»Institutionssjälavårdarna behöver stöd i sin alltmer komplexa roll.«
Institutionssjälavården är på många sätt ett avantgarde. Det är på sjukhus och högskolor, inom försvarsmakten och kriminalvården som de stora existentiella frågorna ständigt är närvarande. De präster och diakoner som verkar där är ofta först med att fånga upp det som rör sig i samhället och människors religiösa liv. En viktig aspekt av detta är de frågor som uppstår i det mångreligiösa samhället. I detta temanummer gör vi nedslag på några av institutionssjälavårdens områden.
Institutionssjälavårdare är experter på att hantera oväntade situationer. När ett barn dör vid födseln och föräldrarna har olika religion – hur gör man då med begravningen? Den erfarna sjukhusprästen löser det, i bästa fall i gott samarbete med exempelvis sjukhusimamen, men det väcker många frågor som måste bearbetas. Vad sägs egentligen i de muslimska begravningsbönerna? Hur tydlig kan jag vara med den kristna förkunnelsen i det sammanhanget? Och när min roll blir att bistå med kunskap om andra religiösa traditioner, och att förmedla kontakt med deras företrädare, sviker jag då mitt uppdrag att förkunna Kristus? Det är lätt att känna sig otillräcklig och förvirrad.
Institutionssjälavårdarna behöver stöd i sin alltmer komplexa roll. Det gör mig därför orolig att stiften alltmer abdikerar från sitt ansvar här. När jag surfade runt på Universitetskyrkans webbplats noterade jag att i Stockholm, där det under min studietid fanns ett stort arbetslag av stiftsadjunkter som tillsammans med andra samfunds medarbetare hade egna lokaler för ”studentprästeriet” och täckte upp samtliga högskolor, finns nu bara två församlingsanställda präster kvar.
Det finns flera risker med att institutionssjälavården blir församlingarnas angelägenhet. En är att neddragningar i tjänster drabbar just den verksamheten. Det finns ofta en oförståelse för att präster och diakoner huserar någon annanstans än på församlingsexpeditionen, och inte är tillgängliga för det ordinarie församlingsarbetet. En annan är behovet av ett kollegium som delar de erfarenheter och frågor jag antytt ovan. Och en tredje är det interreligiösa samarbetet, som inte kan utgå från Svenska kyrkans församlingsstruktur. Ett exempel som visar på det absurda i detta är att en komminister i Märsta pastorat ensam ska ansvara för själavården av de ca 25 miljoner människor från jordens alla hörn och med alla tänkbara religiösa tillhörigheter som passerar Arlanda flygplats under ett år.
De mångreligiösa frågorna dyker upp i allt fler församlingar, men inom institutionssjälavården blir de särskilt tydliga. Därför skulle stiftet behöva ta ett större ansvar, för att samla upp och lära av de erfarenheter som görs där men också för att ge stöd i bearbetningen av dem. Därför är det illa att stiften varit dåliga på att bygga upp kompetens i religionsmötesfrågor. Sedan Centrum för religionsdialog i Stockholms stift lades ned finns endast ett stift (Göteborg) som har en heltidsanställd för dessa (dock i kombination med integrationsfrågor). Detta kan jämföras med Den norske kirke, som har dialogcentra med två till fyra medarbetare i sex stift.
En institutionssjälavård med förankring i stiften skulle möjliggöra det interreligiösa arbetet på ett bättre sätt. Och det samarbetet handlar inte bara om arbetet på själva institutionerna, utan lika viktigt är påverkansarbetet. Tillsammans med andra samfund, kanske genom de interreligiösa råden, skulle vi kunna uppvakta regioner, kommuner och enskilda institutioner för att lyfta fram den andliga vårdens betydelse. Flera av artiklarna i detta nummer vittnar om en brist på förståelse för denna i ledningen för sjukhus och högskolor. Om vi arbetar tillsammans blir det inte så mycket av en partsinlaga att kräva lokaler för bön, eller att trossamfundens roll tydliggörs som exempelvis en del av elevhälsan. Tillsammans är vi starka!
HELENE EGNELL
För originalartikel, se PDF.