Människor lever med ett mått av osäkerhet, från livets första stund till den sista. Själva förutsättningarna för mänskligt liv balanserar inom tämligen snäva gränser. Det gäller i den inre livsmiljön i våra kroppar, och i relation till den yttre livsmiljön. Det gäller förutsättningarna i det vi kallar biosfären, det relativt tunna skikt runt vår planet där liv är möjligt. Vi lever i ett komplext samspel, på cellulär nivå såväl som på planetär nivå.
En människa är inte ett slutet kärl, våra kroppar och sinnen är i ständigt samspel med omgivningen. Fysiologin har sin grundläggande rytm och funktion, men reagerar på och anpassar sig till förändring. Våra tankar och föreställningar formas som svar på inre och yttre stimuli och i relation till det vi samspelar med. Vad är en människa, vem kan hon vara? Den tid vi lever i öppnar frågor om människan på vid gavel. Hon som är så liten på jorden men som påverkat förutsättningarna för livet här i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Hon som gråter av rädsla för att själv bli övergiven, men som stänger dörrar hårt och vägrar försonas. Hon som inte kan finnas utan samspel och ändå sträcker sig efter något eget.
Ekoteologin är inte en teologi som gömmer sig i utkanten av det teologiska rummet. Den rör vid de mest grundläggande relationerna och frågorna, som frågar om vem och var Gud är och om människans plats i dramat. Hur ska vi uppfatta den skapelse vi är en del av? Spelar Gud någon roll nu? I en tid där människors sätt att leva på jorden är på väg att förstöra livsmöjligheterna för framtida generationer behöver vi på allvar ställa frågan: Hur ska vi människor leva?
Ett avgörande vägval
Ett av mänsklighetens avgörande vägval i historien ägde rum för runt 10 000 år sedan. Den tid då människor började bruka jorden, i stället för att enbart samla eller jaga för sitt uppehälle. Det ledde till ett helt annat sätt att leva och organisera sig. Att skörda mycket vid ett tillfälle, istället för att samla det som behövs för dagen, skapade behovet av en plats att förvara och försvara sin skörd på. Människor behövde bli bofasta. Så växte samhällen och städer fram, och med dem idéer om och praktiker för ägande och hierarkier. Och de grupper av människor som fortsatte att leva som samlare och jägare, eller som nomader, trängdes undan alltmer. Konflikter om mark ledde till våld. Svårlösta konflikter mellan dem som menade att de tillhörde markerna och dem som menade att mark kunde tillhöra dem. Samlar- och jägarfolk blev förlorare i mötet med folk som lade mark under sig.
En av bibelns första berättelser, i 1 Mos 4, kan läsas som en berättelse om just detta skifte i mänsklighetens historia. Det handlar om bröderna Kain och Abel. Vi får veta att Abel är fåraherde och Kain brukade jorden. De representerar var sitt sätt att leva på jorden. I samband med en offergåva väcks Kains avund mot Abel, vilket leder till att han dödar sin bror. Mordet tvingar honom att fly, och hans samtal med Gud om situationen bekräftar att han hädanefter ska slita hårt och vara rastlös och rotlös på jorden. Rädd att själv bli dödad ”av vem som helst” ber han Gud om hjälp och får det; ett tecken till skydd och ett löfte om att bli hämnad. Så drar Kain iväg och blir den som bygger den första staden. Rastlös och rotlös.
De två bröderna kan sägas representera två livsstilar, två sätt att gestalta mänskligt liv. Ett som är mer följsamt och lämnar små avtryck på omgivningen. Ett som tar mer initiativ och omskapar omgivningen för sina egna behov. De här sätten att leva konkurrerar med varandra. I myten dödar Kain sin bror Abel som en konsekvens av sin avundsjuka över att Gud verkar se med välvilja på Abels offer, men inte på Kains. Vi får inte veta vad som får honom att göra den tolkningen. Kanske gick det helt enkelt lite för bra för Abel, medan Kain slet ont och fick lite utdelning? Så såg det troligen ut i jordbrukets första tid. Varför valde människor det slitsamma jordbrukarlivet? Vilken roll har föreställningar om Gud spelat för de val som gjorts?
Ett sätt att läsa berättelsen och historien är att se att det handlar om två olika vägar att söka trygghet i en osäker tillvaro. Det är naturligtvis en förenkling, men låt oss ändå leka lite med den tanken. Den ene brodern, Abel, ser ut att ha funnit trygghet i en tillitsfull relation till marken och Gud. Vi får aldrig höra Abels egen röst. Kanske tänker han att Gud förser honom med det han behöver? Han kan offra ett lamm utan att bekymra sig om att bli utan. Han är inte passiv, utan rör sig aktivt i markerna för att hitta det han söker. Den andre brodern, Kain, verkar finna trygghet genom att försöka ta kontroll över omständigheterna, på olika sätt eliminera det som skapar osäkerhet. Att äga och bruka mark, så och skörda, för att påverka resultatet. Kanske ska vi förstå hans frustration i relation till Gud, som att han tycker sig ha sått något men inte får väntad utdelning? Abels levnadssätt blir en irriterande påminnelse om att han kan ha valt fel väg. Tillit – eller kontroll?
Att ha Gud på sin sida
Om Gud, den högre kraften, ska ge människan trygghet i en osäker tillvaro behöver hon hjälp att hantera misstanken: Tänk om Gud inte är på min sida. Det är just den misstanken som ormen har planterat i människan i berättelsen om syndafallet i 1 Mos 3. Där följer vi människornas utforskande av den frihet Gud gett dem. Vid kunskapens träd på gott och ont introducerar ormen tanken att Gud har dolda avsikter och erbjuder dem genast en väg ut ur osäkerheten: Ta kontroll. Bli som gud. Människans inledande tillit (Gud med oss) byts mot misstänksamhet, och därifrån är steget inte långt till att vilja eliminera osäkerheten och försöka ta kontroll. Bli som Gud?
Det finns ingen kontroll som kan upphäva osäkerheten. I små sammanhang, som i mellanmänskliga relationer, handlar osäkerhet om friheten att svara an till varandra med närhet eller distans, ja eller nej. Kan vi vänta på den andres gensvar i tillit eller försöker vi kontrollera en relation genom att beröva den andre friheten? Kärlek kan finnas där det finns tillit nog att leva med osäkerheten, att i sårbarhet vänta på den andres svar. Kan vi lära något av det i det stora sammanhanget? I relation till den högre kraften, till Gud? I en tillitsfull relation går det att vänta lite. Släppa taget om den kontroll man ändå inte har.
Någon ställde frågan till mig nyligen: Har Gud kontroll? En fråga som söker säkerhet, vars botten kan vara: Kan jag lita på Gud? Jag tror att Guds makt uttrycker sig som kärlek, där finns alltid ett mått av osäkerhet, av sårbarhet. Jag skulle vilja pröva att säga att Guds makt uttrycker sig som ekologi, som en väv av liv som samverkar till det bästa.
Religion kan förstås som en väg till trygghet i en osäker tillvaro. Att ha Gud på sin sida, kan det bli bättre än så? På olika sätt försöker teologerna, prästerna, schamanerna försäkra sig om att den högsta kraften är på deras sida. Om vi tror att vi kan manipulera eller kontrollera Gud/de högre krafterna speglar sig det kanske också i en livsstil där natur, medmänniskor, medvarelser och händelser på samma sätt ska kontrolleras och manipuleras för att utesluta osäkerheten? Tryggheten begränsas till det egna systemet, det som inte låter sig kontrolleras måste avfärdas. Religion byggd på tillit, hur ser det ut? Vet vi det?
Abel, fåraherden utan röst. Han som tillitsfullt följer sin bror ut på fälten och blir dödad. Det blir ju liksom inget av hans liv, kan man tänka. Tilliten har uppenbarligen gjort honom trygg, men att känna sig trygg räddar honom inte undan döden. Samtidigt är det just Abel som för tankarna till den gestalt som kristen tro har sitt fäste i. Den gode herden. Den som talar om att lämna 99 får för att leta efter ett får som saknas. Den herde som inte flyr när vargen kommer. Jesus, Guds son, vandraren, bekymrar sig inte för morgondagen. Han är provocerande i sin kritik av mammon och förordar inte att samla i lador. Han är vetekornet som faller i jorden och dör för att bära rik frukt. Den som släpper kontrollen och är kärlek. Kenosisguden. Den som inte söker sitt. Bara glimtvis har kristna lyckats gestalta den tilliten genom historien. Den provocerar fortfarande.
Har människan en plats på jorden?
Borde människan aldrig blivit jordbrukare? Skulle inga städer ha byggts? Nej, det är en omöjlig tanke från vår sida av historien. Vi behöver inte göra ett motsatspar av Kain och Abel och välja en av dem för att lösa konflikten. Snarare är de tillsammans en bild av människans mångtydighet. Berättelsen målar med kontraster och ger oss en komplex bild av vad människan är och kan vara. Det ser ut som om människor i alla tider levt med så kallade wicked problems. Vi kan aldrig lösa problem genom att förutsätta att människor är entydiga. Och visst har också jordbrukaren väntat i tillit på växten och svaret från marken.
Om vi i en ny läsning av berättelsen ändå vågar se den som ett inlägg i samtalet om människans plats på jorden, ser vi att Bibeln inte alls är entydig i sin bild av människans roll och Guds avsikt med oss. Vi behöver komplettera bilderna av människan som härskare, förvaltare eller kung över skapelsen med bilden av den herde vars blod ropar från marken och vetekornet som föll i jorden för att uppstå. Sårbarhetens bidrag i ekologin. Att människor finns och förändras i ett öppet samspel med allt runt om oss, allt vi gör påverkar oss och det hela. Vi är stoft, vi är en dans, en inbjudan till möte.
Ekoteologi bör sätta ljuset på människans plats i biosfärens samspel och på var hon möter Gud i detta samspel. Berättelsen om Kain och Abel är en av många som visar att när vi inte uppmärksammar gudsnärvaron i medskapelsen och medmänniskorna leder vägen till våld, rastlöshet och rotlöshet. I en sådan värld tappar vi både mark och mening. (Jag prövar begreppet medskapelsen, för att vi behöver ord som inte ställer oss utanför eller vid sidan av, ett ord för allt som vi finns tillsammans med.)
I vår samtid skyddar ursprungsfolk livsviktiga skogar på många håll i världen från skövling. Folk som bevarat en traditionell kultur och levt närmare marken. Miljöaktivister som mördas tillhör ofta just ursprungsfolk. De vaktar skogen med livet som insats när ekonomiska intressen inte ser skogen för pengarna. Också i Sverige finns aktuella (om än mindre våldsamma) konflikter om skog mellan samebyar och till exempel statligt ägda Svea skog. Abel lever farligt och har mist tilliten till sin bror, för att använda mytens språk.
Gudsnärvaron
En besjälad natur får människan att gå varsammare fram. Animism och panteism har historiskt satt gränser för människans exploatering av jorden. Föreställningen av naturen som en organism har också fungerat bromsande. När en mer mekanisk världsbild tog form, blev förhållandet ett annat. Naturen kunde allt mer reduceras till funktioner och resurser. ”Mekanismen” dödade naturen, bildligt och bokstavligt.
I en banbrytande artikel på 1960-talet skrev Lynn White Jr om kristendomens skuld till miljöförstöringen. Han menade att den judisk-kristna föreställningen om att människan skulle härska över naturen låg bakom och drev på den exploatering som tog fart vid den industriella revolutionen. Men han skrev också om hur denna exploatering särskilt växte fram i norra Europa och beskrev att det var här jordbrukare i slutet av 600-talet började använda en ny sorts brutalare plog, som trängde djupare ner i marken och förändrade böndernas förhållande till marken. Med Lynn White kan vi undra över vad som kommer först, föreställningarna eller praktikerna. Växer en kärvare teologi i mötet med en kärvare jord? Teologi och tankar ser ut att växa i en mylla som består av allt det vi kallar kultur, oavsett om det är ord eller jord. När rötterna skärs av djupare, ökar avståndet mellan ande och materia. Vad händer om vi återfinner relationen till marken? Finner vi Gud där?
Vi behöver språk och praktiker för att i vår tid känna igen och återknyta till gudsnärvaron i medskapelsen. Författaren Peter Halldorf skriver i sin bok Därför sörjer jorden fram skapelseteologi som präglas av panenteism, den föreställning som talar tydligt om Guds närvaro i skapelsen, utan att sätta likhetstecken mellan skapelsen och Gud. Hela jorden är full av Guds härlighet, den är indränkt i gudsnärvaro. Halldorf hämtar mycket inspiration från både äldre och samtida ortodoxa teologer. Rowan Williams bok Christ the Heart of Creation ger en bild av den snårskog av idéer och föreställningar som så småningom ledde till bekännelsen av Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Gud med oss, inlemmad i sårbarhetens samspel. En ekoteologi som tydligt tar sin utgångspunkt i Guds häpnadsväckande och provocerande närvaro i skapelsen genom Kristus kanske kan finna ett språk om Gud och skapelsen som både väcker tillit och utmanar till ekologisk omvändelse?
Vägen framåt?
I en tid när vi ser konsekvenserna av ett långvarigt och orättfärdigt missbruk av medskapelsen känns tillvaron mer osäker än någonsin, åtminstone för dem som tar de stora kriserna på allvar. Skulden till exploateringen av medskapelsen är ojämnt fördelad, det finns mycket att säga om våldet som följt Kain i spåren. Korset står som ett tecken i historiens mitt. Abels blod ropar från markerna, medskapelsen lider.
Inför wicked problems, problem som är mer än komplexa, är det lätt att söka efter något som ser ut som kontroll. Försöka få ordning. Osäkerheten tillsammans med brådskan att agera gör det svårt att vänta i tillit. Kanske behöver världen just nu människor som vågar utforska möjligheterna att gestalta mänskligt liv i radikal tillit, i enkelhet och barmhärtighet. Gemenskaper som inför våra nya, stora vägval kan ställa oss frågor om vad vi ska göra, inte främst för att återfå kontrollen, utan för att odla tilliten.
LENA BERGSTRÖM,
pastor i Equmeniakyrkan, verksamhetsledare Brobygge
Artikeln innehåller litteraturlista. Se PDF.