Och däremellan kommer fastan

»Problemet är snarare att ätandet blivit moral och ideologi«

Gott nytt år kära läsare! Så här i nyårlöftestider tänkte jag ta upp något som diskuterats mycket under 2015 men vars andliga aspekter ofta förbigåtts, nämligen hälsohetsen eller Wellnessyndromet. titeln på en under året mycket uppmärksammad bok.

Men vi börjar med Are Waerland. Känner ni till honom? Ja, en del av er gör det säkert och kan kanske nämna att han var med och bildade det som i dag är Hälsofrämjandet. Mycket av dagens Raw Food-ideologi bygger på Waerlands tänkande om ”icke eld-behandlad mat”. Och många nutida hälsogurus har instämt i stridsropet ”Död åt det vita sockret”, vilket är titeln på en av Waerlands böcker. Titeln fortsätter dock: ”Liv åt de vita folken”, och där har vi nog förklaringen till att många av oss trots allt inte hört så mycket om Waerland. Även en nazist kan naturligtvis göra viktiga vetenskapliga upptäckter, eller för den delen skapa konstnärligt intressanta verk. Och jag ifrågasätter knappast mitt eget val att leva vegetariskt trots att jag på just denna punkt delar livsstil med Adolf Hitler. Waerland skulle alltså mycket väl kunna ha rätt om kosten och fel om politiken. Det som intresserar mig är de auktoritära dieterna och hälsoapostlarnas frälsningsläror och deras storhet just nu. Och att de ofta har sitt ursprung i eller likheter med 30-talets.

Att ordet synd, utanför rent teologiska sammanhang, numera mest refererar till mat och ätande är knappast en ny spaning. Det har delats recept på syndigt goda kladdkakor och uppmanats till att ta tag i träningen efter helgernas syndande länge nu. Vad som är något nyare (eller nygammalt om man så vill), och naturligtvis en följd av att dagens synder primärt är av kulinariskt slag, är att också frälsningen flyttat in i hälsans domäner och att träning blivit en moralisk plikt. En plikt som t.ex. arbetsgivare kan ställa krav på. Maratonloppet har för vår tids konsulter blivit den moraliska garant som konfirmationen var för förra seklets lärarinnor. Och stegräknaren har ersatt husförhören. En diet idag har ofta högre syften än viktminskning. Eller vad sägs om detta väldigt tidstypiska uttalande av modeskaparen Bea Szenfeld i tidningen Vego:

Mitt liv är uppdelat i olika matfaser och för varje fas då något tas bort och ersätts, så mår jag så himla mycket bättre. Ja, jag vet att jag låter lite Thomas Di Leva, the bad way, men allt blev så mycket lättare efter att jag slutade med gluten. Sömnen, humöret, allt!

Nätet är fullt av vittnesbörd från människor som slutat med socker, med gluten, med mjölkprodukter, med tillagad mat och inte bara blivit av med extrakilon och uppblåst mage utan också funnit frid och lycka.

Att människor tränar mer och äter mindre socker är naturligtvis positivt i ett land där nästan hälften av befolkning idag klassas som överviktiga eller feta. (Folkhälsomyndigheten 2014) Problemet är snarare att ätandet blivit moral och ideologi och att dieterna inte sällan helt saknar vetenskapligt stöd (Och alltså kan göra att folk förblir feta – men feta med dåligt samvete). Waerland stötte jag första gången på genom matskribenten Lisa Förare Winblads utmärkta granskning av Raw Food-rörelsen i höstas (White Paper #3). Hon gör ingen stor grej av just honom men visar sidor av Raw Food-rörelsen som ideologistyrd och faktaresistens. Är det en tillfällighet att vårt ätande blir alltmer ideologiskt polariserat samtidigt som det politiska landskapet blir det och auktoritära lösningar lockar i båda fallen – om än helt olika grupper?

Och är det en tillfällighet att sekulära matregler tycks få fäste tydligare i nordeuropeiska protestantiska länder som av tradition saknat religiöst motiverade regler kring mat och fasta? Att få äta allting alltid är kanske mer ångestdrivande än lockande i längden Att även den lutherskt kristna (mat)fastan har stärkt sin ställning särskilt bland yngre kristna är naturligtvis en del i samma trend. Men här finns en viktig skillnad, som jag tror kan vara ett bidrag in i samtidens hälsohets. Det kristna året innehåller både fest och fasta, en rytm som ger tiden djup. Alternativet till allt alltid behöver inte vara att utesluta det ena efter det andra tills det blir som i julaftonsavsnittet av årets julkalender där det äntligen blivit julafton i samtiden och ”laktosfritt, glutenfritt, havrefritt, fritt från djur, fritt från allting, i stort sett!”

Byggandet av den perfekta fysiken har blivit 10-talets kyrka, konstaterar Ida Therén i sin recension av boken Wellnessyndromet i ETC. Det har hon säkert rätt i och det är förstås helt logiskt att i ett tankesystem som räknar med detta livet som vårt enda liv så läggs fokus på att rädda våra kroppar, snarare än själar. Det finns absolut inget problem med att fler äter nyttigare. Det är t.o.m. bra med Raw Food ibland, men jag ser en utmaning för kyrkan att visa på en uppgift i världen en moral som visar sig i handlingar mot andra snarare än i den egna kroppens fasthet och annan frälsning än att försöka uppskjuta döden genom hälsosamma livsval.

Comments are closed.