Jag har under mitt yrkesliv arbetat och befunnit mig i två sektorer: biblioteksväsendet, där jag har varit bibliotekschef under flera år, och kyrkan där jag arbetar just nu. En av de saker som slog mig när jag kom tillbaka som anställd i kyrkan efter många år i den andra sektorn var likheterna dem emellan och de processer kring både identitet och organisatoriska förändringar som båda befinner sig i.
Hos båda finns ett intressant spänningsfält mellan tradition och förnyelse att förhålla sig till. I identitetens kärna finns också, tänker jag mig, att båda på olika sätt arbetar med det sårbara inom människan. Människans förhållande till Gud, till de stora frågorna, till sig själv och andra, till tron – stark, tvekande eller utslocknad – handlar mycket om sårbarhet och att våga ett språng i denna sårbarhet. Detta sätts i kyrkan i ett sammanhang genom berättelsen om Jesus, sakramenten, liturgi, diakoni och själavård.
På vilket sätt är biblioteken länkade till sårbarhet? Litteraturen är en hörnsten i bibliotekets idé, uppdrag och verksamhet även om verksamheten breddats. Genom litteraturen får vi tillgång till berättelser som övar oss i självkännedom, empati, socialt och etiskt tänkande. Här har vi möjlighet att ställa oss själva och vårt liv i relation till andras erfarenheter och tankar, känna igen oss och öppna oss för egen och andras sårbarhet. Även här möter vi de stora frågorna.
Hur mäter vi tro?
Sårbarheten finns alltså med i kärnan hos både kyrka och bibliotek. Samtidigt är båda dessa beroende av en yttre organisation, strukturer och ekonomiska medel för att kunna arbeta med det som är vår identitet och kärna. Under de senaste decennierna har det omgivande samhället förändrat sättet på vilket man ser på styrning och organisation. Allt större fokus läggs på mätbarhet och begrepp som effektivitet, målstyrning, Return on Investment och New Public Management har funnit vägar in i både bibliotek och kyrka. Och här händer något. Det blir viktigt att räkna, mäta och väga på ett helt annat sätt än tidigare.
Som bibliotekschef lärde jag mig snabbt att producera och redovisa kvantitativa mätbara mål och nyckeltal. Men min verksamhet var i grunden långsiktig och kvalitativ. Hur mäter jag effekten av hur en lågstadieelev långsamt vinner självförtroende och lust i sin läsning? Eller av att en person på ett äldreboende genom uppsökande verksamhet får tillgång till litteratur som ger existentiella perspektiv på åldrandets frågor? Eller hur facklitteratur ger en grupp unga människor kraft att engagera sig för demokratin? Alla var ense om att detta var något gott och bra, men det som låg till grund för ekonomiska beslut var nyttan klädd i besökstal, utlåningstal och cirkulationstal.
Var får sårbarheten plats i det mätbara? Den tar tid och mänskliga resurser i anspråk. Den kräver reflektion, eftertanke och mänskliga möten och dessa är sällan effektiva i kortsiktig och mätbar mening. Finns det utrymme i våra organisationer för att stanna upp, tänka, lyssna efter och möta sårbarhet? Mätbarhet och sårbarhet kommer ofta i konflikt med varandra. Kanske råder det också en motsättning. Det mätbara strävar efter det standardiserade och förutsägbara – progression, ökning minskning. Men människan är inte standardiserad och alltigenom förutsägbar. Hon är sårbar och i det ligger också det oförutsägbara och unika. Detsamma gäller hennes tro. Den är sällan konstant och fast i konturerna och någon nollmätning för referensvärden rörande tro låter sig knappast göras på ett individplan.
En ledarskapsfråga
Produktion, medlemstal, medlemstapp och besökstal. Det är mätbarhetsord jag möter också i kyrkan. Kyrkan är som organisation en del av ett omgivande samhälle som vi i sin tur har organiserat på ett visst sätt. Vi måste förhålla oss till detta och det behöver inte vara fel, men vi måste tänka kring vad det gör med oss och vår kyrka och var vårt fokus ligger. Mätbarhet driver gärna verksamhet mot det som syns och är stort i antal och gör det till en värdemätare. Är det till exempel alltid höga besökstal som är eftersträvansvärda eller kan vi också vara nöjda med att två eller tre är församlade?
Samtidigt är mätbarheten en förutsättning både för att vi skall kunna vara sårbara och arbeta med sårbarhet i både bibliotek och kyrka. Vi behöver en fungerande organisation, struktur och ekonomiska förutsättningar för att kunna arbeta och verka. Allt annat vore romantiskt tänkande. Mätbarheten får dock aldrig bli huvudsaken, ett mål i sig. Både de som arbetar i kyrkan och de som kommer till oss måste få utrymme för sin sårbarhet, och då fungerar inte det kvantitativa och effektiva.
Det är komplext att arbeta med ledarskap på olika nivåer i en organisation som befinner sig i spänningsfältet mellan en kärna som är långsiktig, kvalitativ samt i någon mening sårbar och en yttre ram som styrs av det mätbara och kvantifierbara. Det innebär att förhålla sig till och navigera mellan dessa olika värdesystem och att göra dem och förhållandet mellan dem begripliga för sig själv och andra. Jag skulle önska att de som är ledare i vår kyrka ständigt ställde sig frågan om identitet och kärna i förhållande till yttre ram. Det är viktigt att tänka kring var brytpunkten mellan sårbarhet och mätbarhet finns så att vi kan finna balansen mellan dem. Så kan vi värna kyrkans kärna och identitet.
MALIN NORRBY
Stiftskonsulent vid Centrum för religionsdialog i Stockholms stift