Coronapandemins utbrott fick stora konsekvenser för församlingslivet i Sveriges kyrkor. Begränsningar för antalet personer som fick samlas till offentliga sammankomster innebar att många kyrkliga verksamheter ställdes in eller genomfördes i kraftigt begränsad omfattning.
När Stockholms stifts biskop Andreas Holmberg, i början av april 2020, gick ut med ett direktiv att inte kalla till offentliga gudstjänster innebar det för många svenskkyrkliga församlingar i stiftet att de digitala kyrkportarna, som tidigare stått på glänt, nu öppnades på vid gavel. Olika delar av församlingslivet fann sin plats på olika digitala plattformar. Omställningen tvingades ske snabbt och utan tid för förberedelser och långsiktig planering.
Kyrka i digitala rum – ett forskningsprojekt föds
På Stockholms stiftskansli föddes tidigt tanken att starta ett projekt som skulle tillvarata och fånga upp erfarenheterna som församlingarna gjorde i sin omställning till digitala verksamheter. Syftet skulle dels vara att undersöka hur närvaron online kunde utvecklas vad gäller interaktivitet, delaktighet och relationsbygge, dels bearbeta de teologiska och kommunikativa frågor som väcks när kristen tro gestaltas och manifesteras i digitala rummen. En inledande kontakt togs mellan stiftet och Enskilda högskolan i Stockholm vilket resulterade i en projektplan för ett forsknings- och utvecklingsprojekt som startade i januari 2021.
Församlingar i stiftet inbjöds att delta i projektet. Åtta församlingar anslöt slutligen till projektet och i varje församling skapades en församlingsgrupp bestående av åtminstone en teolog och en kommunikatör. Projektet fick namnet Kyrka i digitala rum och planerades som ett deltagarbaserat projekt inspirerat av aktionsforskning. Utöver stiftet, EHS och församlingarna är också Svenska kyrkans kyrkokansli involverat i projektet. Forskningsprocessen bygger på ett nära samarbete mellan forskare och företrädare för församlingen – mellan akademin och kyrkan.
Målen för projektet är en ökad och utvecklad kyrklig närvaro online, utvecklad kompetens och kunnande, samt ökad reflektion och medvetenhet inom området teologi och kommunikation online. Projektet ska därmed också leda till en fördjupad förståelse för digitaliseringens påverkan på teologi och kommunikation när kristen tro och församlingsgemenskap uttrycks och manifesteras i digitala rum. I forskningsrapporten Svenska kyrkan online som kartlägger och studerar hur församlingsarbetet i Svenska kyrkan förändrades under pandemins första månader, med ett särskilt fokus på användningen av digitala medier, konstaterar man att det behövs “en genomgripande reflektion kring vad det innebär att vara kyrka online”. Projektet Kyrka i digitala rum kan förstås mot en sådan bakgrund. Den deltagarbaserade ansatsen skapar förutsättningar för att bidra med teologisk reflektion som är förankrad i församlingarnas vardag och erfarenheter.
Projektet, som pågår under 18 månader, kan i sin helhet delas in i tre faser: introduktion och konsolidering (vt 2021), genomförande av delprojekt (ht 2021) och sammanställning, summering och förmedling (vt 2022). Mellan januari och juni 2021 har den första fasen genomförts då alla deltagare i församlingsgrupperna har träffats fyra dagar med föreläsningar och samtal. Dagarna, som genomfördes digitalt, syftade till att dela erfarenheter och att tillhandahålla resurser för att tolka och reflektera över de digitala rummen och uttrycken i församlingarna. Under den första terminen har också projektledare och forskare återkommande träffat representanter från församlingarna för att samtala om församlingens situation och behov. I den här artikeln presenterar vi inte några forskningsresultat, men väl teman och reflektioner från samtal som vi har fört så här långt.
Vi har gjort olika resor
Det första som blir tydligt när vi nu ser på samtalen vi har fört så här långt är hur olika pandemin har påverkat församlingarna. Församlingar var olika förberedda. Medan några församlingar hade erfarenheter i närtid av olika former av kriser som tvingat dem att krishantera och att ha en krisplan till hands, blev andra församlingar mer tagna på sängen. På många håll tog det tid att förstå vidden av pandemin. Först ställdes det in en träff, sedan en till – dop och begravningar flyttades en vecka i taget.
När vi i våra samtal såg tillbaka till början av pandemin påmindes vi om hur lite som var känt om både Corona som sjukdom och om pandemins långvarighet. I några församlingar ledde ovissheten till oro, dels för den egna hälsan, dels för vad restriktionerna skulle innebära för kyrkan. Oro och ovisshet ledde på vissa håll till en form av förlamning. Samtidigt var våren 2020 också en tid av stor kreativitet.
Av samtalen framgår också att olika inställningar till det digitala har påverkat arbetet i församlingarna. Pandemin och restriktionerna föranledde grundläggande frågor om kyrkans och församlingens identitet och uppdrag. Vad händer med kyrkans omistliga uppdrag att samla och möta människor i oro och kris när det omöjliggörs, eller i alla fall begränsas starkt, på grund av risk för smittspridning? Vad betyder det att vara kyrka när man inte kan mötas fysiskt i gemensamma rum och i vilken utsträckning kan man vara kyrka digitalt?
Även om det på många håll var tydligt att församlingen skulle finnas i digitala rum var det inte klart på vilket sätt detta skulle ske. Som två deltagare i projektet formulerade det:
Det är mot hela kyrkans DNA. Vi vill ju ha så mycket folk här och känna gemenskap. Vi vill andas på varandra och känna andlig närvaro. Alla beslut som är mot detta är jobbiga och tråkiga. Det gäller hela samhället men ännu mer kyrkan. Det är tufft.
Sedan tror jag att det inte var riktigt ok heller. Man är inte kyrka på riktigt när man är digital liksom. Det finns någonstans någon liten, sådan där konservativ nisse i oss när det gäller de här sakerna. Så det tror jag var också en av orsakerna till att vi inte kom i väg.
Det var inte självklart med en samsyn i församlingarna – vissa omfamnade det digitala och trivdes i digitala rum medan andra av olika skäl kände ett motstånd. Samtalen vi har haft i projektet visar att för flera församlingar har det varit en utmanande process att omfamna det digitala och samtidigt förhålla sig till den “konservativa nissen”. Hur kan man finna kreativa och konstruktiva vägar att vara församling och kyrka digitalt, samtidigt som man också tar på allvar erfarenheter av att något går förlorat när människor hänvisas till att mötas digitalt?
En annan svårighet som många församlingar upplevde var en osäkerhet i relation till GDPR. Även om många församlingar hade arbetat med GDPR och hade dataskyddsombud på plats blev frågorna om hantering av personuppgifter ofta centrala när det gällde att utforma olika former av digitala verksamheter. I några fall ledde det till att vissa verksamhet eller digitala plattformar uteslöts. En fråga som samtalen och erfarenheterna väcker är hur man väljer att hantera och förhålla sig till bestämmelserna. Är det rimligt att till punkt och pricka leva upp till och följa alla bestämmelser eller finns det visst utrymme för mer pragmatiska lösningar, om än tillfälligt?
Av avgörande betydelse för omställning var också vilka personer som fanns på plats. I församlingarna som hade personer med intresse och erfarenhet av att arbeta med digitala plattformar och uttryck gick omställningen lättare. Det framgår vidare av samtalen att ledningens (i regel kyrkoherdens och en ledningsgrupps) erfarenheter och inställning var av stor vikt. Samarbete mellan olika kategorier av personer i församlingen var också en viktig faktor. Samverkan mellan pedagoger, präster, kommunikatörer, diakoner, vaktmästare och musiker ledde till nya idéer, särskilt i församlingar där man upplevde att det var okej att göra fel och testa sig fram.
Här kan vi forskare notera att det är intressant att med hjälp av Bourdieus teori om olika former av kapital (ekonomiskt, socialt och kulturellt) se de olika resurser som har tagits i bruk när man har ställt om. I församlingar fanns utöver ekonomiskt kapital också socialt kapital i form av kontakter till människor och organisationer som kunde hjälpa till. Vi ser också exempel på kulturellt kapital som handlar om förmågan att skapa, experimentera och utforma digitala verksamheter.
Samtalen i projektet gör det också relevant att tala om ett teologiskt kapital, det vill säga en förtrogenhet med kyrkans tradition och tro i form av tankar, berättelser och kyrkliga praktiker. Hur aktiveras i så fall det teologiska kapitalet och hur har det bidragit till kreativa och konstruktiva lösningar i omställningar till digital kyrklig närvaro?
Om våren 2020 var en tid för att experimentera så var våren 2021 en tid för att konsolidera. Under sommaren 2020 hade många församlingar övergått till fysisk verksamhet igen även om det också fanns församlingar som fortsatte att finnas i digitala rum under hela sommaren. Tidigt under hösten var samhället fortfarande öppet och på många håll var det en tid för att planera för olika scenarier. Smittspridningen tog fart igen och den 20 november 2020 infördes restriktioner på att max 8 personer fick samlas. Under den här perioden tog de digitala verksamheterna fart på allvar och församlingarna satsade på det som fungerade väl, utvecklade det som var oslipat och la till sådant som saknades. Vintern med alla restriktioner var lång men planeringshorisonten blev också längre vilket gjorde det möjligt att planera för fler och mera sammanhållna digitala verksamheter.
Var är vi i hösten 2021?
I skrivande stund förväntas Sverige den 29 september gå in i det så kallade steg 4 i avvecklingen av restriktioner som bland annat innebär att deltagarbegränsningar för allmänna och privata sammankomster tas bort. Många längtar efter att få träffas fysiskt igen. Det finns en utbredd trötthet på digitala verksamheter och påfallande många församlingar erbjuder ett begränsat utbud av digitala verksamheter under hösten 2021. De församlingar som fortsätter har i regel hittat ett fungerande koncept man kan och vill fortsätta med.
När Stockholms stift tog initiativet till forskningsprojektet Kyrka i digitala rum var en av anledningar en oro att de digitala kyrkportarna som öppnats skulle stängas igen efter pandemin. Hösten 2021 verkar en sådan oro motiverad. Samtalen i projektet visar samtidigt att man i församlingarna har blivit mer medvetna om att det finns goda anledningar att vara närvarande i digitala rum. Det är framför allt två motiv som uttrycks. För det första måste kyrkan finnas där människor är och rör sig, vilket inkluderar de digitala rummen och plattformarna. Det finns ingen återvändo på den punkten.
Kyrkans digitala närvaro ökar också, för det andra, tillgängligheten på olika sätt. Flera vittnar om att nya kategorier av människor sökt sig till kyrkans digitala rum. Det finns därmed en utbredd förhoppning om att digitala verksamheter kan fungera som dörrar in till andra rum där församlingen framträder.
Digitala rum kan också öka tillgängligheten för människor som av olika skäl har svårt att delta i fysiska verksamheter. Samtidigt återkommer också berättelser om människor som snarast lever i ett slags digitalt utanförskap för vilka en ökad digitalisering minskar tillgängligheten. Därför är det viktigt att förstå och diskutera vilka typer av verksamheter som lämpar sig för digitala rum och hur de präglar församlingens liv.
Olika sätt att vara närvarande digitalt
När vi som forskare ser på samtalen vi fört så här långt kan vi se att digitala rum och digitala kanaler fungerar bra för (strategisk) kommunikation. Ingen i församlingarna har ifrågasatt att man bör fortsätta att använda dessa kanaler för att nå fler människor, öka synligheten och därmed också “bygga varumärket” Svenska kyrkan. Däremot föranleder det flera viktiga följdfrågor som handlar om språk, ”tonalitet” och budskap. Vem kommunicerar församlingarna till och på vilket sätt bör det ske? Det föranleder också frågor om hur kommunikation och teologi förhåller sig till varandra i församlingens arbete.
Ett annat sätt att vara kyrka i digitala rum, som vi har kunnat urskilja, är att tillhandahålla olika typer av resurser för människornas fromhetsliv. Under långa tider har bibeln, katekesen, olika sorters predikosamlingar eller psalmböcker fungerat som sådana resurser. Idag fyller korta andakter, meditationsövningarna och yogaklipp på Youtube eller Facebook liknande funktioner i människors vardag. Det väcker frågor om vilka behov digitala resurser kan fylla och hur de förhåller sig till andra verksamheter och resurser som församlingen tillhandahåller.
Ett tredje sätt att vara kyrka i det digitala är att tillhandahålla rum där människor kan mötas. Det gäller allt från zoom-gudstjänster till digitala retreater och sorgegrupper. Här står själva mötet mellan människor i centrum. Det finns olika erfarenheter av hur det har fungerat att skapa sådana möten på de digitala plattformarna. Vissa vittnar om att det har sänkt trösklarna in i församlingens rum, medan andra har upplevt att det varit svårt att skapa verklig delaktighet. Genomgående uttrycks i samtalen ett intresse att få mer kunskap kring hur digitala rum kan bidra till att skapa gemenskap och möten.
De här tre sätten att vara kyrka i digitala rum ska inte ställas mot varandra. Däremot kan det vara en hjälp att urskilja olika sätt att vara kyrka i digitala rum för att öka medvetenheten om att med dem följer också olika “regler” och förhållningssätt. Det väcker två olika, fast relaterade frågor: Vilka verksamheter lämpar sig för de digitala rummen? Hur kan verksamheterna i de digitala rummen utformas så att de fungerar så bra som möjligt? Det som framgår av samtalen i projektet är att det krävs ett kreativt samspel mellan kommunikationsteoretiska perspektiv och teologiska perspektiv för att kunna svara klokt på dessa frågor. I ett internationellt akademiskt samtal om kyrkorna och det digitala ser vi hur det finns inspiration att hämta där de olika perspektiven integreras i discipliner som digital teologi eller digital ecklesiologi.
Att blicka framåt
Samtalen som vi har refererat till och som har förts under projektets inledande fas har också varit en viktig del i att förbereda för den andra fasen som genomförs under höstterminen 2021. Den består av tre forskningsprojekt och ett par fortbildnings- och utvecklingsprojekt. Forskningsprojekten planeras och leds av doktorander och forskare från EHS i samverkan med företrädare för några av församlingarna.
Ett av projekten fokuserar på förkunnelse i förhållande till gudstjänst, bland annat med frågor om interaktion och delaktighet i förhållande till integritet. Ett annat projekt undersöker vad som är väsentligt för att skapa hållbara digitala kyrko-/församlingsrum och det tredje projektet fokuserar på digitala samtalsgrupper. Fortbildnings- och utvecklingsprojekten rör dels frågor om tonalitet, språk och fortbildning i digital kommunikation, dels produktion och gestaltning. I den tredje fasen som avslutar projektet under våren 2022 sammanställs och dokumenteras material och resultat från de olika projekten. Dessa presenteras sedan i olika sammanhang och former.
I den här artikeln har vi öppnat dörren in i ett pågående forskningsprojekt för att dela några iakttagelser och reflektioner på vägen. Vad känner du som läser igen? Vilka frågor väcks i dig? Vi hoppas att de samtal vi för i projektet kan stimulera till liknande samtal i andra sammanhang inom Svenska kyrkan. Vad kan vi lära av resan under pandemin, så här långt? Hur tänker vi kring de digitala kyrkportar vi har öppnat och de digitala rum vi har bjudit in till? Om du som läser artikeln har erfarenheter, berättelser eller tankar som du skulle vilja dela med oss som arbetar i projektet är du välkommen att mejla undertecknade. Ditt mejl läses enbart av den forskargrupp som arbetar med projektet. Skulle vi av någon anledning vilja använda det du delat hör vi av oss och ber om din tillåtelse.
SIMON HALLONSTEN, doktorand i praktisk teologi vid Enskilda högskolan i Stockhom
JONAS IDESTRÖM, högskolelektor i praktisk teologi vid Enskilda högskolan i Stockholm
Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF för dessa.