»Så talar kyrkans advent med de traditionella och förväntade orden och handlingarna«
Återigen går vi in i advent. Vi tänder ljusen, sjunger psalmerna, låter musiken ljuda och ser kyrkorna fyllas. Det är advent och det är stort att få vara med om att fylla ordet ”kyrkan” med innehåll för människor, att ge innebörd åt traditionerna, att se fram mot julen. Vi vidmakthåller traditioner, vi upprepar det grundläggande så som denna ledare upprepar det grundläggande. Vi tar återigen fram de kända psalmerna, tänder ljusen, skapar stämningen och ger människor allt det efterlängtade och förväntade. Men vår uppgift som kyrka är också att envetet upprepa något mer och något annat, i år som alla år: i adventstidens gudstjänster och hela årets vardag.
Under året som snart gått kom sista delen av Jonas Gardells romanserie Torka aldrig tårar utan handskar. Berättelsen om detta smärtsamma nära förflutna trängde under hösten 2012 igenom i det offentliga samtalet genom TV-serien och böckerna. Den 1 december, som i år är första söndagen i advent, infaller Internationella Världsaidsdagen som påminner om hur denna sjukdom ännu är en fruktansvärd realitet för många människor. På flera håll samlas människor också i kyrkor till gudstjänster, konserter, manifestationer för att delta i arbetet mot denna sjukdom, ett arbete som kyrkor deltar i dagligen.
Första advent för vi i Svenska kyrkans församlingar alltså traditioner vidare, nya och gamla, kyrkliga och allmänmänskliga. Ljusen som brinner ännu en gång på Världsaidsdagen och första advent den 1 december 2013 är därför inte bara traditionens och stämningens ljus utan ljus för att hedra de döda och ge hopp åt de levande. Advent är inte en plats utanför verkligheten utan en plats mitt i en svår verklighet. En plats där ljusen brinner men där vi också fortsätter berätta om honom som kom i Herrens namn. Vi berättar om det liv som blev hans i hängivenhet mot Gud och mot drömmen om Guds rike. Vi delar bröd och vin som han gjorde i den natt då han blev förrådd för att visa att vi delar den drömmen. Vi berättar om den skamliga död som blev hans och om Gud som är starkare än döden och skammen.
När Världsaidsdagens och adventsgudstjänsternas ljus slocknat fortsätter Svenska kyrkans internationella arbete att delta i kyrkornas arbete runtom i världen med förebyggande arbete, vård åt sjuka och stöd åt dem som blev kvar. Kyrkorna har deltagit i skambeläggandet och osynliggörandet. Idag är vi också del av synliggörandet och det konkreta arbetet för livets skull på platser där AIDS fortfarande främst är skam och död.
På första advent börjar också som under många år ”Julkampanjen”. I år bär den temat ”Ge alla barn en framtid utan våld”. Kyrkornas advent och jul talar inte bara om idealiserade barns idealiserade advent och jul utan påminner envetet om att våld också är del av allt för många barns verklighet. Vi driver julkampanj med gudstjänster, verksamheter och pengainsamling för att tala om denna verklighet och förändra den. Därmed är advent inte i ett rum utanför verkligheten utan mitt i verkligheten där vi berättar om barnet som Maria födde in i en värld präglad av våld. Där vi berättar om det liv som blev hans och den våldsamma död som blev hans för att vi tror att Gud är starkare än våldet och döden.
Så talar kyrkans advent med de traditionella och förväntade orden och handlingarna. Vi ska glädja oss när vi tänder ljusen, känner stämningen, tar fram advents- och julmusiken igen och sjunger psalmerna. Men vi talar också om något annat än såväl tradition och stämning som det språk som talas när ekonomins och marknadens språk blir hela samhällets språk. Vi talar om en mänsklig verklighet innesluten i en gudomlig verklighet som jag plötsligt inser bara kan benämnas med ett ord vi sällan hör nuförtiden: solidaritet.