»att denna uppgift blivit kyrkoråden övermäktig«
En av de stora stridsfrågorna inför de ändrade relationerna mellan kyrka och stat år 2000 gällde att arbetsgivaransvaret flyttades från stiftsnivå till de lokala kyrkoråden detta i syfte att undvika en befarad ”blandning av tillsynsfunktioner och arbetsgivarfunktioner”. Efter nu dryga 17 år finns många tecken på att de som varnade för konsekvenserna av denna förändring fick rätt. Det är en komplicerad och svår uppgift att vara arbetsgivare. Det kräver stor kunskap och att man är väl insatt i vad det innebär att vara just arbetsgivare med ett stort och viktigt ansvar också för arbetsmiljön i församlingen. Det finns mycket som i dag tyder på att denna uppgift blivit kyrkoråden övermäktig med många gånger svåra konsekvenser lokalt för arbetsmiljö och för andra frågor som hänger samman med arbetsgivaransvaret.
Vi har i Svenska kyrkan många tusen duktiga och engagerade förtroendevalda som gör ett fint och viktigt jobb i kyrkan. Samtidigt finns det i bland tendenser att tro att uppdraget i det lokala kyrkorådet är att likna vid att sitta i en kommunal nämnd eller i en föreningsstyrelse. Att vara ledamot i ett kyrkoråd är trotsallt väsentligen något helt annat med ett vidhängande ansvar för centrala och viktiga frågor som just arbetsmiljön. Många kyrkoråd orkar och förmår helt enkelt inte ta det ansvaret i dag. Arbetsmiljöfrågor är ofta så komplexa att det behövs en hög grad av professionalisering och kompetens för att sköta dem på ett fullgott sätt. I en analys av det nyss genomförda kyrkovalet diskuterar Anders Ekhem och Michael Öjermo i en artikel i detta nummer av Svensk kyrkotidning även de kyrkorådens roll och vikten av bredd och professionalisering. Hur får vi ett valsystem som tillgodoser detta är en av deras frågeställningar.
Vi har också under våren haft en viktig debatt i Svenska kyrkan om biskoparnas roll. Röster har höjts för att de i dag är vingklippta på ett sätt som skadar kyrkan. Även här spelar arbetsgivaransvaret in. När förslaget kom på 1990-talet att lokalt anställa präster utgick farhågorna ifrån att den nya ordningen riskerade att försvaga den episkopala strukturen. Jag menar att så har det också blivit när vi nu sitter med facit i hand. En biskop har i dag ytterst begränsade möjligheter att vara den främjande och stöttande kraft som många förväntar sig i Svenska kyrkan när problem uppstår i en församling. Biskoparna är mycket kringskurna på grund av att arbetsmiljöansvar och arbetsgivaransvaret ligger där det ligger på lokal nivå. De kan ofta endast påpeka problemen men har få och rätt trubbiga verktyg för att kunna få till en verklig förändring. Jag tror det är viktigt att den framtida kyrkliga organiseringen av arbetsgivaransvaret tas upp till fortsatt diskussion och att nya vägar får sökas för att denna viktiga funktion ska kunna skötas på ett professionellt och fullgott sätt och därmed också värna och trygga den episkopala strukturen.
GÖRAN LUNDSTEDT