»Tavlor som cementerar mossiga föreställningar av bibeln och evangeliet har vi ju gott om i våra kyrkor.«
Provocerande konst är inget för kommunpolitikerna i Sölvesborg. De har istället beslutat att den offentliga konsten ska vara ”klassisk och tidlös”. I Rinkeby, Folkets hus, i västra Stockholm plockades tre verk av konstnären Dine Malmsten ned, eftersom de ansågs stötande för ”några av tjänstemännen i huset”. I Nacka har kommunen gått ut med direktiv om hur konstnärer ska ”spegla privata företagsvärderingar”. I Svenska kyrkan har vi återigen haft vår egen konstdebatt i form av Elisabeth Ohlson Wallins verk ”Paradiset”, som hängdes upp – och togs ned i S:t Pauli kyrka i Malmö.
Vart och ett av de här fallen kräver förstås sin specifika analys, och likheter mellan dem ska inte dras alltför förhastat. Vad som ändå gemensamt kan sägas är att frågan om konstens roll i de samhälleliga rum vi delar med varandra väcker diskussion och att denna debatt är högaktuell just nu. Som kyrkliga medarbetare och utövare tål denna debatt i allra högsta grad att tänkas kring då jakten på ”relevans” och popularitet riskerar att driva oss både till att vilja provocera men också till att vilja förhindra provokation.
Vad innebär det egentligen att provocera? Vad vill man uppnå som fri konstnär eller predikant genom provokationen? Och – hur farligt är det egentligen att själv bli provocerad?
Konst som väcker starka reaktioner är verkligen inget nytt men det är inte heller de som är motståndare till konstens provokation. Redan i början av förra seklet fördes debatt om huruvida konst och litteratur ”stod ovanför” samhälle och politik eller om den skulle ta politisk ställning. I ett sunt samhälle behövs antagligen just den där spänningen mellan de båda hållningarna. Detta för att inte politiska särintressen ensidigt ska styra de konstnärliga, eller i kyrkans fall, teologiskt fria yttringarna och på så sätt underkasta konstformerna till instrumentella uttryck där censuren förefaller nära.
”Bra konst provocerar”, heter det ofta och en del skulle säga att detsamma gäller för en bra predikan. Men konst är nödvändigtvis inte bra bara för att den provocerar. Inte heller är provokation alltid upphov till progressiv förändring. Ibland blir provokationen istället ett alltför simpelt redskap för konstnärens eller predikantens egen fasta mission där hen visar sig obenägen eller bara ointresserad av att ta in andra perspektiv än det egna. Sådana verk blir sällan särskilt progressiva utan bidrar snarare till en cementerad uppfattning av verkligheten där motståndarna såväl som anhängarna är lätta att räkna ut på förhand. Förståelsen av världen har på så vis inte ändrat sig utan fördomarna har bara cementerats ytterligare ett stycke.
Ohlsons Wallins ”Paradiset” blir intressant att betrakta i detta avseende. Som jag ser det utgår Wallin relativt ensidigt utifrån ett perspektiv som betonar representation. Hon bryter en heteronorm genom att låta två kvinnor, två män och en transperson representeras i en bild som avbildar det som stora delar av kyrkan traditionellt benämnt som syndafallet. Bra så. Men om Ohlson Wallin också hade velat framstå som öppen för ett annat perspektiv än sitt eget (och enligt min mening därigenom verka för progressivitet) borde hon ha varit öppen för att ett verk som avbildar ett klassisk kristen berättelse och placeras i en kyrka också kommer att behöva förhålla sig till en teologisk diskussion. Denna teologiska diskussion framstår hon högst okunnig eller bara ointresserad av. Istället för att låta tanken om representation möta en teologiskt nyskapande idé låter hon bilden tradera en ganska nattstånden teologi som säger att synd och sexualitet hör samman. På så vis, även om det inte är hennes avsikt, menar jag att hon alltså bidrar till att cementera en högst patriarkal förståelse av denna bibelberättelse som befäster en förståelse som säger att synd handlar om sexualitet och kön.
Å andra sidan är frågan om vi behöver bli så vansinnigt provocerade av tavlan? När den nu hängde där i kyrkan, kunde den då inte lika gärna fått sitta kvar? Tavlor som cementerar mossiga föreställningar av bibeln och evangeliet har vi ju gott om i våra kyrkor. Istället togs den ner. Som bekant blir nedtagen konst medialt ”hot stuff” och politik. Genast har världens mest HBTQ-vänligaste kyrka stämplats som kvinno-, homo- och transfientlig. Provocerande? Ja.
JENNY KARLSSON