Verbums gummibibel har på kort tid fått en stor spridning i Svenska kyrkans församlingar och används nu runt om i landet som ett redskap inte minst i konfirmandarbetet. Hanna Stenström har gjort en kritisk läsning av Gummibibeln.
Under hösten 2012 fördes en kort debatt i Kyrkans Tidning (KT) om ”Gummibibeln”, en bibelutgåva från Verbum som fått sitt namn efter den närmast turkosfärgade gummipärmen. Mona Lisa Ekdahl, kyrkoherde i Raus församling, skrev en insändare där hon kritiserade Gummibibeln för hur dess bilder återger män och kvinnor. Insändaren och några kommentarer till den finns ännu tillgängliga på KT:s hemsida (2 januari 2013).
Den korta debatten väckte min uppmärksamhet, och när jag nu också själv haft möjlighet gå igenom Gummibibeln har jag funnit det värt att aktualisera debatten, och ge den ett lite större perspektiv. Gummibibeln kan nämligen beskrivas som ett svar på två grundläggande frågor för kyrkligt bibelbruk och kan därför tas till utgångspunkt för en större diskussion. Den första frågan är: Hur gör vi Bibeln tillgänglig för ovana bibelläsare, inte minst unga människor? En förutsättning för att vi ställa den frågan är ju vilket svar vi ger på en annan fråga: Varför ska människor läsa Bibeln?
Gummibibeln är dessutom av allt att döma spridd och uppmärksammad i Svenska kyrkan och har också fått ett positivt mottagande också utanför kyrkan. Detta gör att den bör granskas kritiskt.
Vad är typiskt för Gummibibeln?
Gummibibeln riktar sig alltså främst till tonåringar, särskilt konfirmander, och vill göra Bibeln tillgänglig för dem, genom nutida layout och bilder samt genom längre och kortare informerande kringtexter. Såväl bilder som texter eftersträvar tydligt ett språk, ett tilltal, som når tonåringar.
Det som ger denna bibelutgåva dess karaktär är, utöver pärmen, just formgivningen (som ska ses, inte beskrivas). Det är alltså inte bara en fråga om att lägga in bilder och informativa texter på det vanliga sättet – som illustrationer eller i särskilda delar. I inledningen har vi till exempel mer av ett text- och bild-collage än en strikt redogörande text med lite bilder och kartor.
Varje bibelbok föregås av ett blad där ett citat ur bibelboken återges och viss information ges om bland annat bokens tillkomsttid, genre, originalspråk. Vänder man blad kommenteras citatet, flera gånger genom att en fråga ställs till läsaren, en fråga som ska främja reflektion om det egna livet. Längst ner på denna sida finns alltid en ruta med frågorna ”Vad handlar texten om? Vad kan den säga om ditt liv?” Detta försättsblad till bibelböckerna har ibland en bild, men ofta är det enbart text. I bibeltexterna har vidare gjorts understrykningar, markeringar och korta kommentarer, klotter i texten av den typ en läsare ofta gör själv.
Bibeln som kulturarv och som böcker om Gud
Det tryckta marginalklottret utgörs ofta av en hänvisning till en bok eller en film eller till musik som på något sätt anknyter till det bibeltexten handlar om eller till själva bibeltexten. Detta följer upp de listor som finns i inledningen över filmer, musik och böcker som inspirerats av Bibeln. Gummibibeln vill alltså visa att Bibeln är en levande bok, en integrerad del av vår kultur, och sannolikt också stödja förståelsen av Bibeln genom att hänvisa till exempelvis filmer som konfirmanderna lättare relaterar till än till bibeltexter.
Gummibibeln kan därmed förstås som ett genomfört exempel på den förståelse av Bibelns värde och auktoritet, som har kallats ”the Cultural Bible”, ”den kulturella Bibeln”. Det uttrycket vill fånga en förändring i bibelsynen som sker med modernitetens genombrott.
Enkelt uttryckt (och med reservation för att jag inte kan göra rättvisa åt konfessionella skillnader i bibelsynen) var ju Bibeln i förmodern västerländsk kristendom en auktoritet genom att vara, eller förmedla, uppenbarelse om och från Gud själv. När Bibeln genom den historisk-kritiska bibelforskningen och den modernitet som denna forskning är del av blir en i hög grad mänsklig samling böcker kommer Bibeln i många kretsar få sin auktoritet och sitt värde på andra grunder; genom sina inneboende värden (till exempel estetiska värden) och genom sin betydelse för kulturen. Bibeln är inte längre främst ”Den Heliga Skrift” utan del av kulturarvet. Detta sätt att tänka kring Bibeln är främmande för, till exempel, lutherortodoxin.
Gummibibeln kan alltså sägas ge en sådan förståelse av Bibeln mycket konkret gestalt. Jag skulle gärna låta också studenter i akademisk utbildning arbeta med att ta fram de sånger, filmer etc. som Gummibibeln hänvisar till, som utgångspunkt för studier av bibelbruk och bibeltolkning.
Samtidigt görs genomgående tydligt i Gummibibeln att Bibeln är mer än kulturarv. Som skäl för att läsa Bibeln anges i inledningen både att Bibeln är ”spännande, märklig, fascinerande”, att den ”säger något om ditt liv” – vilket gäller många andra böcker men också film, bildkonst med mera – och att den handlar om Gud. Det är tveklöst så, att exempelvis valet av citat ur bibeltexterna som står i inledningen till varje bok gör anspråk på att denna bibelbok handlar om en Gud som är lika verklig som läsaren själv. Samtidigt vill de som skapade Gummibibeln uppenbart främja en icke-fundamentalistisk bibelläsning, erbjuda redskap för en bibeltolkning som inte gör kreationism och andra former av intellektuella offer till en kristen plikt.
Två exempel på bibeltolkning i Gummibibeln
På Första Mosebokens försättsblad finns en bild av jorden sedd från rymden när solen går börjar gå upp, och det citat som valts är 1 Mos 1:1: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Till detta citat fogas på nästa sida två korta meningar ”Gud skapar! Finns det alltid en ny ’genesis’ – en ny början i livet?” Läsaren uppmanas alltså att förstå Första Moseboken som, framförallt, en berättelse om Gud som skapare, men det handlar inte om att ge en annan förklaring till kosmos och människosläktets uppkomst än den naturvetenskapliga. Tron på Gud skaparen är framförallt en tro på den Gud som hela tiden skapar i individens liv, på möjligheten att ständigt börja på nytt.
Givetvis kan denna läsning diskuteras kritiskt, till exempel för att ange en individualistisk tolkning av 1 Mos 1 i en tid då det kollektiva ansvaret för att möta klimatförändringen och andra hot mot livet på vår planet – alltså människans förvaltarskap – borde ställts i centrum. Men de frågor som ställs vill ändå tydligt visa ett annat sätt att läsa Bibeln än det fundamentalistiska.
På försättsbladet till Jona – där bilden visar ett havsdjur som troligen är en späckhuggare – är citatet hämtat från Jon 1:21:”Bege dig till Nineve, den stora staden”. Den som vänder blad finner där två frågor: ”Vad kommer du att göra med ditt liv? Har varje människa ett speciellt uppdrag i livet?” Återigen anvisas en läsning av berättelsen som en berättelse om något annat än naturvetenskapliga orimligheter.
Även här kunde någon annan läsning föreslagits, till exempel en som tar fasta på Jon 4:2, 10-11, om en Gud som är nådig, barmhärtig och rik på kärlek, och därför beredd att ge även nineviterna förlåtelse och en andra chans. Sannolikt går det att argumentera med stöd i texten för att sådan tolkning av Jona. Den tolkning som föreslås har dock den fördelen, att kristendomens centrum inte blir synd och skuld, och den talar sannolikt väl till tonåringar för vilka frågorna om vad man kan, bör, ska göra med sitt liv är levande och angelägna.
Till dessa förslag på en existentiell, icke-fundamentalistisk, kristen bibeltolkning kommer att den sakinformation som ges om böckerna är i linje med bibelvetenskapliga hypoteser, då det för både Första Moseboken och Jona anges att produktionsåret är osäkert. Man kunde möjligen önskat att Första Mosebokens genre inte beskrivits som ”Egen. Mosebok” utan att dess karaktär av berättelse med inslag av andra genrer antytts, och kanske något om vilken typ av berättelser det handlar om. Att Jonas genre är ”Profet” är väl också lite otillfredsställande: borde man inte varit tydligare om att det är en rent fiktiv berättelse med ett budskap?
Hur och varför görs Bibeln tillgänglig i Gummibibeln?
Svaren på frågorna hur Bibeln ska göras tillgänglig är alltså – i Gummibibeln – för det första, att det handlar om att tillgängliggöra genom själva layouten, genom bibelutgåvans utformning, bilder, språk, tilltal. Det andra är att komplettera bibeltexterna med förklaringar som ger exempelvis viss historisk kunskap, ordförklaringar och annat liknande, och därmed främjar den intellektuella förståelsen av texterna. Det tredje är att visa hur Bibeln faktiskt används i film, böcker, musik som kan vara mer tillgängliga för tonåringar än själva bibeltexterna. Att Bibeln är både en kyrkans boksamling och en del av vårt allmänna kulturarv är både en i sig intressant kunskap men kanske också ett sätt att göra Bibeln tillgänglig, då den därmed sägs ha mening också för dem som inte entydigt identifierar sig som kristna.
Varförfrågan besvaras väl snarast genom att Bibeln framstår som både en bok om Gud och om våra liv.
Gummibibeln ur könsperspektiv
Men vad är då problemet med denna gummibibel? Vad handlade debatten om, som ännu finns bevarad på KT:s hemsida?
Det Mona Lisa Ekdahl pekar på i sin insändare är, menar jag, Gummibibelns ambivalens. Hon skriver att hennes första intryck är, att Gummibibeln introducerar Bibeln för konfirmander på ett bra sätt ”genom att göra här och nu-layout” (citerat från KT:s hemsida). Sedan ser hon något annat, som blir huvudpoängen i hennes kritik av Gummibibeln: bilderna på män är tydligt många fler än de på kvinnor men framförallt skiljer sig kvinnobilderna och mansbilderna åt på ett problematiskt sätt. För att använda Ekdahls egna ord, citerade från KT:s hemsida:
Bilderna berättar å ena sidan om aktiva utåtriktade män/pojkar som ber, lider, arbetar, kämpar, älskar, tänker och å den andra sidan passiva, beskådade kvinnor/flickor som speglar sig, sover, drömmer, badar skumbad, lämnar läppavtryck och går i högklackat.
Till skillnad från tre av de fem kommentarerna på KT:s hemsida ser jag det som Mona Lisa Ekdahl ser. Jag finner ingen anledning att upprepa det hon skriver, men vill fördjupa några exempel och bredda diskussionen.
När det gäller bildvalet måste det för rättvisans skull göras klart, att större delen bibelböckernas försättsblad inte har bilder på människor. De flesta har text på olika bakgrunder, i en del fall kompletterade med bilder på platser, föremål, ibland också djur eller andra motiv (som planeten Jorden sedd från rymden). Detta är ju i sig ett val, som inte är neutralt.
Hade Gummibibeln konsekvent undvikit människobilder och framförallt haft text hade man inte riskerat kritik för hur kvinnor och män framställs, men man hade inte heller kunnat erbjuda de möjligheter till identifikation som människobilder ger. Och, när nu människobilderna är få är det ännu mer viktigt vilka val som görs när bilderna faktiskt föreställer människor, även om bilderna inte är foton utan teckningar, till exempel seriefigurer. Gummibibeln öppnar alltså också för frågor om vad vi ser i en bild och om hur identifikation fungerar.
Gummibibelns ambivalens
Bilderna och hela Gummibibeln är alltså ambivalent. En diskussion om ambivalens kan börja med layouten. För mig känns den snarast främmande, i sin strävan att vara här och nu, men den implicita läsaren är uppenbart inte en medelålders tant som är professionell exeget, så om den kommunicerar med mig är ointressant. Att Gummibibeln fick ”Verbala priset” i tävlingen Svenska Publishing-Priset 2011 är däremot intressant. Svenska Publishing-Priset är en årlig tävling för trycksaker (exempelvis böcker, tidningar och tidskrifter). Juryn består av bland annat av kommunikatörer, copywriters, producenter, grafiska formgivare. Gummibibeln fungerar alltså väl inte bara i inomkyrkliga sammanhang, utan kan också få uppmärksamhet och erkänsla bland dem som arbetar med sådant som formgivning och kommunikation i samhället i stort. Jag får också intrycket från såväl debattinläggen på KT:s hemsida som mer generellt av kyrkliga media att Gummibibeln fungerar för sin målgrupp, även om jag inte gjort en undersökning av detta som fyller vetenskapliga krav.
Ett svar som Gummibibeln ger på frågan ”Hur gör vi Bibeln tillgänglig för ovana bibelläsare, inte minst unga människor?” är alltså: genom en här och nu-layout som tilltalar inte minst unga. Vi kan ju alla sannolikt ge många exempel på hur Bibeln tillgängliggörs med bilder och förklaringar, så det är inte nytt. Det nya är hur det görs.
Men i vårt mångfaldiga här och nu, när enhetssamhället är borta och många olika individer och grupper kämpar om tolkningstillträde och tolkningsföreträde, räcker det inte med ”här och nu-layout” för att allt ska vara väl. Den som gör layouten måste också medvetet välja bland allt som finns här och nu.
En tilltalande ”här och nu-layout” med bruk av bilder som gör Bibeln tillgänglig garanterar ju inte att också de synsätt och värderingar som bilderna uttrycker är ”här och nu” i den meningen att bilderna uttrycker en förståelse av manlighet och kvinnlighet, kvinnor och män som kan beskrivas med ord som ”jämställdhet” eller ”att framställa både kvinnor och män som aktiva subjekt”. Just att bilder är ”här och nu” kan ju också innebära att de upprepar klichéer som är vanliga ”här och nu”, till exempel om den aktive mannen och den frestande kvinnan.
Risken med bilder är ju dessutom att de ger exempel på hur kvinnor ser ut när de ses av den begärande manliga blicken, inte på, exempelvis, hur en man ser ut ur den våldtagna kvinnans perspektiv, i det ögonblick mannen våldtar. Det är ju den förra typen av bilder som dominerar i vår kultur, även om det idag också är möjligt att skapa den andra typen av bilder och visa dem i det offentliga rummet.
Och Gummibibeln ger faktiskt flera exempel på problematiska bildval.
Ett är försättsbladet till ”Tillägg till Daniel”, den bok där berättelsen om den sköna Susanna ingår: hur hon undkommer våldtäkt, justitiemord och hedersmord. På försättsbladet ser vi en vacker kvinna bada skumbad, en modern version av textens Susanna. Men vi ser henne som de äldste ser henne, vi ser henne med deras ögon, de män som ville våldta henne, vi inbjuds att dela deras perspektiv. Vi ser inte de männen ur hennes ögon, eller någon annan bild eller text som inbjuder oss att läsa berättelsen i relation till en nutida verklighet där sexualiserat våld är en del av tonårsflickors och vuxna kvinnors verklighet, ur kvinnornas perspektiv.
Ett annat är valet av en läppstiftsmun till Höga Visan, som också ger associationer till klichéer om förföriska kvinnor. Hade inte en bild av ett förälskat tonårspar inbjudit till identifikation på ett bättre sätt? Judit, en annan bok om en stark kvinna som utnyttjar sin skönhet för att döda sin motståndare, har en sko med stilettklack, som också spelar på just hennes förföriskhet. När kvinnor är aktiva kan man också fråga sig hur. Esters bok har, i båda dess versioner, en superkvinna ur serievärlden på försättsbladet.
Dessutom väcks hos mig frågor som: Varför är det enda fotot på en levande kvinna ett foto på en gråtande kvinna (som bild till Baruk)? Varför utnyttjas inte de möjligheter som exempelvis Rut ger till att visa bilder på verkliga kvinnor ur olika generationer, av olika etnicitet? Och inte minst: Varför saknas kvinnor helt i bilderna till Nya testamentet medan män åtminstone visas i delar i anslutning till vissa skrifter (Första Korintierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första Timotheosbrevet, Jakobsbrevet?)
En sista stickprovskontroll (i framförallt Första Moseboken och evangelierna) av hur Bibelns ”kvinnotexter” hanteras i marginalkommentarerna bekräftar bilden av en bibelutgåva som trotts flera goda egenskaper är problematisk ur könsperspektiv. Några försök att få fram ett medvetet könsperspektiv finns dock. På bladet som föregår Ruts bok ställs faktiskt frågan:”Varför tror du att kvinnor så sällan står i centrum i Bibelns texter?” I det tryckta marginalklottret till Luk 8:3 påpekas ”Män och kvinnor följer Jesus”. Medvetenheten finns, men antydd, och problemen överväger.
Gör mig sorgsen
Med andra ord är det lätt att se ”här och nu-layout” i Gummibibeln, och se en bibel med sådan layout som något nytt, tilltalande, viktigt. Det är bra om Gummibibeln kan fungera som ett redskap i arbetet med konfirmander och andra ungdomar, till exempel för att visa att Bibeln är en levande bok som kan läsas på många olika sätt, läsas som en berättelse om vårt eget liv snarare än som exempelvis en alternativ teori om arternas uppkomst. Att detta är välkänt för medelålders tanter (och farbröder) som är teol.kand. (eller till och med teol.dr) gör det ju inte mindre viktigt att göra det känt för ungdomar när de stiftar bekantskap med Bibeln för första gången på allvar.
Men just Gummibibelns ambitioner och kvaliteter gör mig bara ännu mer sorgsen. Att ställa en central fråga om kvinnor till läsaren och att visa på ett ställe där män och kvinnor följer Jesus – ja, det är ju bra, men har vi inte kommit längre? ”Här och nu-layout” garanterar inte ”här och nu-värderingar” om kvinnor och män, manlighet och kvinnlighet, eller då vi får här och nu-schabloner, här och nu-klichéer på köpet. Hur förenar vi kritisk medvetenhet också om kön med strävan att göra Bibeln tillgänglig, eller finns det en motsättning mellan de projekten?
HANNA STENSTRÖM
TD i Nya testamentets exegetik, forskare
Den tryckta versionen av texten innehåller en förteckning över referenser. Se PDF:en för denna.