»varit en tydlig riktningsgivare för Svenska kyrkan«
”Biskopar höll digitalt krismöte”. Det var rubriken i Expressen den 16 november förra året när regeringen meddelade nya restriktioner och begränsade antalet deltagare vid allmänna sammankomster till 8 personer. Coronakrisen har fört med sig stora förändringar i samhället och så även som bekant för Svenska kyrkan. Kyrkan har ”inte ställt in utan ställt om” har det hetat. Gudstjänstlivet har i stort gått över till att bli digitalt. De diakonala insatserna har varit omfattande. Behoven av jourhavande präst och telefonsjälavård har likaså varit omfattande. Begravningsverksamheten har ställts inför stora utmaningar som kyrkan klarat mycket bra så här långt.
En ännu inte så uppmärksammad följd av coronakrisen för Svenska kyrkans del menar jag är att biskopsmötet stärkt sin ställning i kyrkan. Under krisen har biskopsmötet med fast hand styrt Svenska kyrkans coronastrategi genom täta digitala möten där pastorala råd och rekommendationer mejslats fram som sedan via stiftsbiskoparna förts ut i kyrkan. En speciell ordning för minnesgudstjänst när gravsättning kanske behövt ske skyndsamt utan begravningsgudstjänst togs snabbt fram.
I ett historiskt perspektiv är detta något nytt för biskopsmötet. Biskopsmötet har förvisso i Svenska kyrkan även tidigare haft en förhållandevis stark ställning. Oaktat detta saknade biskopsmötet en formell reglering fram till den nya Kyrkoordningen trädde i kraft vid relationsändringen år 2000.
Avsaknaden av en sådan formell reglering hindrade inte att biskopsmötet under 1900-talet sedvanerättsligt tillerkändes inflytande över olika kyrkliga frågor både av Kungl. Maj:t och av kyrkomötet. Biskopsmötet har sedan sin tillkomst varit ett viktigt samrådsorgan för biskoparna och en remissinstans att höra i viktiga kyrkliga frågor. Det första biskopsmötet som sammankallades av ärkebiskopen ägde rum i Uppsala 1902 men redan 1898 hade en biskopskonferens sammankallats men då på regeringens initiativ.
I Svenska kyrkan har vi väl mest hört ifrån biskopsmötet när det under åren utkommit med nya biskopsbrev i skilda ämnen. Flertalet av dem har blivit hett omdiskuterade både inom och utom kyrkan såsom biskopsbrevet ”Rika och fattiga” som utkom 1993 om rättfärdighet och moral i globalekonomi. Brevet retade gallfebern på gamla arbetsgivarorganisationen SAF och deras tillskyndare. Vidare har flera av biskopsmötets brev genom åren blivit viktiga korrelat för att förklara och utveckla olika ämbetsteologiska och pastorala frågor.
I och med coronakrisen får nu biskopsmötet en delvis ny roll och stärker på så sätt sin ställning inom Svenska kyrkan. Detta är något värt att notera både ur ett episkopalt, kyrkohistoriskt samt kyrkorättsligt perspektiv. Biskopsmötet har med ett snabbt fotarbete genom sina råd och rekommendationer och andra uttalanden varit en tydlig riktningsgivare för Svenska kyrkan under det dryga år pandemin nu härjat. Möjligheten till täta digitala möten under pandemin har möjliggjort att biskopsmötet kunnat fungera som det gjort. Under tidigare kriser, långt innan Teams och Zoom, har de tekniska hjälpmedel som funnits för kommunikation inskränkt sig till vanliga brev och telefon i de fall biskoparna inte hunnit sammankallas till fysiska möten och snabba beslut varit nödvändiga. I mer modern tid upplevde Sverige allvarliga pandemier både genom Asiaten på 1950-talet (1957) och Hongkong-influensan (1968) i slutet av 1960-talet. Vid båda dessa tillfällen blev många sjuka och avled, men den nedstängning och sociala distansering som äger rum i dag genomfördes inte av myndigheterna vid den tiden.
Begravningsväsendet påverkades även då genom att kyrkan fick ta hand om ett stort antal avlidna, men kyrkorna förblev i stort öppna och verksamheten påverkades inte av några större begräsningar. Den som läser tidningar från de två senaste pandemierna som drabbat Sverige ser att kyrkoliv och samhällsliv i övrigt pågick i stort sett som vanligt. Asiaten bevakades mera i notisform i de stora tidningarna. Livet pågick som tidigare parallellt med att många blev sjuka och dog i samhället.
Coronapandemin med dess restriktioner och delvisa samhälleliga nedstängningar är i mycket något nytt och har på så sätt även påverkat Svenska kyrkan på ett helt nytt sätt.
GÖRAN LUNDSTEDT