I mitten på 1990-talet började man inom religionsvetenskapen uppmärksamma fenomenet religionens återkomst. Bakgrunden var uppsvinget för nyandliga strömningar under 80-talet i Sverige, särskilt det som brukar kallas för New Age. Ett intresse för bland annat yoga, meditation och andliga terapier hade börjat sippra in i samhället, vilket bröt mot den trend av tilltagande sekularisering som varit märkbar i flera decennier.
Religionens aktualitet betonas också i den diskussion om postsekularitet som tar fart andra halvan av 00-talet. Den engagerar även samhällsfilosofer och statsvetare med flera. En gemensam nämnare är insikten att religionen inte kommer att försvinna, som man tidigare trott. Politiska händelser av global betydelse där religion är inblandad, särskilt islam, spelar här en stor roll. Den ortodoxa kyrkans hastiga återtagande av gamla maktpositioner i Ryssland är en annan tankeställare. Influenser från postmodern filosofi är vanliga i resonemangen.
Senaste tillskottet i denna genre är teologen Joel Halldorfs bok ”Gud: Återkomsten” (2018). I en lättsmält form återberättas för en vidare publik vad som avhandlats i den akademiska världen i över tjugo år. Dagsaktuella politiska frågor ges också utrymme. Som folkbildning är boken ett värdefullt inlägg, men samtidigt en påminnelse om hur samtalet om religionens återkomst fastnat i vissa spår. Mycket har sagts förut, samtidigt som vissa av de fenomen, den nyandliga vågen, som bidrog till att starta intresset för frågorna, har mattats av.
I en recension av Halldorfs bok (Signum nr 8/2018), skriven av teologen Mattias Martinson, får läsaren en föraning om vad som skulle kunna bli nästa steg i diskussionen. Helt riktigt påpekar Martinson att Halldorf undviker en besvärlig fråga: om man vill tala om Guds återkomst (och inte enbart religionens) behöver man på ett trovärdigt sätt ange hur den Gud skulle kunna se ut som förväntas återvända.
Ett dilemma
Martinson formulerar ett dilemma för dem som i likhet med Halldorf vill tala om Guds återkomst. En sådan skulle behöva betyda att den Gud som återkommer, för att det ska vara meningsfullt att tala om en ”återkomst”, i hög grad påminner om hur man uppfattade Gud i äldre religiösa traditioner. Kännetecknande för dessa var att man tänkte sig Gud som en mäktig kraft i historien men också verksam i människors vardagsliv. Moderniteten har dock avskaffat en sådan Gud enligt Martinson. Vår livsform – vi lever som om Gud inte fanns – ser helt annorlunda ut och kan inte rymma en Gud av förmodernt snitt.
Enda lösningen, som Martinson ser det, är att formulera en postsekulär teologi där man skär bort från gudsbegreppet det historiska bagage vi redan lämnat bakom oss. Kanske leder en sådan operation till att vi fortfarande kan känna igen konturerna av den förmoderne Guden, men samtidigt måste det bli fråga om en kraftigt uttunnad version framgår det mellan raderna i recensionen.
Om vi ser nyktert på situationen, menar Martinson, står det egentliga valet, i en eventuell postsekulär framtid, mellan antingen en Gud som är en skugga av sitt forna jag eller en icke anpassad version som bär med sig ett paket av auktoritära, patriarkala och odemokratiska föreställningar, en version helt omöjlig att integrera med vårt sätt att leva i dag. Inget av alternativen skänker trovärdighet åt titeln på Halldorfs bok.
Ett mindre övertygande inslag i Martinson kritik är att han verkar mena att ett avlägsnande av de föråldrade föreställningar som omger gudsbegreppet måste leda till en uttunning av detsamma. Men varför skulle det behöva vara på det viset?
Om vi går till reformationen på 1500-talet var en av hemligheterna bakom kraften i Luthers reformprojekt att han rensade bort betydande delar av ett tidigare historiskt arv, framför allt syntesen mellan kristen tro och Aristoteles filosofi. Att bli av med den filosofiska barlasten upplevdes som en lättnad. Vad som blev kvar var hade fått ökad tydlighet och var mindre utspätt än förut.
En huvudfråga, om man vill fortsätta på det spår Martinson påbörjat, är vad som behöver avlägsnas från gudsbegreppet för att Gud ska kunna upplevas som relevant för dagens människor. Hur ser barlasten ut i dag? Vad är det som egentligen är föråldrat? Är det fråga om, vilket Martinson tycks mena, något essentiellt eller handlar det enbart om historiska pålagringar som skymmer sikten för det väsentliga?
Ett flertal metoder har prövats när det gäller att rena den kristna traditionen från det som hindrar människor från att ta till sig den. En har varit att avlägsna de hellenistiska influenser (grekisk filosofi) som smittat tron med främmande tankegods, en annan att rensa bort oförnuftiga inslag som inte kan harmoniseras med ett upplyst förnuft. Ytterligare en är sökandet efter en existentiell innebörd i mytologiska föreställningar som är sammanvävda med bibelns budskap. I Martinsons resonemang hörs ekon från de två senare alternativen. Det första, som ligger närmast vad som skedde under reformationen, är dock inte uttömt.
Den vändning mot språkets funktion som påverkat filosofin i mer än hundra år innebär att frågan om helleniseringens innebörd kan ställas på nytt: vad som i protestantiska kretsar tidigare ansågs handla om en import av skadliga föreställningar som förvrängt gudstron, kan i dag omformuleras som en fråga om skapandet av ett främmande eller icke fungerande språkbruk.
Utifrån denna nya utsiktspunkt är det framför allt två pålagringar som ter sig förlegade. Det äldsta av dem är fornkyrkans gradvisa omvandling av den kristna tron till ett abstrakt teologiskt språk, vilket ägde rum i mötet med den grekiska filosofin när kristendomen expanderade i romarriket. En senare pålagring som kanske utövat lika stor påverkan är den intellektualisering av den kristna trons innehåll som sker under upplysningen, vilken når fullt synliga uttryck redan på 1600-talet.
Processen i fornkyrkan innebar att det narrativa språkbruk som kan iakttas i bibelns texter omformades till ett mer filosofiskt sätt att uttrycka sig. Liv ersattes med lära. Berättelserna om Jesus blev kristologi. Rester av denna tidiga omvandling är fortfarande synliga i gudstjänsten i våra kyrkor där allmänna deklarationer om Gud och Jesus med svag koppling till vardagen är frekventa. Det flitiga bruket av sådana fraser – vad som ibland kallas för ”religiösa floskler” av mindre vänligt inställda personer – har alltså djupa rötter.
Den inneboende tendens mot ökad abstraktion som påbörjas i fornkyrkan fullbordas under upplysningseran, som är den fas där kristen tro kommer att identifieras med en uppsättning läropunkter, något att ”tro på”, vilket är vad religionen i dag kommit att betyda för många människor oavsett vad man tycker om den. När man i en del kristna kretsar efterlyser ”klassisk kristen tro” är det ofta fråga om en utformning som speglar detta arv.
Nytt sätt att tala om Gud
Båda dessa historiska skeenden rymmer en likartad mekanism: det personliga, närmast intima sättet att tilltala Gud som Jesus och andra bibliska gestalter exemplifierar, ett tilltal där Gud hela tiden är nära människan, ersätts med ett distanserat språkbruk där Gud omtalas som ett avlägset föremål, en yttersta orsaksförklaring. Vad som ursprungligen handlade om insidan i våra relationer till andra, blir en sak att fritt spekulera om för förnuftet.
Vad kommer att hända med den kristna traditionen om eller när detta bagage lyfts bort? Har för övrigt inte en sådan process påbörjats, även om mycket tyder på att det mesta återstår att göra? I motsats till vad Martinson hävdar skulle det inte innebära en uttunning. Inte skulle heller något av djupare betydelse riskeras. Vad som i så fall avlägsnas är enbart ett slags utanverk.
Vinklar man frågan om Guds återkomst till att handla om övergivandet ett förbrukat gudsspråk, finns det alltså en öppning för en återkomst av Halldorfs modell, även om det inte kan handla om att kopiera ett bibliskt koncept. Vad det i så fall snarare betyder är framväxten av en förståelse av Gud där Gud på nytt kan bli en naturlig del av människans livsvärld. Inom delar av nyandligheten finns en tydlig sådan strävan, synlig bland annat i en starkare betoning av kroppens betydelse för människans andliga utveckling.
Språkets roll utgör dock inte hela bilden. Vill man i likhet med Martinson ställa frågan vad det innebär att de kristna kyrkorna i vår del av världen släpar på ett historiskt arv som är urvuxet dyker också helt andra problem upp. En del av dem sammanhänger med uppkomsten av en så kallad vetenskaplig världsbild, medan andra handlar om gudsbildens förändring efter de stora mänskliga katastroferna på 1900-talet. Centralt i båda fallen är synen på Guds makt.
Framväxten av vetenskap och teknik har inneburit en förskjutning när det gäller relationen mellan Guds domän och människans. Människans makt, på gott och ont, förefaller vara betydligt större än vad man tog för givet i förmodern teologi. Liknande slutsatser följer om man betraktar utbrotten av mänsklig ondska i historien. Vad som än kommer tillbaka är det inte en Gud där vi passivt kan sitta och vänta på att Gud ska ställa allt till rätta.
När det gäller frågan om religionens återkomst rymmer dagens situation mer frågetecken än tydliga svar. En sak är dock säker. Det är inte en fråga som kommer att försvinna från den kulturella dagordningen.
I den meningen är Gud redan här.
PEDER THALÉN, Professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle