»diakonalt arbete behöver bli ett moment i alla kyrkliga profilutbildningar«
På Svenska kyrkans utbildningsinstitut går blivande diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster sin avslutande pastoralteologiska utbildning. De pastoralteologiska utbildningarna bygger vidare på respektive fackutbildning. Syftet är att förbereda för tjänst i Svenska kyrkans församlingar. Förutom de fyra programmen ges en behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning. Med detta i åtanke vill jag ge tre passningar till Utbildningsinstitutet.
Pro primo: Kyrkoordningen anger att varje församling har att utöva diakoni. Därför har sex pastorat av tio i Svenska kyrkan minst en anställd församlingsdiakon. Men fyra har det inte, enligt analysenheten på kyrkokansliet. Diakonbefattningar är inget obligatorium för ett pastorat. De som finns är ojämnt fördelade över landets församlingar. Mer än 80 procent av församlingar i landsbygdskommuner eller mindre städer saknar församlingsdiakoner. En orsak till det är strukturell. Kyrkoordningen prioriterar ju i praktiken gudstjänst inklusive kyrkliga handlingar, visar studier i Härnösands stift. Därmed prioriteras resurserna till andra befattningar än diakonbefattningar.
En slutsats av detta är att diakonalt arbete behöver bli ett moment i alla kyrkliga profilutbildningar, inte minst i präst- och kyrkomusikerutbildningen, eftersom de i högre grad än andra yrkesprofiler är väl representerade i församlingarna.
Min andra passning ger jag rubriken Decentraliserad diakoni. Kyrkoordningen definierar inte uppgiften att utöva diakoni. Det finns inga riktlinjer för församlingsdiakoni så som det finns för gudstjänst eller konfirmandarbete, vare sig på regional eller nationell nivå. Att det är så beror på två decentraliserande faktorer.
Sedan mitten av 1800-talet och i synnerhet under efterkrigstidens utbyggnad av välfärdsstaten har riktlinjer för samhällets välfärdsverksamhet varit Socialstyrelsens eller andra myndigheters ansvar. Därför saknas sådana styrmedel i Svenska kyrkan, fastän både Välfärdssverige och kyrka omreglerats.
Den andra decentraliserande kraften är församlingarnas hävdvunna autonomi. Resultatet som vi ser i kyrkoordningen är att uppgiften diakoni ska definieras kontextuellt lokalt. I kyrkoordningens beskrivning av diakonens uppdrag varierar uppgifterna beroende på de lokala, sociala behoven och församlingarnas strukturer och diakonala prioriteringar. Vem i turbulenta tider och med minskande kyrkoavgifter ska motivera de diakonala prioriteringarna?
Slutsats: kyrkliga medarbetare, diakoner och andra, behöver målmedvetet rustas för att skapa en lokal förståelse av församlingens diakonala uppgift, och förankra detta i församling och lokalsamhälle. Det handlar inte bara om att göra, utan om att prioritera. Det är en strategisk uppgift som kräver kompetens.
Min tredje passning länkar till det. Erfarenheterna från församlingssammanläggningar och pastoratsbildningar är att kyrkoråd och kyrkoherdar ser behov av att koordinera sina lokala, diakonala resurser. I Lund, Malmö, Linköping, Norrköping, Borås och Umeå har det tillskapats pastoratsövergripande strategtjänster. I många pastorat finns samordnare eller verksamhetschefer/enhetschefer för församlingens diakonala arbete. Detta visar på behovet av en kvalificerad fortbildning i diakonalt arbete. Det är en strategisk fråga som efterlysts från stiftsnivå. Utövare av diakonala insatser kan vidareutbilda sig i själavård eller samtalsmetodik. Institutionssjälavården har sina kvalificerade befattningsutbildningar. Men för att utveckla organiseringen av det församlingsdiakonala arbetet saknar vi kyrklig kompetensförsörjning. Här blir kyrkoherden i lika hög grad som diakonen en nyckelperson. Man rundar inte en kyrkoherde, som någon sa. Intresse, fallenhet och kompetens varierar. Att knyta en diakon till kyrkoherdens ledningsgrupp omvittnas i en rapport som en kompetensförstärkning till kyrkoherdeskapet.
Slutsats: En kvalificerad fortbildning i diakonalt arbete behöver inbegripa kyrkoherdar och relatera till kyrkoherdeutbildningarna.
STIG LINDE