Evangeliets radikalitet värnar om den groteska kroppen. Vi retuscherar och evangeliet klär av.
Hur ser församlingarnas möte med fattigdomen i dagens Sverige ut?
Men det kanske är desto viktigare med en påve som idag tillsammans med andra kristna ledare kan gå mot strömmen och hävda centrala kristna värden i en värld som präglas av auktoritära figurer.
Jag tänker att vi nu står inför ett vägval, som kyrka och individuellt. Med den nya handboken har vi chansen att tänka om och se till helheten istället för till vars och ens personliga preferenser.
Att vara goda grannar. Och att ta ett särskilt ansvar som stor och resursstark kyrka med tillgång till så mycket av det offentliga rummet och det etablerade Sverige.
Hur blir vi som är Svenska kyrkan än mer en motkraft mot nationalismens krafter som trycker tillbaka kvinnors organisationer och rättigheter? Hur blir vi det just som en svensk kyrka och en del av den ekumeniska rörelsen i Sverige och världen, samt i solidaritet med kvinnor i andra religiösa traditioner?