Artikel

Ett pedagogiskt perspektiv på Svenska kyrkans gudstjänst

Vilken betydelse har gudstjänstdeltagandet för körsångarna själva i Svenska kyrkans många körer runt om i landet? Hur ser körsångarna på gudstjänsten och möjligheten till utrymme för erfarenheter och livsfrågor? Caroline Gustafsson redogör i denna artikel för resultaten från en intervjuundersökning i fyra församlingar.

Den religiösa socialisationen har i flera avseenden förändrats och allt färre deltar regelbundet i Svenska kyrkans gudstjänst (Ahlin 2005; Lövheim & Sjöborg 2006; Hartman 2012; Straarup & Ekberg 2012). En grupp som alltjämt deltar i gudstjänst med viss regelbundenhet är körsångarna, en grupp som därför kan ge en fördjupa förståelse för hur kristen tro och gudstjänst idag upplevs. Det finns fram tills idag få studier, om alls några, kring vilken betydelse gudstjänstdeltagandet har för körsångarna själva och om de överhuvudtaget betraktar gudstjänsten som ett sammanhang av betydelse för deras personliga meningsskapande. Under 2013-2015 har jag inom ramen för ett forskningsprojekt intervjuat körsångare i en ålder mellan 19-40 år i fyra olika slags församlingar i Sverige för att fördjupa förståelsen för dessa och liknande frågor. I de fyra församlingarna har även präst och kyrkomusiker intervjuats (Gustavsson 2016).

Intervjuerna med körsångarna har kretsat kring vad som sägs och vad som hörs under en gudstjänst och hur körsångarna upplever utrymmet för det Kyrkoordningen talar om i termer av ”erfarenheter och livsfrågor”. Intervjuerna har även givit utrymme för reflektioner kring meningsfullhet och närvaro i gudstjänstens olika moment.

I mötet med körsångarna, och i analysen av det material som intervjuerna gav, har frågan om förhållandet mellan att delta och vara delaktig framträtt allt tydligare. I kyrkliga sammanhang är delaktighet ett ofta använt begrepp och betraktas då vanligtvis som något a priori gott. Men vad betyder delaktighet och blir man delaktig genom att delta?

I artikeln ska jag börja med att kort presentera vad ett pedagogiskt perspektiv på gudstjänsten kan betyda. Jag ska därefter presentera några resultat som pekar mot, vad som ur ett pedagogiskt perspektiv kan beskrivas som, en kris för Svenska kyrkans gudstjänst. Texten bygger på den analys som presenteras i boken ”Delaktighetens kris. Gudstjänstens pedagogiska utmaning” och stora delar av texten återger därför resonemang som går att finna, och som fördjupas ytterligare, i boken (Gustavsson 2016).

Ett pedagogiskt perspektiv

Pedagogik handlar om ”studiet av lärande och påverkansprocesser, och inte minst om villkoren för sådana processer, med utgångspunkt från den lärande människan och hennes livsvillkor, både som enskild individ och som medlem i en kollektiv gemenskap” (Qvarsell 2000, s.130). En pedagogisk blick på gudstjänsten innebär med andra ord att titta både på det som sägs och det som hörs, på den som talar och den som lyssnar samt på hur deltagarna förhåller sig som individer i den gemenskap med vilken de delar tolkningsramar.

Min utgångspunkt är att gudstjänsten utgör en social praktik där lärande och undervisning om den kristna tron tar gestalt, en social praktik av betydelse för meningsskapande hos dem som delar densamma.

Jag menar att en människa lär sig att tolka och förstå sitt liv (Berger & Luckmann 1979). Vi föds med andra ord inte med en given livsåskådning. Av betydelse i det sammanhanget är de tolkningsramar som omger den enskilde och då framför allt de tolkningsramar som delas i gemenskap med signifikanta andra (Gustavsson 2013). Den kristna livsåskådningen anger ett exempel på en tolkningsram och gudstjänsten utgör en arena där människor kan möta densamma.

Att det inom ramen för en gudstjänst också sker vad jag benämner undervisning är genom att de tjänstgörande har gjort ett urval av texter, sånger, psalmer och de har valt hur de utför liturgiska handlingar. Dessa val ligger till grund för en undervisning som den enskilde, och den i gudstjänsten deltagande individen, måste förhålla sig till och som lär henne något om kristen tro som tolkningsram för den egna livsförståelsen.

Gudstjänsten är både väg (hur-frågan), innehåll (vad-frågan) och mål (vartill-frågan). Jag menar i likhet med Rune Larsson att ”[l]ika lite som en gudstjänst skall betraktas som en kateketisk akt, lika lite kan den fungera som en levande mötesplats för människor om den inte bärs upp av kateketiska/pedagogiska kvaliteter” (Larsson 2000, s.41). Sättet att betrakta gudstjänsten ur samtliga dessa aspekter, som ett svar på såväl hur-, vad- och vartill-frågan, är att betrakta gudstjänsten ur ett pedagogiskt perspektiv.

Aspekter av delaktighet

Innebörden och betydelsen av begreppet delaktighet är långt ifrån entydig. Till delaktighet relaterar ofta och något oklart andra begrepp som samhörighet, gemenskap och relationer och i ett kyrkligt sammanhang därtill begreppet kallelse.

Inom ramen för studien har delaktighet studerats utifrån ett antal aspekter som är av särskild betydelse i sammanhang där en av utgångspunkterna är mötet mellan människor, vilket kan sägas vara fallet vid en gudstjänst. I enlighet med denna förståelse förväntas en gemensamt definierad aktivitet stå i centrum för upplevelsen av delaktighet. Exempel på denna aktivitet kan i ett gudstjänstsammanhang vara nattvard eller bön.

Kontexten och frågor om makt utgör därtill ett slags villkor av betydelse för upplevelsen av delaktighet. Av betydelse för människors delaktighet är också en såväl formell- som informell delaktighet, interaktion, trygghet, autonomi, engagemang och identitet.

I mötet med körsångarna blev det uppenbart att deras erfarenhet av delaktighet framförallt står i relation till kören och den där gemensamt delade aktiviteten kring sång och musik. En aktivitet som de fortsatt delar och samlas kring också under gudstjänsten.

I relation till gudstjänsten ger körsångarna flera exempel på att betydelsebärande aspekter av delaktighet uteblir och ett deltagande i Svenska kyrkans gudstjänst leder därför inte självklart till delaktighet. I det följande ska jag lyfta fram några exempel på detta för att därefter problematisera möjliga svar på den diskrepans, mellan att delta och vara delaktig, som studien ger exempel på.

En diskrepans

K: Nej jag tycker nog inte att [ordet gudstjänst] har så positiv, i min värld så är det inte en positiv klang. För att för mig så är det, de här tre pensionärerna som sitter på söndagar och en tom kyrka litegrann. Och någon som står och mal, maler.

Citatet har, liksom de också andra citaten i denna artikel, hämtats från intervjuer med körsångarna i de fyra församlingar jag besökt inom ramen för forskningsprojektet. Exemplet ovan visar hur gudstjänsten förknippas med en gemenskap som tillskrivs ”de andra” och därför inte utgör ett sammanhang som den intervjuade självklart känner sig delaktig i.

På olika sätt ger studien exempel på en diskrepans mellan vad som sägs och vad som hörs i en gudstjänst, mellan intentioner och ett uteblivet tilltal, mellan intentioner och en upplevelse av otrygghet, mellan en inbjudan och en ovilja att identifiera sig med sammanhanget. Sammantaget ger studien exempel på vad man ur ett pedagogiskt perspektiv kan beskriva som en kris för Svenska kyrkans gudstjänst.

I studien går det att se en diskrepans mellan vad de anställda önskar kommunicera och vad körsångarna som deltagare i gudstjänsten ”hör”. Exempel på denna diskrepans går också att se mellan de anställdas intentioner att förmedla glädje och hopp och körsångarnas upplevelse av ett många gånger uteblivet tilltal. En av körsångarna drar sig till minnes flera präster vars predikningar hen inte uppskattat.

K: Andra är ju så här att de står upp och de ser ut som de tar strid mot en orkan så här. Så liksom och då tappar man direkt. Jag kommer ihåg att jag också ”nu ska jag lyssna, nu ska jag verkligen lyssna och förstå” men det säger mig ingenting.

Diskrepansen går också att se mellan prästernas önskan att förmedla att de själva är som ”alla andra” och körsångarnas upplevelse av en oönskat stel och tråkig gudstjänst som bidrar till en upplevelse av otrygghet och utgör ett sammanhang som körsångarna ogärna vill identifiera sig med.

K: Man [prästen] kliver upp på ett podium och på något sätt särskiljer sig. Man talar till det dödliga folket där nere typ. Så ett sätt att fånga folk är ju verkligen likställa sig eller bara understryka att vi är alla likadana. /…/ För förr i världen gick ju det, för då trodde man ju faktiskt att prästen var speciell.

Ett av studiens främsta resultat är att det i gudstjänsten saknas en gemensamt definierad aktivitet, en aktivitet kring vilken människor kan samlas och ur vilken relationer därefter kan skapas. Utan engagemang och interaktion på lika villkor så kan gudstjänsten som meningsskapande arena riskera att mista sin betydelse.

En pedagogisk kris ställer kyrkan inför ett antal utmaningar. Men krisen ställer också kyrkan inför ansvaret att noga pröva också vad som i en första reflektion kan betraktas som självklara svar på denna utmaning. Min misstanke är att denna kris kommer förklaras i termer av bristande kunskap, otro och individualisering men studiens resultat pekar mot att problemet ligger djupare än så.

Bristande kunskap?

Studien visar att svaret på en pedagogisk kris för Svenska kyrkans gudstjänst inte självklart är människors bristande kunskap. Körsångarna är väl förtrogna med gudstjänstens liturgi och av betydelse för densamma, de har också genom kyrkomusikerna introducerats i textläsningar och i den aktuella söndagens plats under kyrkoåret.

K: [Körledaren] predikar ju inte utan hen förklarar ju och sätter det i ett sammanhang. Och det är ju både alltså ett musikaliskt sammanhang också, alltså vad, ”varför sjunger vi det här den här söndagen, jo därför att vi har det här temat” och ja ”det är det här budskapet som vi ska förmedla”.

Studien visar också att de kulturella redskapen, så som exempelvis kyrkorummets interiör och de liturgiska kläderna, inte saknar betydelse men de saknar den betydelse som kyrkan själv önskar kommunicera.

K: Och att det blir högtravande. /…/ Präster ska ofta upp i den där predikstolen och då kliver de ett steg ovanför. /…/ Prästerna är däruppe. De kommer in med sina fina dräkter och de skiljer sig från oss och de talar på ett annat sätt och det är ordningen ska vara exakt så här ”och nu ska vi ställa oss upp, nu ska vi sätta oss ner, nu ska vi sjunga det här, nu ska vi tillsammans…”. Alltså formatet för mig är extremt stelt, vilket känns obekvämt för mig. Det gör inte att jag känner mig ärlig på något sätt. /…/ Jag kan känna så här när välsignelsen kommer men ”vad skönt”, men då säger han det och så tittar hen på oss och vi känner oss med och där kan jag känna, det kan jag relatera till.

Utmaningen för kyrkan handlar därför inte om att utbilda en okunnig generation utan kräver att föreställningar och en förståelse i en såväl individuell som kollektiv mening förändras.
En del av utmaningen står i relation till frågor om tradition och förnyelse och vilken plats man i gudstjänsten vill ge de kulturella redskapen. En fråga att ställa i det sammanhanget är vad som krävs för att en gudstjänst ska vara gudstjänst men också vilket uppdrag som präster, genom sin kallelse, har svarat ja till och vad prästernas löften får betyda i vår tid.

Körsångarna ger en stor eloge till den digra utbildning som de räknar med att präster har, men ger samtidigt uttryck för den distans de upplever att prästerna har till vanliga människor.

K: Ja men det känns som att de vet så otroligt mycket /…/ man vet hur mycket de har pluggat och de sitter inne med så otroligt mycket kunskap. Men då liksom de får inte ut det på något vettigt sätt. /…/ man måste ha den kunskapen att liksom pedagogiskt på något sätt eller lyckas fånga, man måste vara en god talare samtidigt som man sitter inne med all den här kunskapen.

Människors otro?

Att svaret på den pedagogiska krisen skulle vara människors otro finns det därtill anledning att problematisera. Studien ger exempel på att yngre generationer inte självklart ser kyrkan och gudstjänsten som en aspekt av livet och visar också att yngre generationer inte självklart söker sig till gudstjänsten för att ge uttryck för sin tro. Körsångarna ger exempel på att utrymmet för den egna tron tvärtom kan upplevas vara för litet i gudstjänsten.

Yngre generationer tycks därtill se endast en liten möjlighet att påverka gudstjänstsammanhanget, vilket bidrar till deras ovilja att engagera sig. Att unga människor som inte tror väljer andra sammanhang framför kyrkan är inte förvånande men att unga människor som tror inte självklart ser gudstjänsten som en meningsskapande arena av betydelse borde mana kyrkan till eftertanke. Bland de körsångare jag intervjuat finns en önskan om att tydligare bli tagna i anspråk.

K: Men jag tycker att vi skulle vara mer inkluderade i… Till exempel när alla som ska jobba med gudstjänsten träffas innan och har gemensam bön till exempel, antar jag att det är de har, alltså att man ber. /…/ De går ut i sakristian och har en bön tror jag för gudstjänsten eller för att det ska bli bra. Där skulle jag känna att vi blir inte inkluderade. Vi är aktörer i gudstjänsten men på något sätt är vi ändå inte det. Och jag skulle känna att det vore roligt om man blev, fick vara med i allt det, att vi är tillsammans i arbetet för församlingen liksom. /…/ För det skulle vara roligt, det skulle vara bra tror jag att det var mer gemenskap mellan alla som agerar i gudstjänsten. Det kan jag sakna.

En del av utmaningen handlar om hur kyrkan ska bemöta människors misstro och kräver en reflektion kring frågor om autonomi, identitet och makt, d.v.s. flera av de aspekter som är av betydelse för en upplevelse av delaktighet.

I en reflektion kring gudstjänst och förkunskapskrav visar min forskning att människor måste inbjudas till en relation mellan jämlikar och en samreflektion kring aktiviteten utifrån deltagarnas olika erfarenheter och språkförståelse. Gudstjänsten är inte enbart en ”kateketisk akt” men den kan lika lite fungera som en levande mötesplats om den inte bärs upp av pedagogiska kvaliteter. Det senare något som kösångarna själva säger sig sakna.

K: Och sen så ibland så märker jag också att jag är väldigt formad av formatet. Man ska ju sitta rakt, tyst, så. Och det kan ta mer, det kan ta så pass mycket processkraft att man inte har energi att lyssna ibland. /…/ Men man känner det trycket på något sätt. Det är så traditionellt liksom.

Individualisering?

Att individualiseringen i sig är svaret på varför yngre människor fjärmar sig från gudstjänstsammanhanget finns det för det tredje skäl att problematisera. Yngre människor lever i en tid som kännetecknas av individualisering och denna samtid utgör ett villkor som påverkar deras tankar, självförståelse och sätt att kommunicera.

Studien ger samtidigt exempel på den betydelse kyrkorummet och körgemenskapens har för körsångarna, vilket visar att de tvärtom gärna delar såväl tankar som reflektioner och tystnad med andra och därför inte med självklarhet söker sina enbart individuella uttryck och sammanhang.

Studien visar att avståndet till gudstjänsten snarare kan förstås genom den svårighet som flera av dem har att identifiera sig med gudstjänstens gestaltning.

K: Återigen när [prästen] kommer med egna exempel eller kommer med vardagsanknytning, då kan man ju relatera till det. Om prästen på något sätt representerar den vanliga människan då kan man ta till sig det. Då kan ens egen erfarenhet komma till. Men i övrigt är det ju bara en person som pratar så att… Det är ju som gamla tidens skola med en magister som står vid en kateder så där.

Körsångarna frågar efter en mer jämlik relation mellan deltagarna i gudstjänsten och efter mötet med en präst som är ”lika galen som oss andra” och som berättar och vittnar om den kristna trons betydelse i sitt eget liv.

Studien visar att utamningen handlar om att ge individens röst ett utrymme i det samtidigt unisona. Att se individen handlar dock inte, för vare sig präster eller kyrkomusiker, enbart om att se den andre utan också om det Tillich beskriver som modet att träda in som ”sig själv” i gemenskapen (Tillich 1962). Utan människor som i sina liv själva gestaltar den kristna trons meningsbärande funktion så finns det så att säga inget att tala om. Detta utmanar med nödvändighet den position man som anställd tar i relation till såväl livet som till det gudomliga.

En gemensam aktivitet

I centrum för körsångarnas delaktighet i kören står den gemensamma aktiviteten kring sång och musik. En, tillsammans med de andra gudstjänstdeltagarna, gemensamt definierad aktivitet framträder inte alls med samma tydlighet i relation till Svenska kyrkans gudstjänst. Studiens resultat pekar mot att Svenska kyrkan står inför utmaningen att få deltagarna i gudstjänsten att gemensamt definiera ett intressefokus och öppna för den Andres perspektiv. Denna ansats är inte förbehållen en specifik kyrkosyn. Men hur aktiviteten definieras kan möjligen i sig komma att ge uttryck för olika kyrkliga traditioner och preferenser. Poängen är att gudstjänstens gemensamt definierade aktivitet ska få ange ett innehåll och en handling där deltagarna öppnar för den Andre och ett meningssammanhang där olika perspektiv får utrymme att brytas mot varandra.

En idag förändrad religiös socialisation samt det faktum att människor har bemyndigats i sin relation till kyrkan utgör idag ett villkor som förmodligen bidrar till att aktiviteten måste motiveras tydligare än tidigare. Yngre människor förväntar sig inflytande och respekt. Hur kyrkan besvarar frågan om gudstjänstens aktivitet kan därför bli avgörande för den plats gudstjänsten kan komma att få i framtiden. En fråga som kommer kräva en fortsatt såväl teologiskt- som pedagogiskt förankrad reflektion.

Caroline Gustavsson
Lektor i Religionspedagogik vid Teologiska högskolan Stockholm

Den tryckta versionen av texten innehåller litteraturlista. Se PDF:en för dessa.