»Det är flera aktörer med i leken. Resultatet måste bli bra«
I vårt samhälle förlitar vi oss i hög grad på yrkesmänniskor. Svenska kyrkan är inget undantag. Församlingar, stift och nationell nivå har professionaliserats alltmer under de senaste fyra decennierna, där också nya yrkesroller och yrkesutövare tillkommit. En ny utbildningsorganisation med nedslag i Uppsala och Lund har organiserats för att möta församlingarnas behov. I denna strävan har utbildningsinstitutets medarbetare haft en hel del frågor att ta ställning till. En är vilken inriktning diakonutbildningen skulle få.
Organisationer är inga slutna enheter utan formas i ett samspel med sina omgivningar. Det är oundvikligen så att en välfärdsarbetare alltid agerar i relation till den socialpolitik som bedrivs. Så, till vilket sammanhang ska diakonen utbildas till idag? I detta nummer av Svensk Kyrkotidning lyfts två näraliggande, och delvis överlappande, kunskapsfält fram: socialpedagogik och socialt arbete.
”Ett av socialpedagogikens uppdrag är att skapa förutsättningar för mellanmänskliga möten och därigenom meningsskapande sammanhang.” Citatet inleder Helena Bengtssons artikel om ett kyrkligt drivet café som drivs i detta syfte. Socialpedagogik ger redskap att fokusera på betingelserna att vara människa, och inte låta funktionshindret, missbruket eller arbetslösheten bli identitetsformande.
Vad som är ett socialt problem är en gång för alla inte givet. Att den sociala belastningen i samhället skulle minska om man steriliserade vissa grupper av kvinnor var en accepterad tanke för inte så många decennier sedan. Att vi idag tar avstånd från det visar att gruppkategorisering, problemdefinition och synen på problemlösning inte är en gång för alla given. Det sociala arbetet som ämne markerar vikten av att se sociala problem som något som konstrueras av olika samhällsaktörer. Hur det sker idag, med utsatta EU-medborgare som exempel, beskrivs och problematiseras i Jesper Blombergs artikel.
När socialpolitiken alltmer börjar anta drag från det övriga Europa samtidigt som traditionella moraliska gemenskaper fragmentiseras är det en viktig diskussion att föra hur relationen mellan välfärdssystem, välfärdsarbetare och medborgare ser ut. För kyrkans del blir en sådan brännpunkt det diakonala arbetets roll – och därmed också hur diakonutbildningen utformas.
Ska rollen fokuseras på det individcentrerade arbetet som i det sociala arbetets tradition kallas case work? Eller ska det diakonala arbetet anträda den andra linjen i det klassiska sociala arbetet: settlementrörelsen, det som ibland kallas community work, mobiliseringen av lokalsamhällets nätverk? Eller är det den tyska socialpedagogiska traditionen, som många diakoner där är utbildade för? Eller är det entreprenörer för sociala företag som ska utbildas i Uppsala och Lund? Det samtal som säkert pågår inom utbildningsinstitutet får gärna vidgas till fler intressenter.
Det nyutkomna biskopsbrevet om diakoni lyfter fram behovet av fortsatta utbildningsvägar för diakoner efter grundutbildningen. Idag åker diakoner till Diakonhjemmet i Oslo för att studera till en masterexamen i diakoni. När Svenska kyrkan nu tagit över de yrkes- och vigningsförberedande utbildningarna väcks den nyfikna frågan om hur kopplingen mellan utbildning och forskning ser ut, studier och kunskapsutveckling till gagn. Inom många utbildningsinstitutioner vinnlägger man sig om relationen mellan forskning och utbildning. Hur är relationen mellan kyrkans forskningsenhet och kyrkans utbildningsinstitut tänkt? Och är det den kombinationen som kan bli ett svar på biskopsbrevets efterlysning av fortsatta kunskapsvägar? Biskopsbrevet pekar på de gamla diakoniinstitutionernas högskola Ersta Sköndal och Uppsalas diakonivetenskap som resurser i frågan. Men vem har bollen? Utbildningsinstitutet eller kyrkostyrelsen?
Det är flera aktörer med i leken. Resultatet måste bli bra. Välkommen att dela tankar, avsikter och insikter i Svensk Kyrkotidnings spalter!
STIG LINDE