Visa mig din kyrkas café och jag ska säga dig vem kyrkan är. Inte minst när det gäller miljöengagemang. När Graham Lawton, skribent i den naturvetenskapliga tidskriften New Scientist, besökte lunchmatsalen på det påvliga universitetet i Rom, möttes han av bestick i metallklädd plast, omöjliga att diska och att återvinna. En användning, sedan raka vägen till skärselden. Lawtons ärende var en konferens om icke-religiös tro, arrangerad av Vatikanen. Till hans förvåning talades miljöfrågor. Påvens encyklika Laudate Si hade förstås med saken att göra. Lawton, själv icke-troende, kom till insikt om att sekularism, religion och miljöengagemang är sammanflätade på sätt som inte är så väl utforskade, och att det finns skäl att titta närmare på det allteftersom miljökrisen fortskrider. För krisen, menar han, ”driver människor i armarna på Gud”. Lawtons exempel: den ökade frekvensen kyrkobesök efter jordbävningen i Nya Zeeland, ett relativt sekulariserat land, en ökning som höll i sig flera månader efteråt. Att påven engagerar sig i miljökrisen är alltså viktigt, skriver Lawton. Men samtidigt har encyklikan problem. Den tar inte i befolkningsfrågan, motståndet mot preventivmedel ligger fast. Och under konferensens luncher fick han alltså fler skäl till att vara skeptisk till djupet i katolska kyrkans miljöengagemang. Han frågade en ung teologistuderande från Filippinerna hur påvens encyklika påverkade praktiken. ”Inte alls.” löd svaret.
Nu hade teologistudenten inte helt rätt. Det finns ett engagemang för miljöfrågor i katolska kyrkan, t ex genom Global Catholic Climate Movement, liksom inom kristenheten i stort. Men frågan som Lawton ställer är ändå viktig. Om den växande miljökrisen driver människor i armarna på Gud, vad har då kyrkan att säga? Är det som sägs och görs begripligt och trovärdigt?
Den växande krisen – den irreversibla förändringen
Det är ingen nyhet att klimatförändringen tillsammans med förlusten av biologisk mångfald är de mest akuta hoten mot vår hittills rätt stabila tillvaro på jorden. ”Kris” är egentligen inte en heltäckande beskrivning av den förändring vi befinner oss i. För även om vi lyckas nå ambitiösa utsläppsmål, är klimatsystemen tröga och grunden för de ekosystem vi är vana vid är i glidning. Förflyttningen av klimatzoner sker med mätbar hastighet i vår ”hemmanatur”. Förändringstakten är så hög att alla växt- och djurarter inte hinner anpassa sig. Dessutom finns andra miljöproblem som hamnat i skymundan. Redan för decennier sedan upptäcktes att antropogena långlivade giftiga ämnen spridit sig till platser på jorden där människan aldrig tidigare satt sin fot. Människans sammanlagda påverkan på planeten jorden är permanent. Trots att vi vet detta sker fortsatta utsläpp av inte bara klimatpåverkande gaser, utan också övergödande och giftiga kemiska ämnen. Inte minst i länder som inte har samma skyddande lagstiftning och kontroll som EU. Billiga läkemedel, kläder och prylar har ett pris. Postkolonial teori hjälper oss att se förlängningen av de gamla imperialistiska strukturerna, men i vår del av världen är det allmänna medvetandet om problemen med läkemedelsfabriker eller textilindustrier långt borta fortfarande ganska liten. Klart är att de minst priviligierade på jorden drabbas, de vars röster inte hörs. De blir sjuka av utsläppen och får sina försörjningsmöjligheter förstörda genom erosion, översvämningar och försurat hav. Den tyngsta bördan bärs av kvinnorna, de som sköter det mesta av jordbruket.
Destruktiv teologi och tvetydig revolution
Den ekologiska krisen, liksom alla kriser, innehåller både drivkrafter och fällor: vi vill snabbt komma ur den, med risk för att naivt dras till enkla lösningar, oavsett om det är att ”lita på tekniken”, ”starka ledare”, ”tillväxten” eller ”lita på Gud”. Kristen teologi förbättrar inte alltid saken: En pastorskollega valde av miljöskäl att transportera sig med tåg till en europeisk konferens, vilket var krångligt och tidskrävande. Väl framme insåg hon att hon var nästan den enda som inte flugit, och hon möttes av några överseende leenden följt av yttrandet ”Vi ska ändå snart lämna denna värld”. Graham Lawton refererar i sin tur till Lori Beaman, professor i religiös mångfald och social förändring vid University of Ottawa, som menar att påvens encyklika håller fast vid en förvaltarskapstanke som innebär att Gud gett människan förtroendet att ta hand om jorden, och vad än för skada vi vållar, kommer Gud att läka den. Lawton är inte sen att påpeka hur destruktiv den synen är och har varit historiskt.
Men kristendomen är inte ensam bov. Jag som naturvetare, och jag gissar även Lawton, betraktar per automatik den naturvetenskapliga revolutionen som tämligen oproblematiskt god. Den har inneburit framsteg ingen skulle vilja vara utan, med det efterlängtade vaccinet mot covid-19 som talande exempel. Mediciner som räddar liv kan ses som ett medarbetarskap med Gud som vill människan väl. ”Ingen kan göra sådana tecken utan att Gud är med honom.” Bländade av framgången ser vi inte det som Carolyn Merchant visar i The Death of Nature, att tänkandet i den naturvetenskapliga revolutionen inte enbart varit av godo. I sin växelverkan med den samtida sociala oron i Europa och med teologin, blev utfallet en natursyn som starkare än tidigare präglades av hierarki och ordning, av mannens dominans över både kvinnan och naturen. Naturen, som mannen med hänvisning till 1 Mos skulle härska över, reducerades till ett ting, fritt att exploatera. Trots kritik, inte minst från kristna rörelser i samtiden och framåt, är detta ett tankegods som fortfarande lever – också i delar av den världsvida kyrkan.
Människans förmåga till tekniska och naturvetenskapliga framsteg innebär långt ifrån alltid hänsynslös exploatering. Samtidigt innebär den mänskliga välfärden att vi använder andra levande varelser och ekosystem som medel. Vaccin tas fram med hjälp av djurmodeller. Konventionell odling av säd och träd utarmar biologisk mångfald. Människan har bokstavligen uppfyllt jorden med sig själv och sin boskap. Så återigen: vad har teologin att bidra med inför all denna tvetydighet?
Människan och det andra unika livet
Vi kan söka oss till tankar om meningen med vår och världens existens. Med David Kelseys skapelseteologiska resonemang säger han att syftet med världens skapelse skulle enligt traditionell teologi vara att ära Gud. På traditionellt språk skulle det vidare ha sagts att eftersom det är de skapade varelsernas välbefinnande som uttrycker Guds ära, har skapelseordningen som sitt primära syfte att förverkliga dessa olika slags varelsers välbefinnande. Detta måste förstås ske på varelsernas egna villkor. Hans poäng är att den som accepterar läran att Gud skapat världen också bör ta sig an ambitionen att handla så att välbefinnandet hos jordens mångfald av liv stärks. Han påpekar i nästa andetag att detta inte har hindrat kristna från att vara djupt oeniga om vad som är ett ansvarsfullt handlingssätt. Men enkelt kan hans tes uttryckas: om kristna – enskilt och gemensamt – saknar förmåga att på djupet anamma relevanta förhållningssätt till den värld vi lever i, då faller själva skapelsedoktrinen. Att säga att Gud skapat världen och sedan inte leva som om det vore sant, blir inte ett autentiskt uttryck för den kristna gemenskapens sanning. Det är en identitetsfråga.
Inte lika traditionellt inom kristen teologi är att ta steg ifrån människans särställning. När Kathryn Tanner resonerar om hur Gud verkar i världen, betonar hon inkarnationens enorma betydelse, hur den klargör hur intimt Guds engagemang i världen är, samtidigt som Gud är ”bortom alla slags ting”, och därför inte behöver någon speciell varelse för att uppnå sina syften med världen. Hon närmar sig alltså en syn på människan i relation till annat liv som är mindre hierarkisk än i traditionell teologi. Ian Mc Farland påpekar att det faktum att människan i 1 Mos 1 skapades på samma dag som de andra djuren, sätter in oss i just detta sammanhang: som en skapad varelse bland andra. Med, tänker jag, sin egen unicitet, liksom alla arter har sin unicitet. Utifrån detta bör det vara möjligt att inom kristen teologi uppvärdera andra levande varelser och tillskriva dem värde utan att fördenskull nedvärdera människan. Det i sin tur skulle kunna förändra vårt beteende i en mer livsenlig riktning.
Människan och det snåriga livet
Oavsett om vi ser människan som skapelsens krona eller en ekologisk tillfällighet är det svårt att undvika att vi sätter oss själva i centrum. Det är ju våra jag som är mittpunkten i vår upplevelsevärld: våra tankar och känslor t ex i relation till miljökrisen. Dessa tankar och känslor har sannolikt inte isbjörnar, hajar eller korallrev. Våra jag är en maktfaktor, eftersom det har besluten i sin hand. När vi agerar väljer vi mellan olika möjliga framtider, och när vi valt försvinner vissa möjligheter ut ur det valbara. Jag tror att i ljuset av både krisens oöverskådlighet och att vi är subjekt med mer eller mindre makt, skulle vi och resten av livet på jorden må bättre av att vi reflekterar över vår storleksordning, som enskilda och som gemenskaper. Vi tvetydiga varelser, både ”ett sandkorn i en öken”, och ”nästan som en gud”, sårbara och kraftfulla, hur finner vi en rimlig självbild? Kanske förundrat sittande på en sten på kalfjället, i den milsvida storskogen, eller under valven i en månghundraårig människobyggd katedral? Den kristna teologin har verktyg som synd, förlåtelse, nåd, helgelse, befrielse och tron att Gud har skapat allting gott. Samtidigt har vi alla svårt att leva hållbart, eftersom vi till vardags i våra konkreta liv formas i föråldrade strukturer, både de av stål, betong och investerat kapital, och de inre bilder vi har av ett gott liv.
Vari ligger religionens resurs? Enligt miljöetikerna Kevin O´Brien och Whitney Bauman finns den när de tolkas i en riktning som inte förenklar vår syn på tillvaron, när vi inbjuds att vrida och vända, att brottas och övas i uppmärksamhet. Författarna är noga med att påpeka att ingen berättelse om människan passar hela mänskligheten. Men för oss ligger de abrahamitiska religionerna och deras långa tradition av dygdetik nära till hands. Kärlek, rättvisa och måttfullhet är svårdefinierade dygder men vår tradition har tagit sig an dem, komplicerat dem, noterat spänningarna mellan dem och påmint om omöjligheten i att uppnå ett fullkomligt liv. Sökandet efter dygder är långsam utveckling, ” process snarare än progress.” Människan är begränsad och samtidigt älskad, med möjligheten till växt och mognad mot en vidgad omsorg. Samtidigt som ”växt” riskerar att leda oss tillbaka till vår kulturs fixering vid framgång. O´Brien och Bauman insisterar på att vi, mitt i rådande kris, måste undvika framsteg och brådska. Istället behöver vi omfamna osäkerhet och tvetydighet. Att ifrågasätta framstegstanken, medger författarna, framstår som idiotiskt, när innovation ses som en del av räddningen, men de vidhåller, med referens till Isabel Stengers som pekar på idiotin – mångtydig och osäker identitet, kunskap utan säker mening, ett irrande som paradoxalt nog kan skapa rum för en dialog där det tidigare osynliggjorda kan framkallas och få den röst som så väl behövs.
Jag tänker på dåren, narren, som mitt bland krumsprång, dårskap och skratt kunde säga sanningar om makten som ingen annan vågat säga. Akrobatiken, sprången och kullerbyttorna gör narren till en säregen, flytande och föränderlig kroppslig gestalt. Jag tänker på Min kropp, det är jag av teologen Elisabeth Moltmann – Wendel. Titeln låter jaget identifieras med kroppen, och i min tanke förlängs jagets beslutsmakt vidare ut i kroppen. Vi lär oss genom våra kroppar. För att gamla strukturer ska brytas, behöver vi pröva nytt. Självklart behöver vi reflektera, men goda, hållbara vanor etableras och förverkligas genom kroppen. Om kyrkan är inkarnationens fortsättning, Kristi kropp här och nu, så är det genom kroppens vanor -i caféet, skogsbruket, kyrkogårdsförvaltningen, fikat med konfirmanderna, nattvarden, pilgrimsvandringen – vi formar kyrkans identitet. Genom kroppens vanor blir vi trovärdiga.
Om det är så, så har både Vatikanen och svenska kyrkor långt kvar. Men tänk samhället utan kyrkan. Vem skulle stå för etiska perspektiv med samma sociala och fysiska kraft? David Thurfjell skriver i Granskogsfolk att den ekocentrism som vuxit fram i vårt land vänder sig emot storheter som kristendomen. ”Men paradoxalt nog, är det också dessa som – om de följer med i det ekologiska skiftet – har potentialen att åstadkomma en förändring.”
Vi ska vara varsamma med hoppet. Sannolikt är det mycket litet. Men vi ska ta med oss vår kärlek till naturen in i allt vi säger och gör i våra kyrkor, sörja det för alltid förlorade, vaket ta vara på den potential Thurfjell talar om – och spana efter narren.
ANNELI SANDBERG,
pastor i Equmeniakyrkan och ekotoxikolog
Originalartikeln innehåller litteraturlista. Se PDF.