande karaktär. Hur mycket vi än rannsakar oss själva och försöker minska vårt klimatavtryck, är det som ett nät vi inte kan trassla oss loss från. Eller för att tala med Bo Giertz: det är en stengrund vi stöter emot när vi gräver. Vi kan helt enkelt inte finnas till utan att bidra till klimatförändringarna.
Hur mycket det än ligger i denna tanke, har den sina begränsningar. Den är giltig för oss som lever i västvärlden, men inte för alla människor på den här planeten. Det stämmer att vi alla är klimatsyndare, om vi med detta vi avser oss som lever i vår del av världen. För oss är klimatskulden en slags arvsynd. Som Eva-Lotta Grantén har argumenterat för kan en rimlig arvsyndslära i vår tid inte utgå från tanken att synden faktiskt ärvs. I stället behöver vi förstå arvsynden som något som är nedlagt i detta med att vara människa – eller i fallet med klimatsynd, en västerländsk människa. Men det faktum att jag inte kan befria mig själv från min klimatsynd innebär inte att jag är fri från ansvar för den. Detta ansvar är ett ansvar inför något. Synd som skuld är en synd inför och i relation till något. Klimatsynden i vår kontext är en arvsynd inför vår livsmiljö, coram natura. Det är till naturen vi står i skuld. Det är den som är offer för våra missgärningar, när vi står inför hotet om en massutrotning av arter. Det är inför naturen vi som västerländska människor får skämmas.
Lag och evangelium, på samma gång
Jag vill använda mig av ännu en poäng från Gregersens artikel. Han menar att i samma andetag som vi talar om synd måste vi också alltid tala om försoning och förlåtelse. För att uttrycka detta med klassiskt evangeliskt-lutherskt språkbruk: lag och evangelium måste förkunnas samtidigt. Gregersen menar att detta är nödvändigt om inte också vårt tal om synd i allmänhet ska riskera att innebära ett destruktivt pådyvlande av skuldkänslor, precis som när vi moraliserar över syndakataloger. Den enda skillnaden blir att skuldkänslorna i detta fall blir formlösa och diffusa.
Det är alldeles för vanligt att förkunnelse förmedlar antingen lag eller evangelium. Att vi stannar i lagiskheten, så att det bara blir moraliserande och pekpinnar, som kontraproduktivt pådyvlas människor. Eller att det bara blir evangelium. Att det lättvindigt slösas med en förlåtelse – en billig nåd för att tala med Dietrich Bonhoeffer – som sopar under mattan och slätar över. Vi som representerar kyrkan måste alltid förkunna evangelium, som innefattar att syndaren inte längre är tillräknad sin synd. Men vi bör inte göra det genom att hoppa över syndamedvetandet. För att bringa reda i detta är vi hjälpta av att återuppliva den gamla modellen med lagens tre bruk. Med hjälp av den kan vi göra avgörande distinktioner i lagens funktioner.
Lagens tre bruk i växelverkan
Lagens första bruk är att minska den skada synden ställer till med i världen genom att utgöra ett stängsel för mänskligt beteende. Detta bruk är taget för sig självt liktydigt med moraliserande och pekfingrar, ett reducerande av den kristna trosläran till en morallära. Jag vill hävda att mycket av kyrklig förkunnelse och diskussion kring klimatfrågan rör sig på den här nivån. Därför menar jag att vi bör påminna oss om lagens andra bruk, som syftar till att medvetandegöra hur orättfärdigt vi människor lever, för att driva oss till att förtrösta på Guds nåd i stället för vår egen förmåga. Från ett evangeliskt-lutherskt perspektiv är det detta bruk som till hälften har verkat i de människor som bär på en skuld över sin del i klimatförändringarna. De har drivits till förtvivlan över sin egen och mänsklighetens skuld och oförmåga att axla ett blytungt ansvar, men de har inte mötts av förkunnelsen om den Gud som förlåter det oförlåtliga. Att lag och evangelium bör hållas samman, innebär att kyrkliga röster på en och samma gång måste peka på orätten och mot försoningen. Men om talet om försoningen inte ska bli en överslätande psykologisk snuttefilt som befriar från ansvar måste förkunnelsen även innehålla tal om lagens tredje bruk. Detta bruk är det som Martin Luther skriver om i Om en kristen människas frihet: som försonade, befriade, älskade människor, är vi kallade att sträva efter att följa lagen. I relation till klimatet: att ta det ansvar som är vårt att bekämpa klimatförändringarna. Detta ska vi göra drivna, inte av rädsla för straff, inte för att förtjäna vårt människovärde, utan helt av kärlek. Alla tre bruken behöver finnas med, i dynamisk växelverkan med varandra och med evangelium, när vi förkunnar över vår skuld och vårt ansvar inför klimatförändringarna.
Rättfärdiggjorda – för skapelsens skull
Om en bred allmänhet nu tycks drabbade av lagen i dess andra bruk, ska då inte vi troende på samma gång förkunna den Gud som förlåter det oförlåtliga och lagens tredje bruk, helgelsen, de goda gärningarna som görs av kärlek och inte för att förtjäna existensberättigande? Vi klimatsyndare behöver den Gud som rättfärdiggör de gudlösa. Vi behöver Jesu försoningsgärning. Inte för att den skulle sopa vår klimatsynd under mattan. Jag förstår den Gud som rättfärdiggör, inte som en konflikträdd curlingförälder oförmögen till konsekvenshantering, utan som någon som går till roten med synden och just därför förmår förlåta, försona och upprätta oss syndare. Vi behöver Jesu försoningsgärning för att den möjliggör för oss att överhuvudtaget kunna existera i det fulla medvetandet om vår synd. Vi behöver den för att kunna vara människor tillsammans. Inte bara vi människor behöver försoningsgärningen, utan stora delar av livet på jorden. Den här planeten är i skriande behov av försonade gemenskaper av människor som förmår ta ansvar för omställningen till ett hållbart samhälle.
FREDRIK SELTMAN
Doktorand i systematisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm och komminister i Östertälje församling
Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF för dessa.