Utifrån beskedet om paret Ekmans konvertering till katolska kyrkan diskuterar Ulrika Svalfors i denna artikel församlingsgemenskap. När kyrkans gemenskap förstås som en färdig kropp—snarare än som en kropp i ständig utveckling och förändring—ger den inte utrymme för individens andliga resa, menar hon. ”Kroppen framstår som ”färdig”, varje veck och skarv är utslätad. Det finns inga skavanker, det tycks inte finnas några synliga sår eller brister. Den blir därför också i någon mening stum”, skriver hon. Bilden av den slutna kroppen kontrasteras sedan mot möjligheten att skapa en församling som ger utrymme för förändring och personlig växt.
Den 9 mars berättade Livets ords grundare Ulf Ekman offentligt att han och hans fru Birgitta har för avsikt att konvertera till katolska kyrkan. Det kan tyckas vara en nyhetsflash. Man häpnar och spekulationerna håller i sig ett par dygn, men sen går man vidare. Hela händelsen upplevs kanske som relativt långt från den egna församlingsverksamheten och den egna teologiska positionen. Men kanske kan det vara värt några fler tankar än så? Jag tror det. Jag tror att händelsen har något att säga oss där vi gnetar på i vår oftast rätt oflashiga kyrkovardag. Genom att utgå från Ulf Ekmans predikan och ta den ryske språk- och litteraturvetaren Michail Bachtin till hjälp kommer jag att landa i några lärdomar som vi kan dra av denna spektakulära händelse. Men först några ord om Bachtin och vad hos honom som jag tror kan ge oss en tolkningsnyckel.
Bachtin (1895–1975) är framför allt känd för att ha skrivit en bok med titeln Rabelais och skrattets historia. I den beskriver han två olika sätt att se på kroppen, två olika sätt att förstå kroppen. ”Kropp” ska då förstås både på ett fysiskt och ett symboliskt plan. Den ena förståelsen kallar han för ”den klassiska kroppen” och den andra kallar han för ”den groteska kroppen”. Den klassiska kroppen uppfattas som avgränsad, sluten, kompakt och utslätad. Den groteska kroppen uppfattas istället som i vardande, ofullbordad, ofärdig och överskridande. Det är denna idé som jag tror kan hjälpa oss att förstå och dra lärdomar av händelserna i Livets ord. Men jag vill börja i en annan ände, nämligen i texters betydelse.
Källor
När Ekman beskriver sin resa mot katolska kyrkan berättar han bland annat att han vid ett skede bytte ut böckerna han läst tidigare mot katolska kyrkans egna skrifter. Tidigare förlitade han sig på andrahandskällor, på värderande beskrivningar av vad katolska kyrkan står för. Det var fördomsfulla böcker vars syfte var att svartmåla katolsk lära och katolskt liv. När han gjorde detta byte upptäckte han att han på grund av dessa böcker själv blivit fördomsfull och okunnig, att hans omdömen om katoliker byggde på fruktan istället för insikt och att han därför odlat en distanserad förståelse som var negativ och schablonartad. Och han skämdes för vad han tänkt och sagt tidigare. Det är rätt omvälvande upplevelser han beskriver, vilket han också själv menar. Det var förvisso inte bara texterna som gav honom dessa insikter, han mötte också karismatiska katoliker som gjorde stort intryck. Men texterna har uppenbarligen också spelat en avgörande roll. Genom att utöka källorna för sin egen reflektion och växt förändrades han.
Vad vi läser har betydelse. Vi läser mycket dagligen. Allt från nyheter i dagstidningen och twitter-inlägg till policy-dokument och Bibeln. Men vi ”läser” också reklampelare, tv-serier och sport-evenemang och andra typer av sammanhang. En del läser vi frivilligt, annat ofrivilligt. Men allt påverkar oss, medvetet eller omedvetet. Just därför är det viktigt att välja det vi kan välja med omsorg. Det tycks också vara så att en del texter påverkar oss mer än andra. Dessa texter gör att vi liksom ”läser” omgivningen och förstår oss själva på ett nytt sätt. Det är det som klassiker-begreppet försöker uttrycka. Men det hela är lite trickigt. För klassiker-begreppet används också normativt, för att få oss att läsa vissa böcker, vissa texter mer än andra. Och för att få oss att läsa dem relativt okritiskt och börja betrakta omgivningen på det sätt som kommer till uttryck i texterna. Förut skrev Ekman själv ”klassiker” för Livets ord-medlemmar. I predikan beskriver han hur han plötsligt får upp ögonen för en annan traditions klassiker.
Vilka texter vi läser har stor betydelse. Men det har alltså också betydelse hur vi läser, om vi läser kritiskt eller okritiskt. Vi kan läsa texter för att reflektera intellektuellt över något eller för att meditera över existentiella livsvillkor. Det är inte säkert att det hade hjälpt om Ulf Ekman läst katolska primärkällor för 30 år sedan. Troligen inte. Då var han själv inriktad på att formulera ”klassisk” teologi i kritisk distans, först tjugo år senare var han redo att läsa andras klassiker med meditativ inställning. Och så blev kyrkans väsen och Kristi kropps enhet blivit centrala, till och med överordnade, frågor för Ekman. Det är starka katolska teman, han började uppenbarligen tänka som en katolik. Det finns med andra ord en växelverkan mellan text, läsare och ett sammanhang – och läsarens egen längtan. Det är en kraftfull dynamik som filosofen Hans-Georg Gadamer beskrivit i termer av hermeneutik. När vi läser en text möts olika ”horisonter”, olika världsbilder – textens horisont och läsarens horisont. När dessa horisonter möts, vilket ibland är ett mödosamt arbetet, så uppstår något nytt, en ny horisont. Och då har något förändrats.
Men det är också så att vi påverkar texten. Man skulle till och med kunna säga att olika texter framträder beroende på vilka vi är. När vi läser texter gör vi det i ljuset av våra liv, som i sin tur är en del av ett större sammanhang. På så vis är en läsning varken en spegling, en repetition eller en imitation av en text. En läsning ”skriver” texten på nytt och styr dess meningsflöde i en ny riktning. En läsning formar med andra ord i någon mening en ny text utifrån de normer som den läses utifrån. Texten och jaget formar en praktik, texten blir till genom en praktik och jaget skrivs in i texten. Allt på samma gång. Tolkning är verkligen ett komplext skeende. Det får i sin tur betydelse för läran, det som på teologiskt språk kallas ”doxa”.
Doxa
Vad som uppfattas som lära – doxa – beror på vilka vi är. Vilka vi är påverkar vad vi ”läser in i” texter som till exempel Bibeln eller katolska primärkällor. Läror existerar inte som väsen i vårt universum som sedan kommer till uttryck i text. De finns i texter i den mån de uppfattas som läror av läsare. Lärostrider – konflikter kring doxan – är så tillvida en fråga om tolkningsföreträde. Och då inte i första hand om vem som ska ha företräde att tolka texten, utan vem som ska ha företräde i att tolka livet. Inte sällan som det beskrivs i text. Det var det Gadamer visade. Vi ”läser” våra liv genom olika texter och läror tar form i denna läsning. Därmed inte sagt att det läran beskriver inte har existerat. Det är sällan fallet tänker jag. Det är betydelsen av det inträffade som får olika dräkt beroende på vem som läser i vilket sammanhang.
Vad har Ekman ”läst” i de katolska primärkällorna? Han lyfter särskilt fram hur katoliker ger uttryck för personlig tro, hur bibelcentrerade deras texter är, att de uttrycker tro på mirakler, är moraliskt grundade i sina uttalanden, deras tilltro till sakramenten och hur de betonar kontinuitet. För Ekman tycks det vara det personliga och innerliga hos katolska företrädare som överväger. Det är också det som har överraskat honom – innerligheten och att Jesus är så central i fromheten. Det vill säga, sådant som är viktigt för honom som ”väckelsekristen”. Han har funnit väckelsetron i katolicismen. Den måste ha funnits där hela tiden tycks han resonera, eftersom kontinuiteten och sakramenten är så viktiga för katoliker. Skillnaden är att nu ser han den och dras till den.
Han är inte ensam om detta. Ulf Ekman själv och andra beskriver hans resa som personlig. Det är den förvisso, men inte så unik. De senaste 20–30 åren har en flod av böcker kring kyrkofäder och andra förmoderna andliga gestalter, inte sällan betecknade som klassiker, sett dagens ljus. Katolska och ortodoxa källor har återerövrats generellt sett i protestantiska kyrkor i väst, så också i Sverige. Vi läser ökenfäder, Ignatius och Benedictus med behållning. Här kommer en längtan till uttryck, ett behov av något annat eller mer som inte den egna traditionen riktigt lyckats fånga upp. Vi vidgar våra källor och vi läser dom på ett nytt sätt. Vår horisont förändras och – det förändrar inte sällan också vår praktik.
Kristen praktik
Den katolske teologen Aidan Kavanagh skriver i sin bok On Liturgical Theology att tillbedjan – ”doxologi” – var och är den primära källan för kristen teologi. Han skiljer med andra ord mellan primär teologi – tillbedjan – och den sekundära teologin – teologisk reflektion. Praktiken föregår så att säga tänkandet. Gordon Lathrop, en relativt flitigt använd teolog när det gäller liturgisk utveckling i protestantiska kyrkor, betonar också praktiken om än på litet annat sätt. Handlandet, riterna, har fått en renässans på flera sätt och på bred front i våra kyrkor. Bland annat genom att görandet betraktas som något som kommer före tänkandet. Vi tycks helt enkelt ha tröttnat på intellektualism. Vi har tröttnat på modernitetens förnuft, på humanismens idé om att människan är alltings måttstock. Vi blir utmattade av att ständigt själva vara vår egen sista instans i allt. Så vi ger oss ut på pilgrimsvandringar, vi låter radbandets pärlor rinna mellan fingrarna och vi vilar i taizésångers repetitiva ton. Nya texter, nya källor, inspirerar oss till nya riter.
”Doxologi” hänger dock samman med ”doxan”, och tillbedjan står inte fri från läran. Hur vi uttrycker oss, vad vi gör, vilka riter vi genomför hänger samman med våra föreställningar om Gud och människor. Medvetet eller omedvetet. Det är därför inte så enkelt att bara fastslå att tillbedjan kommer först. När protestantiska kyrkor återerövrar katolsk och ortodox praktik sker något inte bara med oss själva, utan också med våra föreställningar. Det är inte bara så att vi ”skriver” texter, utan texter ”skriver” också oss. Det är likadant med riterna, med handlandet. Någon direkt överföring skulle jag säga är omöjlig, just därför att våra sammanhang är så pass dynamiska som jag redan beskrivit. Men vi behöver ställa oss frågan vad det innebär att till exempel den katolska kyrkan har en påve och att ortodoxa kyrkan sätter likhetstecken mellan auktoritet och man. Vilken betydelse får det för riterna, i praktiken? När vi inför nya handlingar, nya riter så översätter vi och förhandlar. Vi tänker nya tankar, utför nya rörelser och tonen i vårt tal förändras något. Ibland mycket. Vi ingjuter ny betydelse i gamla riter, men riterna ingjuter också ny betydelse i oss.
Det har bland annat att göra med att i skärningspunkten mellan doxa och doxologi finns det en kropp. Genom vår andliga praktik skrivs kroppen in i olika typer av skillnader, skillnader som har med ett sammanhangs normer att göra. Det finns en nära relation mellan praktik, tro och olika typer av skillnader. Det kan vara skillnader mellan man och kvinna, mellan öst och väst, mellan vuxen och barn eller mellan katolsk och evangelisk karismatik. Och när en kropp blir en plats för olika läror, för olika former av tillbedjan, kan man hamna i en konfliktfylld position. Så skulle man kunna förstå Ulf Ekmans resa.
Kropp
När Ulf Ekman närmar sig den katolska läran och en katolsk form för tillbedjan krockar två olika andlighetsformer med varandra – den evangeliskt karismatiska och den katolskt karismatiska. I en sådan situation kan man välja mellan att försöka förhandla mellan de olika tolkningarna, eller överge den ena till den andres fördel. I predikan finns det tecken på att han försökt förhandla. Vid ett tillfälle avfärdar han tanken på att han försökt ”smygkatolicera” Livets ord som en konspirationsteori. Det kan tyda på att han mer eller mindre medvetet har gett uttryck för katolsk lära och andlighet i sin andlighetsutövning i Livets ord. Och att det inte har uppskattats, åtminstone inte i längden.
Det finns också tecken på att han själv uppfattat skillnaderna. I predikan säger han till exempel att ”vi karismatiker” ofta har ”många förklaringar till bristen på enhet”, att ”vi väckelsekristna” inte har ”monopol på den personliga tron” och att han upptäckt att han har mycket gemensamt med katolsk teologi. Det är starka ord med tanke på att han beskrev de katolska dogmerna som gärningslära och falsk religiositet och den Romersk Katolska kyrkan som full av ockulta inslag i samband med påvebesöket i Sverige och Uppsala 1989. Nu har han upptäckt skillnaderna på ett nytt sätt och vill förhandla om dem, men det låter sig inte göras.
Det är här som Bachtins beskrivning blir användbar. Det som händer är att Livets ord framträder som en ”klassisk kropp”. Kyrkan framstår som en avgränsad massa, som inte låter sig förenas med andra kroppar eller föreställningar. Kroppen framstår som ”färdig”, varje veck och skarv är utslätad. Det finns inga skavanker, det tycks inte finnas några synliga sår eller brister. Den blir därför också i någon mening stum. Det innebär att den inte sträcker sig utanför sig själv, den blir sig själv nog. Andra kroppar, andra insikter, behövs inte i egentlig mening utan kroppen blir ”massiv” och härbärgerar allt som behövs i sig själv. Det andra, eller de andra, blir bara till en möjlighet att förstärka sig själv ännu mer. Kroppen förmår på det viset inte överskrida sig själv för varje möjlighet att överskrida sig själv är så att säga avlägsnad från ytan. Kroppen sluter sig.
När Ulf Ekman börjar introducera nya källor, nya läsningar, nya praktiker i sin och därmed Livets ords andlighetsutövning så sluter sig kroppen Livets ord som en plats för doxa och doxologi. Därmed blir inte heller den position som Ulf Ekman har som dess grundare och främste företrädare möjlig att förändra. Det går inte att förhandla om hur han bör vara ledare och medlem i sin egen skapelse. Han kan inte gå från att skriva klassiker till att läsa klassiker. Hans position var alltför genomskuren av makt och intressen, av auktoritativa uttalande, av etablerande av gränser och exkluderingsmekanismer. Ulf Ekmans kropp, som plats för lära och tillbedjan, blir tillsluten och utslätad och omöjlig att förena med katolska inslag trots hans djupa längtan och trots att han betonar det i katolicismen som också är viktigt för Livets ord. När längtan efter att överskrida sig själv ändå finns kvar, återstår endast att kliva ut ur positionen, att lämna kroppen, och konvertera till det som talar bortom den kompakta ytan.
En kropp i vardande
Vad kan vi då lära av detta? Jag tror att vi kan lära flera saker, men det jag vill lyfta fram här är hur viktigt det är att vi vårdar den groteska kroppen, kroppen i vardande, genom att våga sträcka oss bortom oss själva och välkomna det andra, välkomna andra kroppar i kritisk närhet. Jag tror nämligen inte att vi ska omfamna vare sig den andre eller oss själva utan en viss distans. Eller, för att följa Bachtins tanke, jag tror det är avgörande att det okontrollerade, ohämmade gapskrattet får plats mitt i allvaret.
För oss som kyrka innebär det att ta vara på och uppmärksamma den kraftfulla dynamiken text – läsare – sammanhang – lära – tillbedjan – längtan. Vi behöver våga läsa andra källor än våra egna klassiker. Vi måste våga läsa våra andliga mödrar meditativt. Vi behöver läsa våra andliga fäder med kritiska ögon. Också. Det behövs en växelverkan mellan det meditativa och det kritiska så att vi bevarar vår egen kyrkas öppenhet, vår kyrkas groteska kropp där skratten och gråten får rum därför att ingenting är färdigt. Inget är utslätat och kompakt, vecken och bristerna finns där och de är förutsättningar för att fler ska få rum. De är förutsättningar för att andra texter ska ta form, för att nya kroppar ska bli till. Det innebär i sin tur att vi måste våga se skillnaderna i vår egen kyrka. De skillnader vi tillskriver andra och oss själva genom våra normer. Och vi måste våga utmana dom på flera plan. Det är ett riskprojekt. Försonad pluralism är svårt. Kyrkan som grotesk kropp får emellanåt andra, och oss själva, att ge upp ett gapskratt.
För oss som enskilda kristna innebär det att vi inte behöver vara så rädda. Vi får bejaka våra groteska kroppar. Alla skavanker, allt utbuktningar, snedheter och begränsningar. Det är just dessa som gör att vi förblir öppna mot andra och kan realisera vår längtan efter förening. Det är just i behovet av varandra som det groteska tar form. I de nära och uppriktiga samtalen om högt och lågt, i kapprum och på kyrkkaffet. Men också i läsning av olika texter. Själv återkommer jag med jämna mellanrum till teologen Sarah Coakley. Hon både provocerar och lockar mig på samma gång. Också Coakley läser förmoderna kyrkofäder (vad är det som gör att vi tror att ju äldre något är desto mer äkta och sant är det?) men hon gör det på ett annat sätt. Med sikte på hur man kan överskrida sin egen kropp, och inte minst fördomsfulla stereotyper som vi tillskriver våra kroppar. Och hon menar att Gregorius av Nyssa kan visa oss vägen. Jag är fortfarande inte övertygad om att hon har rätt, men det är något med hennes sätt som utmanar det absoluta och gör praktiken till ett motstånd. Hon ingjuter mod och tillit till våra egna kroppar.
För oss som dessutom utövar något sorts ledarskap inom kyrkan innebär skillnaden mellan den klassiska och den groteska kroppen att vi behöver vara vaksamma på den klassiska kroppens attraktionskraft. Den ska inte underskattas. Reklampelarna gör så att säga sitt jobb. Det tillrättalagda, utslätade, kompakta och oblandade tycks så klokt, ja nästan som ett krav. Det är väl det vi som ledare förväntas skapa, leverera och visa upp? Och så tar envägs-informationen över flervägs-kommunikationen och det inre livet tycks så mycket mer akut än det yttre. Här tror jag det är klokt att lyssna till filosofen Rosi Braidottis varning – andlighet är inte politik. Med det menar hon att andliga övningar inte kan ersätta ett socialt och politiskt engagemang. Och det sociala och politiska engagemanget är en del av den groteska kroppens uttryck. Om vi lägger all vår energi på att vända oss inåt kommer kroppen att sluta sig och livet blir osynligt. Som ledare blir det därför extra viktigt att vårda den groteska kroppen, den öppna kroppen, kyrkan som har behov av det okända. Vi behöver bli än mer lyhörda för andra groteska kroppar, de som behöver oss. Det sociala och det politiska är med andra ord inte något annat än det andliga. Det är den groteska kroppens uttryck för gudslängtan.
Det här, tänker jag, är några av de lärdomar som vi kan dra av händelserna i Livets ord. Jag tror att vi alla kan känna skillnaden mellan Bachtins öppna och slutna kropp, om än inte helt begripa det med förnuftet. Det är kroppen i vardande som möjliggör passionen. Det är den öppna kroppen som möjliggör lidelsen, kärleken och det är den som i egentlig mening möjliggör längtan efter varandra. Inte den klassiska, slutna kroppen. Trots dess lockelse.
***
Det är sannerligen inte enkelt att vara människa. Därav påsken. Påsken som innebär att något dör tillsammans med någon, men också att något nytt uppstår i en kropp. Däremellan råder dock påskaftonens förlamande sorg med slutna hjärtan och auktoritära fördömanden. Däremellan råder sannerligen döden, det outhärdligt definitiva.
Men så.
Efter en hel evighet kommer uppståndelsens dag. Det oväntade inträffar, det slutna sprängs och framtiden öppnar sig.
Det är dock ingen människas förtjänst. Det är ett under.
ULRIKA SVALFORS
Pastor och forskare i systematisk teologi med livsåskådningsforskning