»i ett förändrat läge behöver vi minnas hur det var«
Snart har det gått två år sedan pandemin nästan över en natt, omskakande och konkret, förändrade livet. Vad kommer att stanna kvar från dessa år?
Jag kommer att tänka på ett e-brev från slutet av februari 2020. Innan de svarta rubrikerna var ett faktum. Innan de allvarliga presskonferenserna med regeringen och ansvariga myndigheter. En gudstjänstdeltagare skrev. Personen hade upplevt oro vid nattvardsfriandet. Hen undrade hur Svenska kyrkan förhöll sig till den globala smittan. Jag minns att jag läste, men förstod inte frågan. Vad hade den där smittan, som det börjat skrivas och talas om, med församlingens nattvardsfirande att göra? Några dagar senare förändrades allt.
Efteråt har jag tänkt på brevskrivaren, som var så insiktsfull. Andra minnesbilder handlar om begravningsgudstjänster där en del av den nära familjen inte kunde vara med. Smärtan som det ledde till, förutom sorgen. Jag tänker på anhöriga som inte kunde träffa familjemedlemmar under lång tid. När de sedan väl fick komma på besök var det ibland för sent. Personen var inte längre kontaktbar. Jag tänker på musikstunder utanför äldreboenden, där diakon och musiker ledde andakter kalla vårdagar och personer satt invirade i filtar i sina rullstolar. Jag tänker på vigselgudstjänster som fick ställas om. Utomhus, med hopp om en regnfri dag. Dopgudstjänster där endast den lilla familjen kunde vara med. Eller kvinnan som berättade om hur hälsningen vid kassan i mataffären vissa dagar var den enda kontakten hon hade med andra människor. Jag tänker på ungdomsledare som istället för att samla ungdomsgänget på fredagskvällen i kyrkan, gjorde hembesök med ”fredagsmyspåse” utomhus. Jag tänker på hur glad ett barn blev, knappt ett år gammal, när hen mötte blicken från en jämnårig. Hen hade knappt träffat andra barn, när öppna förskolor och andra sammanhang för barn var stängda. Och jag tänker på hur församlingar ansträngde sig, till sitt yttersta, för att vara en öppen plats där det var möjligt att sitta ner en stund, vara en gemenskap.
Vårvintern 2022 går pandemin in i en ny fas. Smittan sprider sig som en löpeld. Frånvaron på arbetsplatser, skolor och förskolor är hög. Men ytterst få fullvaccinerade utan risksjukdomar blir allvarligt sjuka. I vissa länder tas restriktionerna bort. Smittan klassas inte längre som samhällsfarlig. I detta förändrade läge behöver vi minnas hur det var.
I början av 2022 skrev Sveriges kristna råd en skrivelse till Kulturdepartementet. Rådet beklagade att trossamfunden inte fanns med i ändringsbudgeten för 2022. Samfundens ansträngda ekonomi med minskade kollekter, få uthyrningar och fortsatt höga kostnader lyftes fram. Ännu viktigare var att man sammanfattade den roll som trossamfunden spelat under pandemin i många människors liv. Samfunden bidrog till att minska smitta och främja hälsa genom att uppmuntra till vaccination, och att konkret låna ut vaccinationslokaler. Samfunden har spelat en betydande roll för människors psykiska och existentiella hälsa. Gudstjänst har firats och själavård har räckts fram. I grunden har det handlat om sammanhang att uttrycka oro, sorg och smärta, liksom omsorg, samhörighet och hopp.
I en ledare i Svensk kyrkotidning sommaren 2021 uppmärksammade jag hur pandemitiden blottlagt religionsblindhet, religionsokunskap och ibland till och med religionsfientlighet, hos ansvariga vars uppdrag är att värna den grundlagsskyddade religionsfriheten.
Det återstår att se om regeringen och ansvarig minister lyssnat på och tagit till sig budskapet om religionernas roll i samhällsgemenskapen. Om man bär med sig minnesbilderna om hur det var. Vågar vi hoppas på att pandemin lett till större insiktsfullhet hos regering och myndigheter om de religiösa samfundens betydelse för samhällets hälsa?
BOEL HÖSSJER SUNDMAN