Maj 2019. Meteorolog Martin Hedberg är en av dem som föreläser på temat klimatförändringar på Equmeniakyrkans kyrkokonferens. Initierat delar han statistik och forskningsresultat. Vi påminns om allvaret. Och ansvaret. Mot slutet av sin föreläsning ställer han retoriskt den fråga han säkert blivit ombedd att besvara många gånger: ”Vad är det viktigaste du som enskild kan göra för klimatet?” Vi är flera hundra i den stora föreläsningssalen, men det blir alldeles stilla i rummet. Eller var det kanske egentligen bara jag som stängde ute alla andra intryck? Som skärpte mina sinnen i väntan på svaret? Nu ska jag få veta. Av en expert. Hur jag kan göra rätt. Svaret kommer, så enkelt och självklart. På en gång avslöjande och befriande: ”Sluta vara enskild.”
Gemenskapens bråddjup
Senapskornet som blir till ett stort träd. Vad du gjort för dessa mina minsta. Där två eller tre är samlade. I de kristna sammanhang som vi rör oss har kanhända ivern att visa att allas bidrag är viktigt, hur litet det än är, lett oss vilse i engagemanget för klimatet? Vi som tror på gemenskapens kraft, människor tillsammans, många små gör mycket – har vi ibland ändå tappat bort visionen av trädet och blivit kvar i senapskornet? Vågar vi blicka bortom trädet och se gemenskapens ännu djupare dimensioner?
De finns flera centrala delar i min egen teologi, som jag misstänker återkommer som mantra i mina predikningar och texter. En av dem är den enskilda individens absoluta värde och betydelse. Vikten av en personlig tro, bekännelse, handling och bidrag. En annan är gemenskapens oslagbara kraft. Det är tillsammans, i gemenskap som tron blir till, växer, tar sig uttryck och gör skillnad. Den här artikeln är ett slags självrannsakan. Det gör gott att problematisera självklarheter.
Det individuella ansvarets dilemma
Fastetid 2019. Vi är många som bestämmer oss för att göra årets fasta till en klimatfasta. Vi vill avstå, be och söka stillhet hos Gud med klimatet i fokus. Jag förlorar mig själv. När jag letar återfinner jag mig med blicken fäst mot min egen navel istället för mot Gud. Det enda min tanke kretsar kring är hur jag personligen kan leva ett renare, klimatsmartare liv. En flygresa för ett solidaritetsbesök mitt i fastetid utlöser en ångest som smalnar av min blick än mer. Tills jag bestämmer mig för att nu får det vara nog. Liksom många andra startar jag ett fastetema på sociala medier. Men istället för att bokföra vad jag själv avstår från finner jag befrielse i att dela böner och tacksägelse för det som görs och måste göras i den större gemenskapen. Jag ber och tackar för riksdagspolitiker, renhållningsarbetare, forskare, kollektivtrafikförare, journalister, scouter, cyklar och klimatsmart mat.
Att påstå att förändringar börjar i det lilla är suggestivt men alltid lika felaktigt – och rent av farligt. Det påstår den tyske socialpsykologen Harald Welzer i sin bok Klimatkrig – varför människor dödar varandra på 2000-talet. Hans bok om klimatet är ingen feelgood litteratur. ”Nichts für Optimisten” är rubriken på en recension – den formuleringen är välfunnen. ”Vissa böcker skriver man i förhoppningen att man misstar sig” skriver Welzer själv i inledningen. Welzer visar att klimatförändringarna är så mycket mer än en naturkatastrof. Vi har underskattat den sociala katastrof de leder till. De kommer leda till att våldet ökar; hunger, migration, brist på vatten, och naturresurser, ingrepp i naturen för att skydda mot klimatförändringar – det kommer finnas många orsaker till att våldet kommer att tillta. Klimatförändringarna hotar alltså inte bara naturen så som vi känner den utan också vårt mellanmänskliga liv. Denna sociala nivå har vi enligt Welzer förträngt – och han sätter inte heller särskilt mycket hopp till att det ligger i människans förmåga att hejda utvecklingen mot en fördjupad kris på grund av klimatförändringarna. Men, han beskriver ändå tre nivåer av strategier. Den mest populära, men enligt Welzer alltså rent farliga, är att skapa individuella strategier. Råd om hur vi som enskilda individer kan hejda klimatförändringarna genom att källsortera, byta glödlampor eller kost har enligt Welzer framför allt en lugnande funktion. Men de ger en felaktig bild av klimatförändringens ansvars- och skyldighetsaspekter och dess komplexitet. Det kan verka oskyldigt att skriva checklistor för enskilda personers livsomställning. Men enligt Welzer blir det ideologiskt – det befriar näringsliv och politiker från ansvar. Och det avleder vårt fokus från det som verkligen kan förändra. En annan nivå av strategier är att söka lösningen på klimatkrisens utmaningar på internationell nivå. Detta bedömer inte Welzer vara en realistisk väg. Det är för tungrott och effekterna kommer att synas först i en avlägsen framtid. Mellan dessa båda nivåer finns strategier för och i det egna samhället. Här ser Welzer vissa möjligheter. Jag ska återkomma till det.
Whitney A. Bauman och Kevin J O’Brien, amerikanska professorer i religion, bjuder också på en kärv och allt annat än klämkäck läsning om klimatförändringarna. Men deras bok Environmental Ehtics and Uncertainty – Wrestling with Wicked Problems öppnar trots allt för hopp. I alla fall har de den effekten på mig. Deras bok är den som på sista tiden berört mig mest och hjälpt mig vidare i mitt sökande efter förhållningssätt och strategier inför klimatförändringarna. Mer om detta senare, till att börja med konstaterar jag att även Bauman och O´Brien ser att för stort fokus på det individuella engagemanget kan leda fel. Aktivister och människor som ställer om sina personliga liv är stora inspiratörer. Men strävan efter purism inom miljörörelsen kan ibland, om den blir extrem, rent av vara farlig för att den får oss att söka renhet för oss själva snarare än att det gemensamma ska förbättras. Vi kommer inte att kunna lösa de kollektiva problemen individuellt, vi kan bara förstå komplexiteten i världen tillsammans. Dessutom: först när vi accepterar det smärtsamma att vi själva är del av problemet – att vi till och med är aktörer, när vi omfamnar våra egna brister, kommer vi att kunna engagera oss på allvar för klimatet.
Gemenskapens dilemma
Augusti 2004. De reformerta kyrkornas världsgemenskap (WARC – numera WCRC) håller generalkonferens i Accra. Sedan förra konferensen sju år tidigare har ett bekännelsedokument processats. Vi vill som gemenskap bekänna att vi som kyrkor varit och är del av ekonomiska och globala system som exploaterat skapelsen och medmänniskor. Att gå från individuell till gemensam bekännelse är en stor sak (inte minst hos de mest renlärigt reformerta där bekännelsedokument är tunga texter). Själv berördes jag under processen och av det slutliga dokumentet. Det var starkt att få vara del av en gemenskap som vill självrannsaka och bekänna i mötet med fattigdom och miljöförstörelse. 16 år senare, när Accra-dokumentet lyfts i WCRC gemenskapen, förstår jag att jag hade och har anledning att vara berörd och stolt över vårt gemensamma samtal. Men också att jag varit aningslös. Processerna och de ord som producerades stärkte och tydliggjorde syndfulla system, men de var också politiserade, projicerande, skapade besvikelse och blottar än idag tillitsbrister i gemenskapen.
Trots att jag inte trodde jag skulle ägna Welzers dystopi särskilt mycket uppmärksamhet återvänder jag om och om igen till honom. Att tala om att människor, vi, har förorsakat klimatförändringarna är problematiskt, menar han. Mänskligheten är inget vi på det sättet. Vi har så olika förutsättningar. Ett prostituerat barn och en affärsman kan till exempel inte sägas ha haft samma inflytande på klimatförändringarna. Det ligger en politisk bekvämlighet i ett abstrakt ”vi” som bortser suveränt från alla makt- och orsakssammanhang och därmed blir en ideologi. Bauman och O’Brien visar att det kan finnas anledning att problematisera talet om antropocen – den geologiska tid vars största påverkansfaktor varit och är människan. Det antyder att alla människor skulle ha ett delat ansvar för klimatförändringarna – vilket ju inte är sant.
Men nu till Bauman och o´Briens huvudärende i ovan nämnda bok. Jag skrev tidigare att den hjälpt mig vidare. Anledningen till det är att den vågar problematisera också en del påstående både jag och författarna egentligen håller för sanna. Den hjälper mig till en ödmjukare hållning mot både mig själv och andra. I kärnan av deras terorier finns begreppet ”Wicked Problems”, ett begrepp myntat på 70-talet av stadsplanerarna Horst Rittel och Melvin Webber. På ett ”wicked problem” kommer man aldrig att kunna hitta en slutgiltig och alltigenom, för alla parter, lyckad lösning. Varje lösning innebär nya problem. I bästa fall kan man lösa dem på nya sätt – igen och igen.
Bauman och O´Brien bygger sin bok kring detta, att vi måste se och förhålla oss till klimatförändringarnas utmaning som ”wicked problems”. Enkla svar är farliga, vi måste lära oss leva i och med ovissheten. Röra oss i tvetydighetens takt. Vi behöver processer snarare än snabba framsteg (process/progress). De påstår faktiskt – till synes i kontrast till många andra engagerade klimattänkare – att vi inte heller kan ha bråttom – vi har inte råd med en slarvig, ogenomtänkt strategi. Klimatförändringarnas utmaning är för komplex för det. Vi behöver ha tid att lyssna in varandra. Och här är kärnan i det budskap jag tar med mig in i tankar om samspelet mellan det individuella och det gemensamma ansvaret. Det finns inte en enskild och tydlig orsak till den kris vi befinner oss i. Ingen av oss vet på egen hand tillräckligt om någonting. Så finns det inte heller ett enkelt svar på hur den ska lösas. Därför kan inte heller en enskild människa se hela lösningen. Vi kan inte ha som mål att göra rätt – men att göra bättre. För detta behöver vi varandra.
Från individ till gemenskap – och vidare
Det räcker inte med fin och bekväm gemenskap för att komma vidare, menar Bauman och O´Brien vidare. Också oliktänkande grupper behöver komma samman. Vi behöver möte med varandra och andra, vi måste öva oss i att hela tiden hålla öppet att vi kanske själva har fel. Vi behöver lägga bort längtan efter tydlighet. Den är farlig eftersom den frestar oss att ignorera eller till och med tysta andra röster än de vi gillar. Utan att lyssna in en mångfald av perspektiv kommer vi inte att lösa klimatkrisen. Och när vi söker inte bara efter det som förenar oss, utan också det som skiljer oss åt – då upptäcker vi det som finns i glappet, de som blivit utanför och stått tillbaka. Skillnaderna är också intressanta. I det innersta av vad det är att vara människa finns tvetydigheten och osäkerheten. Inte som ett misslyckande. Som något vi måste våga bejaka. Som en potential.
Varken jag eller han skulle väl ha trott det, men jag återvänder till Welzer igen. Det är som att hans dystopi provocerar fram hopp hos mig. Welzer avfärdar individuella strategier och ser inga realistiska möjligheter att lösa klimatkrisen på internationell nivå. Men på mellannivån tycks han ändå ana möjligheter. På det egna samhällets nivå finns ett kulturellt handlingsfält. I det demokratiska arbetet med frågan hur man vill leva i framtiden. Det goda samhället är enligt Welzer inte ett samhälle inriktat på försakelse utan på delaktighet och engagemang. För det krävs dock enligt Welzer inte bara en global kultur inriktad på radikal minskning av resursförbrukningen, utan också en helt ny delaktighetskultur. Frågan om vad som bör göras och hur, låter sig inte besvaras utan att man till att börja med svarar på frågan: hur vill vi egentligen leva?
Gemenskapens brister visar på dess möjligheter
Våren 2020. Mitt under brinnande Coronakris ställde idehistorikern Sverker Sörlin i en antologi samman texter han skrivit i samband med tidigare kriser. Tsunamin, Estonia, finanskrisen och inte minst klimatkrisen och så pandemin. Sörlin avtäcker i sina texter ett krisernas mönster. Även om varje kris är unik, ser Sörlin ett gemensamt mönster: kriserna avslöjar oss. De visar var vi som samhälle brustit. Ett slags speglar som visar oss våra samhällen sådana de verkligen är. Också en pandemi, som vid första anblick kan verka blind för var den skördar sina offer, visar att där ojämlikheten är stor och resurserna små drabbas flest. En kris visar på vad som hände i samhället innan den utlöstes. Den avslöjar oss när vi exploaterat, fördelat ojämnt, nedprioriterat människovärde och skalat bort beredskapslager. Men den ger oss också vittring på en annan värld. Den kan skaka om oss så djupt att en förändring blir möjlig.
Nancy Tuana går möjligen ännu längre i sina reflexioner efter orkanen Katrina som drabbade New Orleans 2005. I sin artikel Viscous Porosity: witnessing Katrina ser också hon hur naturkatastrofen inte bara blottlägger samhällets ovilja att förbereda sig för en katastrof, bygga en stad som rent fysiskt kan stå emot naturens krafter. Orkanen avslöjar också sociala orättvisor, rasism och osynliggörande av människor med funktionsvariationer. Att den fattigdom och rasism som Katrina synliggjorde var så chockerande för många – man trodde att man lagt detta bakom sig – visar också att sådant man egentligen vet kan förträngas, ignoreras och rationaliseras bort. Men Tuana lyfter också i sin artikel hur orkanen inte bara avslöjar det vi egentligen visste skulle komma i en naturkatastrof. Katrina visar också hur mycket mer flytande gränserna mellan det sociala och det naturliga, natur och kultur, det verkliga och det konstruerade är. Människan och naturen, biologi, kultur, klimat – allt hänger samman och interagerar.
Allt hänger samman. Kanske har jag ställt frågan fel, när jag sökt efter det individuella eller det gemensamma ansvaret. Kanske är det inte så intressant vad en individ är och var en gemenskap börjar eller slutar? Kanske finns det ytterligare dimensioner?
Gör som Gud – sluta vara enskild
Kristi kropp. Kyrkan. Vilken resurs! Trots att vi i kyrkan emellanåt glider för långt åt ena eller andra diket – individer eller gemenskap – är kyrkan förstås en enorm resurs. Till hela sin identitet präglas den av dessa två dimensioner – individ och kollektiv. Kristi kropp identifieras inte med enskilda individer – men individer är del av den. Detta skriver Emma Thoren och Thomas Stoor om i sin bok om andlighet och ekoteologi ur ett lutherskt perspektiv – och konstaterar att kyrkans förnyelse ofta har ursprung i enskilda individers erfarenheter. Martin Luther själv är ett tydligt exempel på detta. Men kyrkan som gemenskap har också genom historien – och måste nu i klimatkrisen – vara en tydlig profetisk röst som både utmanar andra samhällsaktörer och själv visar handlingskraft genom goda exempel.
Den djupaste inspirationen till att sluta eftersträva enskildheten är Gud själv. Gud är i sig själv relation – det är vi vana att öva vår tanke vid utifrån treenigheten. Hos den amerikanska processteologen Catherine Keller tas utmaningen längre. När Keller utforskar skapelseberättelsen i Första Mosebok ser hon Gud, skaparen, inte som en avskild storhet utan som en ”pluri-singularity”, en ”differentiated unity”. I Första Mosebok omtalas Gud i plural och där menar Keller att Gud själv finns i djupet (tehom) snarare än skapar ur intet. Gud är i sig själv mångfald, inte ”anyone” men inte heller ”the One”. Gud är ”Manyone”. Människor och allt skapat hänger också samman med varandra och påverkar varandra. Petra Carlsson skriver om Kellers teologi: ”varje relation handlar här om hela mänskligheten. Varje människa handlar om hela mänskligheten. Varje varelse handlar om hela planeten.”
Låt oss sluta vara enskilda. Men låt oss också sluta fördumma gemenskapstanken. Låt oss inspireras, utmanas av tanken att vi hör ihop med långt mycket mer i skapelsen än vi hittills både velat och trott. Det skaver. Och det befriar!
JENNY DOBERS,
pastor och regional kyrkoledare, Equmeniakyrkan, region Stockholm
Originalartikeln innehåller fotnoter och bibliografi. Se PDF för dessa.