Thomas Ekstrand diskuterar i denna artikel förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Kyrkohandbokens uppgift är att vara en resurs för gudstjänstfirandet, skriver Ekstrand, men den har också till uppgift att hålla sam- man kyrkan kring en gemensam gudstjänst.
I slutet på maj i år presenterades förslag till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Först i september kommer dock de mera utförliga kommentarerna till förslaget att presenteras. När detta skrivs i augusti, har jag alltså inte haft tillgång till de motiverande resonemangen bakom förslaget. Det nu föreliggande förslaget baserar sig på ett beslut i kyrkostyrelsen i april 2006 om att se över 1986 års kyrkohandbok. År 2009 beslöt kyrkostyrelsen att ett förslag till en mer omfattande bearbetning syftande till en ny kyrkohandbok skulle göras. Förslaget till ny kyrkohandbok skall nu användas på försök i särskilt utsedda försöksförsamlingar från och med första söndagen i advent 2012. Under 2014 sker sedan en remissomgång och bearbetning av förslaget. Kyrkostyrelsens slutgiltiga förslag till ny kyrkohandbok skall enligt planerna föreläggas kyrkomötet 2015.
I den här artikeln avser jag att ge en översiktlig redovisning av kyrkohandboksförslagets innehåll, samt reflektera över några teologiska frågor som förslaget aktualiserar. Däremot kommer jag inte att kommentera förslagets musikdel, även om denna är en mycket central del av förslaget som helhet. Det begränsade utrymme som står till buds för denna artikel har gjort det nödvändigt att avgränsa uppgiften till texterna för den allmänna gudstjänsten. Förslagen till utformning av de kyrkliga handlingarna behandlas alltså inte.
Den allmänna gudstjänstens struktur
Kyrkostyrelsen konstaterade i sina direktiv inför handboksarbetet att det har blivit ett alltmer omfattande problem att församlingarna inte följer anvisningarna i 1986 års handbok utan anpassar gudstjänsten efter lokala förhållanden och önskemål utanför de ramar som nuvarande handbok medger. En ny handbok kan förhoppningsvis råda bot på detta missförhållande genom att dels ange en tydlig struktur – ordo – för den allmänna gudstjänsten, dels genom att erbjuda betydligt fler möjligheter till variation än den nuvarande handboken. Betydligt fler moment anges till exempel som fakultativa (frivilliga), och fler alternativ erbjuds också vid såväl obligatoriska som fakultativa moment. Flera moment kan också utföras av någon annan än prästen (t.ex. Sursum Corda och prefationen). Handboksförslaget innehåller tre ordningar för den allmänna gudstjänsten: Högmässa, Mässa och Gudstjänst. Möjligheterna till variationer är störst i ordningarna för Mässa och Gudstjänst, medan Högmässa innehåller flera fasta, obligatoriska moment. Förslaget innehåller också ordningar för Julotta, Långfredagsgudstjänst och Sjukkommunion. Den struktur som varje gudstjänst är tänkt att följa består av fyra delar: a) Samling; b) Ordet; c) Måltiden; d) Sändning. I de fall då nattvard inte firas utgår momentet Måltiden. Precis som i nuvarande kyrkohandbok finns det ytterst få – och knappast några detaljerade – anvisningar om hur det liturgiska handlandet skall gestaltas.
Samling
I Högmässan är samlingsdelen tämligen lik det som i nuvarande högmässoordning benämns ”Inledning”. Den innefattar momenten klockringning, psalm, inledningsord, bön om förlåtelse, förlåtelseord eller löftesord, tackbön (fakultativ), Kristusrop (Kyrie), lovsången (Gloria och Laudamus) samt dagens bön. Bön om förlåtelse och förlåtelseord kan i stället förläggas i anslutning till kyrkans förbön. I ordningarna för Mässa och Gudstjänst är endast klockringning, psalm och inledningsord obligatoriska moment, medan övriga moment är fakultativa. En överlåtelsebön kan i ordning för Mässa och Gudstjänst användas som alternativ till bön om förlåtelse om detta moment skall förekomma.
Den kanske mest kontroversiella frågan när det gäller samlingsmomentet är frågan om vilken ställning bönen om förlåtelse (syndabekännelsen) och förlåtelse-/löftesorden skall ha. I domkapitlens remissvar på det bakgrundsmaterial som togs fram som ett första steg i handboksarbetet var remissopinionen delad, även om en majoritet förordade ett fortsatt obligatorium. I debatten om handboken går också diskussionens vågor höga i denna fråga. När frågan diskuteras i trådar i den särskilda Facebook-grupp där handboksförslaget diskuteras resulterar det ofta i hundratals inlägg.
Handboksförslaget har valt en kompromiss. I ordningen för Högmässa är momenten bön om förlåtelse och förlåtelseord/löftesord obligatoriska, medan de är fakultativa i Mässa och Gudstjänst. I princip är denna möjlighet till mångfald bra, men det är samtidigt problematiskt att möjligheten att fira huvudgudstjänst – och kanske framför allt mässa – finns utan att bön om förlåtelse och förlåtelseord ingår som obligatoriska moment. I något varierande former har det varit regel i Svenska kyrkan efter reformationen att nattvardsgång skall föregås av syndabekännelse och avlösning. Även om skriftermålet inte alltid uppfattades som en del av den egentliga högmässan, var det självklart att den enskilde kommunikanten skulle ha deltagit i detta.
Denna ordning är uttryck för en grundläggande tanke i luthersk spiritualitet. Flera remissinstanser i den tidigare remissomgången påpekar att människan i luthersk tradition anses vara en syndare i ständigt behov av förlåtelse och upprättelse. I sitt remissvar påpekar till exempel Göteborgs domkapitel att Luthers ord om dopets betydelse i Lilla katekesen hänger samman med detta. Dopet betyder ”att den gamla människan i oss genom daglig ånger och bot skall dränkas och dö med alla synder och onda begär. I stället skall en ny människa dagligen träda fram och uppstå” (Lilla katekesen, övers. Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster). Det är svårt att tänka sig ett tydligare gestaltande av Svenska kyrkans grundläggande identitet som evangelisk-luthersk kyrka än att bekännelse- och förlåtelsemomentet ges en tydlig plats i huvudgudstjänsterna.
Det är också litet svårt att förstå av själva handbokstexten varför det skall vara möjligt att ersätta de distributiva förlåtelseorden med optativa löftesord annat än i de fall då en gudstjänst leds av någon som inte är prästvigd. Om bön om förlåtelse används i gudstjänsten förefaller det naturligt att ”svaret” på denna bön också är en direkt tillsägelse av syndernas förlåtelse, snarare än att ett mera allmänt hållet löftesord uttalas.
Handboksförslaget innehåller 17 olika förslag till inledningsord, tänkta att föregå bönen om förlåtelse/överlåtelsebönen, eller kunna (i mässa och gudstjänst) leda över till gudstjänstens övriga moment. Det finns också möjlighet att använda sig av andra inledningsord. Därmed öppnas kanske en möjlighet att fortsätta att låta syndabekännelsen föregås av ett regelrätt beredelseord/skriftetal, även om detta moment inte har någon egen rubrik. I övrigt kan man konstatera att de föreslagna inledningsorden ger uttryck åt olika grundstämningar och erbjuder rika möjligheter till kyrkoårsvariationer.
Kyriet – som i förslaget benämns Kristusrop – och Lovsången är obligatoriska i Högmässa och fakultativa i Mässa/Gudstjänst. Detsamma gäller dagens bön. Att Kristusrop och lovsång är fakultativa i gudstjänst och mässa är bra – det ger möjlighet att precis som idag fira kortare och enklare huvudgudstjänster. Däremot ställer jag mig frågande till att dagens bön skall kunna vara fakultativ i en huvudgudstjänst. Det är trots allt genom den bönen och genom textläsningarna som helgdagens plats i kyrkoåret tydligt uttrycks.
Ordet
Ordet som del av gudstjänstens grundstruktur är i stort sett likt den ordning som gäller 1986 års kyrkohandbok. I Högmässa är gammaltestamentlig läsning, eventuellt följd av psaltarpsalm, epistelläsning, psalm, evangelieläsning – eventuellt följd av hallelujarop – samt predikan fasta moment. Detsamma gäller för trosbekännelsen och kyrkans förbön. Flera av dessa moment är fakultativa i Gudstjänst/Mässa. I Gudstjänst avslutas Ordet med Herrens bön. Bön om förlåtelse och förlåtelseord kan placeras i samband med eller i kyrkans förbön (om de inte förekommit i Samling).
Läsningarna av GT-text och epistel kan avslutas på tre olika sätt: ”Så lyder Guds/Herrens/Bibelns ord”. Församlingens svar finns också i två varianter: ”Gud vi tackar dig” eller ”Gud, gör ditt ord levande bland oss”. Möjligheten att avsluta läsningen med ”Så lyder Guds ord” är bra – det ger utrymme för ett mer inklusivt språkbruk. Däremot ställer jag mig frågande till att säga ”Så lyder Bibelns ord”. Det låter mera som en sakupplysning än som ett uttryck för vilken liturgisk och teologisk betydelse läsningen har. Just nu går det bara att spekulera om orsakerna till att detta alternativ har införts, men det skulle kunna vara ett sätt att hantera problemet med att utan vidare beteckna djupt problematiska texter som ”Herrens ord”. Ett bättre alternativ än att tala om ”Bibelns ord” kunde vara att – som i vissa tidegärdssammanhang – låta läsningen avslutas med ”Men du Herre/Gud förbarma dig över oss”.
Handboksförslaget innehåller också ett välskrivet avsnitt om Kyrkans förbön, med ett resonerande förslag till struktur. Det finns också möjlighet att infoga bön om förlåtelse och förlåtelseord i förbönen på ett sätt som kan tillgodose en önskan att göra dessa moment mindre framträdande i gudstjänsten utan att för den skull utesluta dem. I förslaget anges också hur bön för sörjande och avlidna, döpta och vigda, kan infogas i litanian då denna används. Det är välkommet, inte minst med tanke på de mer eller mindre kreativa och inte alltid så genomtänkta lösningar som ibland förekommer.
Måltiden
Måltidsdelen i Högmässa och Mässa följer i stort sett en konventionell struktur, även om flera moment är fakultativa i Mässa. Sursum corda och prefationen behöver till exempel inte ingå i Mässa. Förslaget innehåller tre olika varianter av Sursum corda-momentet, där framför allt det tredje kännetecknas av ett mer inklusivt språkbruk. I sakligt teologiskt innehåll skiljer de sig emellertid inte åt. Prefationens inledning finns i två varianter, varav den ena är identisk med inledningen i 1986 års handbok, medan den andra lyder:
Ja, du är värd vårt lov,
du Skapare som ger liv åt allt.
Dig vill vi prisa och välsigna
genom Jesus Kristus.
Handboksförslaget innehåller flera kyrkoårsbundna och allmänna prefationer, Somliga är övertagna eller lätt bearbetade från nuvarande handbok, medan andra är nyskrivna. Ett välkommet tillskott är att det numera finns en särskild prefation för Mariadagar. Den har dessutom formulerats på ett sådant sätt att den undviker att beskriva Maria som lydig och undergiven, samtidigt som den bör vara fullt användbar också i sådana sammanhang i Svenska kyrkan där en mer uttalat traditionell mariafromhet förekommer.
Nattvardsbönerna i handboksförslaget (13 till antalet) skulle egentligen förtjäna en egen analys. De flesta av dem är välskrivna, och flera känns igen från 1986 års handbok, som t.ex. nr 5 (1986:D) ”Lovad är du, himmelens och jordens herre …”, som bara är ytterst varsamt bearbetad. Nya böner, såsom t.ex. en särskild nattvardsbön vid sjukkommunion (nr 13), har också tillkommit, vilken säkert kan vara pastoralt användbar i många sammanhang. Över huvud taget är mitt intryck att de föreslagna nattvardsbönerna speglar den mångfald av nattvardssyner som finns i Svenska kyrkan, samtidigt som de är tillräckligt enhetliga för att kunna sägas rymmas inom en i vid mening evangelisk-luthersk nattvardsteologi. Man kan bara hoppas att handboksförslaget och den kommande handboken därigenom skall minska både utrymmet och lusten för hemsnickrade varianter. Åtminstone i denna för kyrkans enhet så centrala del måste det finnas både utrymme nog för mångfald och tillräcklig disciplin för att hålla sig till handbokens ordning.
En detalj som har väckt en del debatt är att ordet ”kalk” i instiftelseord och nattvardsböner konsekvent har bytts ut mot ”bägare” (se t.ex. ledaren i Svensk Kyrkotidning nr 15 / 2012). Själv kan jag inte se några djupare teologiska skäl till att välja det ena framför det andra (såvitt jag förstår kan potḗrion översättas med båda orden), men jag hade möjligen önskat att det hade funnits utrymme för båda varianterna, eftersom vilket ord som används uppenbarligen kan väcka starka känslor.
I handboksförslaget förutsätts ”Vår fader” vara den normala varianten av Herrens bön, även om det även fortsättningsvis blir tillåtet att använda den äldre översättningen. Brödsbrytelse, fridshälsning och Agnus Dei är obligatoriska i Högmässa, och är fakultativa i Mässa. Agnus Dei finns nu i sex varianter, varav tre ger uttryck för den traditionella kopplingen mellan Lammet och borttagandet av världens synd, medan tre lyfter fram andra motiv som teologiskt är helt plausibla, men kanske hänger litet mindre tydligt samman med just metaforen ”Guds lamm” som ju så tydligt är kopplad till Johannes Döparens ord i Joh 1:29.
Kommunionsmomentet skiljer sig nästan inte alls från ordningen i 1986 års handbok. Tackbönen efter kommunionen är fakultativ i Mässa och obligatorisk i Högmässa. Det föreslås bli möjligt att använda även andra böner än de som föreslås i handboken. De föreslagna bönerna – både de kyrkoårsanknutna och de allmänna – ger uttryck åt olika teologiska perspektiv, och den teologiska mångfald som finns i nattvardsbönerna går igen här.
Sändning
Sändningen innehåller momenten psalm/lovprisning (Benedicamus), välsignelsen, sändningsord och psalm/avslutande musik. De två senare momenten är fakultativa. Den aronitiska välsignelsen finns i två former – dels den traditionella (”Herren välsigne er …”), dels i en indikativ form (”Herren välsignar er …”). Här kan man naturligtvis förvänta sig att det kommer att finnas olika uppfattningar om vad som är den bästa formuleringen. I båda fallen är det ändå rimligt att tänka sig att välsignelsen – åtminstone när den utsägs av prästen – har en performativ eller distributiv karaktär, inte minst därför att den inleds med orden ”Ta emot Guds/Herrens välsignelse”. Prästen utdelar eller tillsäger på Guds uppdrag välsignelsen, och då kan jag inte se att det finns några allvarligare teologiska problem med vare sig den ena eller andra varianten.
Mångfaldens problem och möjligheter
Handboksförslaget är på många sätt ganska försiktigt och traditionsbevarande. De som önskar fira en högmässa som till form och innehåll liknar ordningen i 1986 – eller för den delen 1942 – års handbok kommer utan problem att kunna göra det. Till och med syndabekännelsen ”Jag fattig syndig människa” finns med som alternativ. De församlingar som önskar större möjligheter än vad dagens handbok erbjuder att forma sin gudstjänst på annat sätt kommer också att kunna göra det om de väljer att använda sig av ordningarna för Gudstjänst och Mässa. Även inom högmässoordningens ram finns det rika möjligheter till variation. De som arbetat med handboken förtjänar därför en eloge för att de i förslaget har lyckats hålla samman bevarandet av en lång liturgisk tradition med samtida önskemål om en ibland radikal liturgisk förändring.
Svenska kyrkan av idag är en kyrka som präglas av stor mångfald i alla möjliga avseenden. Kyrkohandbokens uppgift är att vara en resurs för gudstjänstfirandet i denna mångfald, men den har också till uppgift att hålla samman kyrkan kring en gemensam gudstjänst. Redan idag ger handboken möjlighet till stora variationer, och handboksförslaget kommer att ge ännu större möjligheter att fira gudstjänst på olika sätt. Förmodligen är det den enda utvägen om handboken över huvud taget skall kunna fungera som en sammanhållande kraft. Det är, som jag ser det, det främsta skälet för att över huvud taget revidera handboken. Att ha en handbok som alltfler bryter mot undergräver Svenska kyrkan som en gudstjänstfirande gemenskap. Samtidigt finns det en risk för att variationsmöjligheterna förstärker centrifugala krafter, och i så fall är ingenting vunnet. Alla vi som utgör Svenska kyrkan måste därför ta ansvar för att den nya kyrkohandboken kommer att fungera som den bör – som resurs och sammanhållande band.
Hur gudstjänsten utformas kommer i allt större utsträckning att avgöras lokalt. Det ställer krav på hög teologisk kompetens i församlingarna, men också på möjlighet till genuint medinflytande för dem som berörs av gudstjänstens gestaltning. Man måste också kunna förvänta sig att de lokala sammanhangen är beredda att ta ansvar för Svenska kyrkan som helhet genom att inte välja kombinationer eller fria formuleringar som framstår som alltför udda i förhållande till den större gemenskapen. Om vi gemensamt tar ansvar, lyssnar på varandra och låter försöksperioden bli ett tillfälle till konstruktiv debatt och kritik kan den färdiga handboken bli en källa till förnyelse och stärkande av Svenska kyrkan som gemenskap. Försöksperioden kommer att ställa stora krav inte minst på präster och kyrkomusiker att vara både lyhörda och professionella. Inför det arbetet kan det därför finnas skäl att tänka på orden i 2 Kor 1:24: ”Det är inte så att vi vill råda över er tro, nej, vi vill hjälpa er till glädje …”
THOMAS EKSTRAND
Docent, Teologiska institutionen, Uppsala universitet