Många av oss minns Greta Thunbergs tal på World Economic Forum i Davos 2019: ”I don’t want you to be hopeful. I want you to panic, I want you to feel the fear I feel every day. And then I want you to act, I want you to act as you would in a crisis. I want you to act as if the house was on fire, because it is.” Ett par år har gått. Agerar vi som vi skulle gjort i en kris? Agerar vi som om elden är lös? Gör våra politiska makthavare det? Gör vi det som kyrka?
Jag vill inte säga att ingenting görs i kyrkan. Självklart görs någonting. Det var länge sedan kyrkorna världen över på olika sätt började uttrycka sin oro för jordens framtid. Olika initiativ har tagits. I Sverige har vi haft ett klimatmöte i Uppsala 2008, vi har ett biskopsbrev om klimatet från 2014 och i många församlingar sker arbete med miljöcertifiering. Ekumeniska initiativ tas också på olika håll. Ett exempel är när kyrkliga företrädare gick samman i ett uttalande till FN efter klimatmötet i Paris 2016. I små och stora sammanhang agerar vi som kyrka. Men agerar vi som i en kris? Agerar vi som om elden var lös? Coronapandemin har visat oss hur det ser ut när vi agerar i en kris som blir vidkänd som en kris. Och det är lätt att konstatera att vi inte har sett en sådan handlingskraft som svar på klimathotet, varken från makthavares håll eller från kyrkans. Vi agerar inte som om elden är lös. Det är dags för det nu.
Att drabbas av evangelium kan vara omvälvande, den erfarenheten har gjorts av många. Jesus är känd för att rubba cirklar och vända upp och ner på tillvaron. Så är vi vana vid att sist blir först och störst är minst, när vi har med Jesus att göra. Att på djupet ta det till sig, innebär många gånger en omvälvande förändring av vår förståelse av oss själva och den värld vi lever i. Jag minns tider i mitt liv då jag känt mig fysiskt yr och illamående av de karusellvändningar min verklighetsuppfattning tagit, när jag drabbats av evangelium. Tänk om det nu är dags för oss, som kyrka, att göra en gemensam karusellvändning och tillåta oss att bli omskakade i grunden, för jordens överlevnads skull?
Vår plats på jorden
Vi är vana att se människan som alltings mittpunkt och måttstock. Vi lever i en tid som kallas antropocen, människans tidsålder. Det är den tidsålder då människan är den som påverkar och förändrar jorden mer än några naturliga processer och i en utsträckning som aldrig tidigare skådats. Carolyne Merchant gör i The Death of Nature en gedigen genomgång av hur relationen mellan naturen och människan har sett ut genom tiderna, vilken syn på kosmos som har dominerat och vilka konsekvenser det har fått. Tidsåldern antropocen tar sin början på 1700-talet och präglas av att synen på kosmos som en organism alltmer ersätts av synen på världen som en maskin. Den mekaniska synen i kombination med teknologins framsteg leder till en situation där människan anser sig fri att utnyttja naturens resurser hänsynslöst och utan begränsning. Det har aldrig varit det enda förhållningssättet, men det är det förhållningssätt som har skapat den kris vi befinner oss i idag. Många hävdar nu, att nya teknologiska uppfinningar inte kommer att räcka för att rädda vår planet. Det krävs också en förändring i vårt sätt att förstå oss själva och vår plats på jorden.
I kyrkan talar vi alltför ofta om människan och skapelsen som om människan inte vore en del av skapelsen. Vi har fokuserat på människan och den individuella frälsningen på den övriga skapelsens bekostnad. Vår intima samhörighet med jorden, med naturen, djuren, floderna och haven, har tappats bort. Ändå vet vi att vår överlevnad här på jorden är fullständigt beroende av att andra arter också överlever. Per Larsson skriver i Skapelsens frälsning att redan berättelsen om Noa visar på hur människans överlevnad och andra arters överlevnad hör ihop. Berättelsen visar att Gud har en stark omsorg om den biologiska mångfalden. Det är inte bara människan, det är ekosystemen i sin helhet, som ska med på arken. För att jorden ska vara ett beboeligt hem för framtida generationer, för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn, är det bråttom. Vi behöver återupptäcka och ta på allvar vår samhörighet med naturen och vårt fullständiga beroende av den.
För naturens egen skull
Naturen och djuren, floderna och haven, har också ett existensberättigande i sig själva. Inte bara människan, utan även natur och djur, omfattas av Guds kärlek. Att Gud är närvarande i och med hela sin skapelse – hela universum – är inget nytt. Vi hör om det i åtskilliga texter i bibeln, inte minst i Psaltaren: Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. De ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin törst. Vid dem häckar himlens fåglar och sjunger bland täta löv. Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger. (Ps 104:10-13)
Guds kärlek och omsorg omfattar naturen och djuren, inte bara för den nytta människan kan ha av dem, utan för att de finns. Till den karusellvändning jag önskar att vi tillsammans ska göra, hör därför att öva oss i att låna Guds blick och se på naturen med förundran och kärlek och med den ödmjukhet som kommer av att veta att den vi betraktar är älskad av Gud. Det är en praxis vi i kyrkan är väl förtrogna med. I årtusenden har vi hört kallelsen att se just så på våra medmänniskor. Vi har inte alltid lyckats. Många gånger har vi misslyckats fundamentalt. Ändå har vi fortsatt att höra kallelsen, vi har fortsatt att träna och många gånger har vi lyckats. Särskilt inom diakonin har vi övat oss i att se att den människa vi har framför oss, oavsett vilket skick hon befinner sig i, är älskad av Gud. Vi har upptäckt att det väcker en känsla av ödmjukhet, samhörighet och värme. Nu är det dags att vidga perspektiven. Guds omsorg når längre än till människosläktet. De diakonala perspektiv som vi har god kompetens att arbeta utifrån när det gäller den utsatta människan, behöver nu, i större utsträckning än vad som görs, appliceras på naturen, djuren, ja hela ekosystemen. Liksom vi ger röst åt den människa som inte har möjlighet att föra sin egen talan, så behöver vi ge röst åt naturen. Liksom vi påverkar samhällssystem som är orättfärdiga och höjer våra röster i protest, så behöver vi vara en profetisk röst också för klimatet. När forskningsrapporter kommer om arter som är på väg att utrotas, om den globala uppvärmningen eller om människor som p g a klimatförändringarna drivs från sina hem, då ska vi stå där, beredda att föra ut budskapet i alla de sammanhang vi har tillgång till.
Att se som Gud ser innebär också att se på det som är, utan något romantiskt skimmer. Ibland talar vi om skapelsen som om den bara vore vacker och god. Vi läser ur 1 Mos om hur Gud såg att det var gott. Och ofta stannar vi där. Samtidigt vet vi att mycket ont sker i naturen. Den är vacker – och skrämmande. Den är fascinerande, förunderlig – och brutal. Eva-Lotta Grantén talar om skapelsens ambivalens – inte bara ond, inte bara god – utan ambivalent. Det behöver finnas med i vårt medvetande. Vi är en del av en älskad ambivalent skapelse. Den är i sin helhet beroende av Guds frälsning och den berörs i sin helhet av den.
Mot en teologisk omvändelse
Om vi låter oss påverkas av hur Gud älskar jorden, kommer vi att se genomgripande förändringar i kyrkan på alla nivåer och i alla sammanhang. Jag talar inte om en extra rad i församlingsinstruktionen, ett extra policydokument eller en extra rubrik i Mål och verksamhetsplanerna. Det räcker inte med ett tillägg eller en temagudstjänst. Jag talar om en teologisk omvändelse, där vi förändrar vår syn på oss själva och vår plats i Guds stora helhet. Det är en omvändelse som ger oss insikt på djupet om vår samhörighet med hela Guds skapelse och vårt beroende av naturen. Det är en omvändelse som ger oss insikt på djupet om att Guds kärlek når längre än till oss människor. Det är en omvändelse som ger oss insikt på djupet om vårt ansvar för planeten jorden, vårt hem och Guds kärleks skapelse. En sådan teologisk omvändelse skulle naturligtvis märkas i församlingsinstruktioner, läroplaner, policydokument och mål och verksamhetsplaner, men inte som en extra rad utan som någonting som orsakar en genomgripande förändring. Det skulle, inte minst, innebära radikala förändringar av liturgi och böneliv. Fokuset på den enskildes relation till Gud behöver utmanas. Vi behöver öva oss i att se oss som en del av en större helhet. Tanken om människans särställning behöver inte överges, men dess konsekvenser för naturen behöver rannsakas. Människans särställning skulle inte behöva innebära andra arters marginalisering. Vi har en kallelse att vara Kristi händer och fötter, öron och ögon på planeten jorden. Vi har en kallelse att se som Gud ser, älska som Gud älskar och värna som Gud värnar. Vi har en kallelse att lovsjunga tillsammans med djur och natur, i gemenskap och i medvetenhet om vårt ömsesidiga beroende av varandra.
Varken den teologi som handlar om vår samhörighet med naturen, den som handlar om vårt beroende av naturen eller den som handlar om Guds kärlek som omsluter och rör hela skapelsen, är något nytt. Den finns i vår tro och tradition, men den har genom tiderna blivit marginaliserad. Människan har blivit fokus, på den övriga skapelsens bekostnad, i kyrkan liksom i världen i övrigt. Därför behöver vi tillåta oss att skakas om, så att vi får tillgång till den teologi vi behöver för att kunna ge ett adekvat svar på den kris vi nu befinner oss i. Att vi känner till denna teologi, räcker inte. Att känna till, är inte att vända om. Att acceptera den som sann, är inte heller att vända om. Omvändelse är en rörelse som får verkningar. Omvändelse är att låta sig påverkas på djupet och vara beredd att betala priset för de förändringar som omvändelsen kräver. Därför kommer det att synas och höras när vi gemensamt som kyrka vänder om för jordens överlevnads skull. För bortom karusellvändningarnas yrsel väntar befrielsen – befrielsen till genuin samhörighet och gemenskap, befrielsen till kärlek, förundran, fascination – och befrielse till att handla så som vi skulle handla i en kris, så som vi skulle handla om vi verkligen fattade att vårt hus står i lågor.
MARIE LINDE,
präst i Svenska kyrkan, Lunds stift
Originalartikeln innehåller bibliografi. Se PDF.