I år är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. I denna artikel diskuterar Björn Skogar hur den samtida teologin påverkades av krigsutbrottet och krigets brutalitet.
Den utmärkta tyskspråkiga filmen Det vita bandet avslutas med en scen som är fylld av lättnad och energi. Det utspelar sig i den lilla byns kyrka där alla är samlade på sensommaren 1914 och får reda på att nu är det krig. Lättnad och energi, för att nu kan man sopa alla egna problem och frustrationer under mattan och se fram emot hjältedåd och glans. Filmen utspelar sig i vad jag uppfattat som en luthersk miljö i norra Tyskland, i en by med mycket brutalitet under ytan, särskilt gentemot kvinnor och barn.
Karl Barth (1886-1968), en ung lantpräst i Schweiz, i Safenwil, tillhörde den liberala krets teologer som vid denna tid samlades kring tidskriften Die Christliche Welt. Barth var liksom många av sina vänner politiskt verksam på vänsterkanten. Till exempel medverkade han till att bilda fackföreningar i sin församling. Han berättar senare att han i augusti 1914 med förfäran upptäckte att hans högt uppskattade lärare vid teologiska fakulteten i Marburg befann sig bland undertecknarna i ett upprop från 93 intellektuella. Dessa uttryckte sitt stöd för kejsar Wilhelm II:s krigspolitik. Om detta kan man läsa i Karl Kupisch mycket innehållsrika, lilla bok från 1971. Han skriver: Kriget, ”som sågs som ett renodlat försvarskrig var för den tyska kyrkan en samtidigt nationell och kristlig uppgift.”
Men för den unge Barth handlade saken inte bara om förhållandet kyrka och nation eller kyrka och politik. Det handlade om den samtida teologins existensberättigande, om den över huvud taget kan ingå i en nationalistisk tidsanda. I ett brev till en vän skrev han, i fri översättning: ”Evangeliets otvetydiga innehåll suspenderas till förmån för en nationalistisk (germanistisch) kampteologi, prydd i kristliga kläder genom mycket tal om offer och liknande…”
Vändpunkt
Vändpunkten hösten 1914 betydde för Barth att han i fortsättningen ansåg sig förhindrad att lita på sina tidigare teologiska inspirationskällor i alla delar, ”deras etik, dogmatik, bibelutläggning och historieskrivning Och tillsammans med sin kollega Eduard Thurneysen satte han igång ett teologiskt arbete för att gräva djupare än de nationellt välanpassade professorerna. Denna ansats har ofta kallats nyortodox, vilket knappast är så passande. Bland inspiratörerna fanns såväl anfäktelsens Martin Luther som den i förhållande till det hinsides så restriktive Immanuel Kant samt även Sören Kierkegaard, den ironiske pietisten. Det är mer träffande att använda begreppen dialektisk eller kerygmatisk och det handlade om en brokig teologisk strömning snarare än en enhetlig rörelse.
Svenska reaktioner
Innan vi återvänder till Barths och Thurneysens teologiska nyansats och dess följder är det lämpligt att försöka förstå hur ett par inflytelserika personer på svensk mark reagerade vid krigsutbrottet. Nathan Söderblom var 1914 förutom i Uppsala professor även i Leipzig där han vistades med hela sin barnrika familj. Han blev samma år till allas häpnad ärkebiskop och vid en visitation i norra Hälsingland berättar han om hur man i Tyskland upplevde kriget: ”Man kände kriget som ett hårdt nödtvång.” Men vid krigsutbrottet lades de vardagliga tvistefrågorna åt sidan: ”då tystnade tvedräkten.” Och Söderblom fortsätter: ”Krig kan uppenbara storhet. Att förneka det vore att förneka hvad mina ögon sett då jag af skickelsen tvangs att öfvervara krigsutbrottet i Tyskland. Man ville icke kriget, lika litet som i Frankrike”. Söderblom vill dock på intet sätt glorifiera kriget. …”det är kommet i världen för syndens skull”.
Det bör tilläggas att Söderblom redan före krigsutbrottet varit hektiskt verksam för att främja gemenskapen kristna emellan, oavsett nationalitet. Och i december 1914 skickades på hans initiativ en internationell vädjan till de krigförande ländernas kyrkoledare att verka för fred. I skrivelsen står bland annat följande: ”Förvisso äger hvarje folk och rike sin kallelse i den gudomliga världsplanen och måste, äfven om tunga offer kräfvas, fullgöra sin plikt… Men hvad ögat icke alltid kan se, det vet vår tro: att folkens täflan ytterst måste tjäna Guds herravälde, och att alla kristtrogna äro ett.”
En med Söderblom samtida, framstående teolog var Magnus Pfannenstill i Lund (1858-1940). Han var professor och domprost, en ledande företrädare för fakultetens liberala falang och flitig medarbetare i tidskriften Kristendomen och vår tid. Pfannenstill skriver 1916: ”Från kristlig ståndpunkt skall det alltid te sig som en af tillvarons förnämsta gåtor, hur den Gud som låter kampen för tillvaron vara bestämmande för världsutvecklingen, på samma gång kan vara kärleken.” Pfannenstill har svårt att bejaka kriget, men är klar över att det vid sidan av den röda döden på slagfältet även finns ”den bleka svältdöden” eftersom samhällets konkurrenskaraktär bidrar till att döda otaliga människor.
Söderblom och Pfannenstill ville båda se världsutvecklingen som en rörelse i riktning mot gudsriket, Pfannenstill plågad av tvivel och Söderblom i full aktivitet och trosviss optimism. Han formulerade 1926 som en sammanfattning av det stora stockholmsmötet 1925 att grundtemat för hela mötet var kampen för att förverkliga gudsriket.
Uppgörelsen med idealismen
Det var just vid denna punkt som de kerygmatiska teologerna Barth med flera ropade stopp. Som de såg på saken finns det inget i kristendomens bibliska budskap som stödjer tanken på att gudsriket sammanfaller med en aldrig så välmenande idealism, att det ska förverkliga alla goda mänskliga ideal och behov. Budet att älska sin fiende till exempel är och förblir en stötesten. Redan på 1890-talet hade tanken att Jesus var en eskatologisk profet fått gehör, även hos Söderblom, men för de dialektiska teologerna blev denna insikt mycket närgången eftersom man kom att betrakta den yttersta tiden som något här och nu. I linje med att Kierkegaards Öjeblikket och hiin Enkelte ständigt handlar om var och en av oss, har teologen till enda uppgift att förmedla evangeliets dom och nåd, i predikstolen och i katedern. Sådant retade upp historiskt-kritiska forskare, till exempel den berömde Adolf von Harnack, som fruktade en återgång till irrationalism och övertro. Och hans farhågor hade skäl för sig. Det var gott om kritiker av liberala idéer under Weimarrepubliken liksom det var gott om militanta nationalister. Och till saken hör att Martin Luther vid jubileumsåret 1917 hyllades som ett paradexempel på den äkta tyskheten, något som underbyggdes av lutherforskaren Karl Holl. (1866-1926) Med facit i hand kan man se många tecken under 20-talet som pekar fram emot nazismens framgångar nästa decennium.
Svensk frontförkortning
År 1925, samma år som Nathan Söderblom genomförde det stora fredsmötet i Stockholm, startades en ny teologisk tidskrift i Lund, Svensk Teologisk Kvartalstidskrift. Den drevs till stor del av Gustaf Aulén (1879-1978), professor i Lund och en mycket flitig och militant försvarare av arvet från Söderblom och Einar Billing. Eftersom svensk teologi befann sig i en utkant av den tyskspråkiga teologin var det Auléns stolta ambition att främja en självständig svensk profil som innebar försvar av vad han ansåg vara kristendomens särart.
De dialektiska teologerna hade rört om diskussionen i Tyskland liksom i Danmark och otvivelaktigt skedde en slags kedjereaktion även i Lund. Aulén tog avstånd från de dialektiska teologernas religionskritiska hållning vilken hade sitt ursprung hos vad han kallade intellektualismen hos Sören Kierkegaard. Sådana villfarelser borde man undgå i Sverige och härvid lutade hans sig mot kierkegaardforskaren Torsten Bohlin (1889-1950) i Uppsala.9
Auléns andra front låg i linje med den dialektiska teologin. Tillsammans med kollegan Anders Nygren (1890-1978) startade han en kritisk uppgörelse med filosofisk och teologisk idealism. Att Söderblom hade haft starka sådana drag var glömt eller förträngt och likaså att Billing var noga med att betona den enskilda människans betydelse.
Aulén och Nygren bedrev en hårdhänt teologisk polemik, det kan man ana genom att läsa slutorden i allra sista numret, den 28:e årgången, från redaktionen av den teologiska tidskriften Kristendomen och vår tid:
Under de senaste årtiondena har nu en ny teologi gjort sig starkt gällande. Den har satt som sitt mål att grundligt revidera den gängse uppfattningen av kristendomen. Denna revision har resulterat uti en sträng koncentrering och avgränsning åt alla håll av vad som bör anses för specifik kristendom. Den cirkel inom vilken detta får röra sig göres alltmer trång, och den yttersta konsekvensen av denna teologi måste leda till isolering gentemot allt vad kultur heter.
Detta bör kunna tolkas som att Aulén och Nygren uppfattades som företrädare för dialektisk teologi. Och det kan tilläggas att det i linje med tankarna i dessa slutord bildades ett sällskap för kristen humanism 1937.
Frågorna kring det förfärliga världskriget stod inte längre på agendan, men det gjorde fortfarande lutherforskningen och för Aulén var Karl Holl en ljuspunkt i den tyska miljön. Lutherrenässansen fortgick alltså både i Sverige och Tyskland och därtill kom under 1930-talet ett vidgat intresse för teologi som fokuserar på kyrkan, det som ledde till vad som brukar kallas kyrkorenässansen. Liberalteologi blev alltmer ett skällsord. De liberala teologernas anfäktelser inför kriget och de svåra samhällsproblemen hamnade i skymundan. Och samtidigt rustades i Europa för nästa stora krig.
BJÖRN SKOGAR
Docent, Hägersten
Den tryckta versionen av texten innehåller fotnoter samt en lista över referenser. Se PDF:en för dessa.