När han nu stod inför sitt livs svåraste uppgift hade han ingen att anförtro sin nöd och sina svårigheter. Somligt läckte bara ut genom spontana, känsloladdade yttranden i förbigående. ”Jag förstår inte att en kvinna kan vara så hård.” – ”Jag såg satan på ryggen på henne.” (Göran Bergstrand En själasörjares dilemma 2002 s 151)
I denna text vill jag utifrån ett konkret exempel, mottagandet av prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrands bok En själasörjares dilemma (2002), reflektera kring kyrkans och pastoralteologins riktning och roll i samtiden.
Gudslängtans språkspel
Vi gick uppför trapporna på Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. När vi kom fram och in i hörsalen var Göran trött. Han ställde sin väska på katedern och torkade sig i pannan med en näsduk.” Oj så många ni är!” sa han och tittade upp på de församlade. År 2002 utkom Göran Bergstrands bok En själasörjares dilemma. Med utgångspunkt i fängelseprästen Malte Hasselqvists journalanteckningar över samtalen med den dödsdömda Anna Månsdotter från sommaren 1890 skriver Bergstrand om själavård. Boken var tänkt som en pedagogisk framställning men blev en personlig bok om vad det är att vara själavårdare, att möta och komma nära andra människors inre världar och därmed sina egna. Det är också en text om att vara präst och att leva med Gud och gudslängtans språkspel.
Det jag upptäcker är att jag främst skildrar själasörjarens svårighet som en oförmåga att hålla fast verkligheten. Jag lever inte i verkligheten utan i en idealiserad verklighet. Det som gör det svårt att komma åt tvånget att idealisera är att det i så hög grad hör samman med det omedvetna. Det är själasörjarens egna psykiska försvar som tvingar henne eller honom att göra verkligheten sådan att den svarar mot de egna behoven. Försvaren är så massiva att det inte räcker med att man en gång upptäckt hur verkligheten ser ut. (Göran Bergstrand En själasörjares dilemma 2002 s 194-195)
När vi kommer in i hörsalen där på sjukhuset är det mycket riktigt som Bergstrand noterar många som kommit för att lyssna till honom, trots att det är svårt att kunna gå iväg från arbetet på avdelningarna. En själasörjares dilemma hittade en mycket bred läsekrets. Under några år var mitt intryck att de flesta som mötte människor i samtal, terapeuter, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, psykiatrer hade läst den. Ämnet, själavården med Anna Månsdotter, var smalt men bokens väg genom erfarenheter och ett långt liv av samtal tog ett djupt tag och gav just det många ville möta. Det var inte metoder läsaren mötte här men däremot modet att gå nära frågan vad det gör med den professionella samtalaren att finnas där, vara där, stå ut eller inte stå ut. Med hjälp av psykologiska insikter och teologisk reflektion tolkar författaren Hasselqvists journalanteckningar från samtalen med Anna Månsdotter inför hennes avrättning och läsaren får följa Bergstrand i sökandet efter människorna Anna Månsdotter och Malte Hasselqvist. Inte minst synliggör En själasörjares dilemma vad överföring och projektiva processer kan vara, hur våra inre världar på kraftfulla och ordlösa sätt kommunicerar med varandra. Därför var det många samtalare som ville möta Bergstrand där i föreläsningen på sjukhuset och i andra sammanhang. Han hade skrivit något synnerligen angeläget. Han gav ord åt starka, ibland skrämmande, erfarenheter som många tvingats göra. Han delade erfarenheten av att till varje pris vilja vara till hjälp men ibland inte kunna hjälpa.
Omvärlden sammanfattar jag i ordet gud. Jag lyfter fram hur bilden av våra gudar skapas av idealiseringar, av önskedrömmar om det fullkomliga. Jag vet att de drömmarna aldrig släpper oss och att Gud därför blir en fånge i våra drömmar och behov. (Göran Bergstrand En själasörjares dilemma 2002 s 196)
En närstudie av gudsbilder
Men lika mycket är denna bok en närstudie av gudsbilder och hur dessa kommer till, förändras och kanske cementeras. Nerven i boken är i mycket hur möten och erfarenheter obönhörligen blir våra gudsbilders mylla. Varför ville så väldigt många i samtalarprofessionerna läsa om detta i det tidiga 2000-talet? Jag tror inte att det i första hand handlade om att patienter, konfidenter och klienter så frekvent bearbetade sina gudsbilder i samtal. Jag tror att det handlade om samtalarna själva. Om att få gå intill de egna försvaren och svårigheterna med att hantera vår längtan efter en god, hel värld och goda människor. Läsningen ger näring för reflektionerna kring hur vi människor anar evigheten i vårt bröst, men när vi ska tala om den och finna bilder för den är vi ohjälpligt fångna i vår tid och de språkliga överenskommelser som vi råkar vara delaktiga i.
Jag tror att jag är på väg mot ett möte med Gud, ansikte mot ansikte. Alla mina masker ska då vara borta. Guds alla masker ska vara borta. Om jag den gången ska kunna möta Gud ansikte mot ansikte utan att vara rädd, måste Anna Månsdotter finnas med i Guds ansikte. (Göran Bergstrand En själasörjares dilemma 2002 s 17)
Mottagandet av Bergstrands bok, de många som ville läsa och lyssna, berättar om pastoralteologi, i vid mening, som förmår bli del av ett större samtal i samtiden och som där bidrar rikt genom att tala om det mänskligas dubbeltydigheter och gudslängtans vanskligheter, igenkännbara för många.
Religionsfobi
Det är långt ifrån entydigt men vi lever just nu med flera uttryck för religionsfobi. Det råder en stor förvirring och osäkerhet kring vilken plats religion och tro ska ha i våra offentliga och delade rum. Samtidigt ser vi, menar jag, ett tilltagande kyrkligt intresse för egna inre angelägenheter. Röster som talar om att kyrkan måste vara kyrka och kyrkan måste vara tydlig tycks med det ibland mena att kyrkan ska ägna sig åt sitt och vara skicklig på det men avstå från engagemang i det samhälle och den verklighet alla människor delar.
Bergstrands bok En själasörjares dilemma och det breda mottagandet av den är ett intressant exempel på hur pastoralteologisk reflektion, teologi i bred mening, kan fungera och bli till hjälp för mångas livstydning och öppna för samtal om liv och längtan, om såren och det mångtydiga, om det mänskliga. Jag skulle så innerligt önska och hoppas att fler hittar detta tilltal och vill skriva för många.
Bergstrand hade en mycket gedigen kyrklig uppväxt. De själavårdande samtal han valde som sin livsgärning gav en bas och möjlighet att verkligen lägga örat intill sin tid. Han tog sin samtids frågor på ett fundamentalt allvar och kom därmed också att ibland ställa obekväma frågor in mot kyrkans förkunnelse och gudstjänst.
Men det finns fler intressanta komponenter. Göran Bergstrand hade förmåga att strategiskt och organisatoriskt kommunicera med såväl samfundsledningarna som myndighetssverige. När utvecklingen av statlig psykoterapiutbildning började under sent 1970-tal och psykoterapeut blev ett legitimationsyrke under 80-talet var Bergstrand direktor på S:t Lukasstiftelsen. Han arbetade då aktivt för att sprida kunskap om Lukas arbete bland nyckelpersoner i samhället, upp på regeringsnivå (jfr Bengtsson 2017 s 47) samt för att Lukas psykoterapiutibildningar skulle hålla samma kvalitet som de statliga och bli legitimationsgrundande. Idag bedrivs S:t Lukas psykoterapiutbildning vid S:t Lukas utbildningsinstitut som är del av Institutionen för vårdvetenskap vid Ersta Sköndal högskola. Inget av detta var inledningsvis självklart för ett så starkt kristet kopplat utbildningssammanhang.
På ett personligt, professionellt och existentiellt plan fanns ett annat starkt drag hos Bergstrand, ett förhållningssätt som inte är helt enkelt att beskriva. I sina radioprogram, där han svarade på lyssnarbrev, och i sin skriftliga produktion, ställde han sig hela tiden med människan inför tillvaron, inför Gud. Han försvarade inte Gud och han försvarade inte omständigheterna och tillvaron. Han hade inte något behov av att skydda Gud från människor. Frågorna får fortsätta att vibrera. Vi kan erinra oss Sokrates i dialogen Menon. Den gamle vise osäkrar likt en darrocka hela tiden adepten Menon, frågorna om tillvaron ställs om och om igen. Darrningen. Att vara i osäkerheten, i undersökandet, i frågan.
Exemplet med mottagande av Göran Bergstrands En själasörjares dilemma vill visa hur ett brett professionsskikt, yrkena som sysslar med samtal, fick hjälp av pastoralteologisk reflektion för att etablera en offentlig plats där samtal kunde ske och erfarenheter kunde fördjupas.
Livstydande potential
Att ge religionen och kyrkans praktiker en rimlig plats gör vi nog genom att visa den livstydande potentialen. Genom att ställa erfarenheter, teologisk reflektion, berättelser, diakoni och riter till förfogande kan vi som kyrkor bidra till att skapa de utbyten och möten som kan ge ett rimligt och kreativt deltagande i de offentliga rummen omkring oss. Överdrivet abstraherade resonemang utan dessa konkretioner tycks skapa problem istället för att bidra till vidare samtal.
Ett möte i offentligheten, exempel på samverkan mellan myndigheter och trossamfund kring andliga och existentiella behov i vården finns i bla i Kanada och Skottland. NHS, National Helth Service som handhar vården i Skottland övervägde att dra in bidragen till den andliga vården i hälso- och sjukvården och därmed också i praktiken lägga ned densamma. Istället valdes en väg där det skottska Interreligiösa rådet och NHS samverkar kring den andliga vården som en integrerad del av hälso- och sjukvården. All vårdpersonal utbildas för att kunna samtala om existentiella frågor, om andlighet och tro, med patienterna. Präster, imamer, diakoner från de religiösa organisationerna kallas in vid behov av fördjupande patientsamtal och fungerar som handledare för vårdpersonalen kring deras arbete med existentiella samtal. Från att ha varit uträknade får andliga och existentiella behov en synlig och given plats i en helhet som bygger på samverkan mellan religiösa företrädare och myndigheter.
Lyckligtvis är skatterna från kyrkornas traditioner, bibelbruk, reflektion och fromhet inte patenterade. I samtiden, musiken, konsten, litteraturen brukas och delas allt detta. Låt oss då också vara med och tala livstolkande om våra delade mänskliga erfarenheter. Det finns exempel. För att bara nämna ett tar jag Cecilia Nahnfeldt i sin Luthersk kallelse – handlingskraft och barmhärtighet (2016). Här finns en gediget elaborerad teologisk reflektion som får ta sig an våra alldagliga erfarenheter och olösliga vardagspussel, igenkännbara i de flesta människors liv. I reflektionen över hur samhällsbygget ska se ut, t.ex. vad demokrati och rättvisa behöver, finns rika teologiska resurser att ta i bruk.
Om tro knyts för hårt till frågor om identiteter riskerar vi att förmörka synen så att vi inte ser att religionernas insikter och reflektionsytor kan hjälpas oss när vi behöver skapa öppna samhällen. Jag har blivit allergisk för uttrycket att kyrkan måste vara tydlig, därför att det inte sällan kommit att betyda- strunta i samtiden vi ingår i. Men om ”tydlig” i stället får avse en så stor förtrogenhet med det vi blivit anförtrodda att vi är bra på att ställa det till mångas och vår samtids förfogande, då är jag med. Att kristen tro tolkar och tyder våra mänskliga liv, dess jubel och dess helvetesvandringar, att den förmår ge oss hopp och livsmod, och att den får brukas av alla som vill, om detta må vi berätta.
Den här texten slutar där samtal om vad ”Public Theology” är och skulle kunna vara gärna får ta vid. Elaine Graham skriver i Between a Rock and a Hard Place (2013) om “Public Theology” :“It must test its claims against competing and complementary frameworks; but having done so, it completes its task by contributing to the shaping not just of lives of belivers but the common life of all humanity.” (Graham 2013 s 187).
ELISABET PETTERSSON
Präst i Svenska Kyrkan, legitimerad psykoterapeut och programchef för prästutbildningen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Originaltexten innehåller litteraturförteckning – se pdf för dessa.