I den antologi som Anders Wejryd introducerade i den förra artikeln (Sedd men osedd. Om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet, Verbum 2016), har vi velat problematisera den dominerande tanken om att samhällsintegrerade liberala eller svala religioner håller på att förvinna från Europakartan medan introverta (ofta konservativa) eller heta religioner är på frammarsch. I den forskning som jag själv har arbetat med (och som jag diskuterar i mitt kapitel), ser vi att en i stort sett motsatt trend håller på att utvecklas. Det är de stora öppna kyrkorna med en folklig prägel, som har överlevt 1900-talets sekulariseringsvåg, och som nu håller på att överta tolkningsföreträdet framför heta religionsbildningar, som i norra Europa (inklusive England) tappar sin tydliga samhälls- och kyrkokritiska roll. Det är viktigt att påpeka att distinktionen mellan sval och het religiositet inte på ett förenklat sätt ska likställas med olika kyrkliga organisationer. En sval samhällsorienterad och öppen troshållning finns inom alla kyrkor, och religioner, medan den heta på samma sätt finns både inom och utom kyrkor och samfund. Detta innebär en vidgning av den klassiska distinktionen mellan kyrka-sekt som Ernst Troeltsch formulerade på 1900-talet, men en likhet finns.
Det är denna problematik som jag tror David Thurfjell (2015) syftar på när han pekar på att motsatsen till det jag kallar het religiositet inte är sval religiositet utan het ateism. Poängen är att sval religiositet inte är mindre religiös utan att den är en annan typ av religiositet som utvecklas i länder med kyrkor som fungerar kulturellt sammanhållande och identitetsgivande. Ett problem under 1900-talet har varit att denna så kallade gyllene regel-religiositet har definierats bort som icke-religiositet. Detta är grunden till allt tal om att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Ett sådant uttalande bygger på en definition av religion som något hett och avskilt, som något för andra, inget för upplysta svenskar.
Sedd men osedd
När vi i boken talar om att folkkyrkan i Sverige är sedd, men samtidigt osedd, syftar vi på att religiöst öppna och tillåtande kyrkor blir synliga genom riter, byggnader och sociala handlingar men att de samtidigt blir osynliga som kulturbärare. När vi i underrubriken talar om folkkyrkans fortsatta paradoxala närvaro, är det inte en diskussion om folkkyrkan per se som avses utan det faktum att den svala religiositeten alltid söker en förankring i just stora religiösa institutioner så som Svenska kyrkan är ett exempel på. Osynligheten kan av många uppfattas som ett nödvändigt resultat av det moderna projektets rationalitet. Men det vi har lärt oss under senare år är att den sekulariseringsteoretiska vågrörelsen inte är så tydlig som den tidigare forskningen har tänkt sig, och att 1900-talet snarare präglas av en betydande religiös kontinuitet snarare än en självklar nedgång. Den ökade religiösa och sociala komplexiteten gör att religionens närvaro omvärderas. Idag både minskar och ökar religion samtidigt, den minskar som institution, förändras i relation till individens meningsskapande och ökar som en del av en global mångfald.
Frågan om den sekulära självklarheten berör Björn Wiman i sitt kapitel i boken. Han menar att motsättningen mellan det religiösa och det sekulära är konstruerad och till stor del beror på att kunskapen om den lutherska kulturens samhällspåverkan har minskat. Detta gör att en luthersk folkkyrka fungerar som en osynlig gas, som bara finns där (som alla andas in), men som vi för övrigt inte märker av. Dessa djupt liggande värden, som kulturen bygger på, har oftast gemensamma religiösa och politiska rötter, så som en jämförelse mellan Sverige, England och Frankrike lätt kan visa på. Danilèle Hervieu-Léger (2015) menar att religion i praktiken fungerar som kulturens grammatiska minne (Religion as a Grammar of Memory). Alla kulturer, även individualistiska, bärs av ett kollektivt minne som ger kulturen dess integrerande roll. Denna roll är för många svenskar idag osynlig i vardagslivet, men minnet synliggörs då vardagen rubbas, till exempel genom en personlig eller kollektiv kris. Den synliggörs också genom den ökade mångkulturella närvaron och den medialt präglade osäkerheten över identiteten. Det stora problemet, som Antje Jackelén skriver, är att kunskapen om relationen mellan religion och kultur, både luthersk kultur och mångkultur, är bristfällig. Detta gäller inte minst kunskapen om teologiska tolkningar av de samhällsförändringar som pågår, där kyrkans roll i sin egen rätt behöver fokuseras starkare.
Den svenska kulturella grammatiken har att göra med lutherska föreställningar. På ett finmaskigt sätt har de lutherska majoritetskyrkorna varit med om att bygga upp det moderna välfärdssamhälle som vi känner idag och som har en unik ställning i ett internationellt perspektiv. Bakgrunden är för det första Luthers lära om kallelsen som gäller alla samhällsuppgifter. Detta gör att individens vardagstjänst blir lika viktig som söndagens gudstjänst. Det förklarar det låga gudstjänstdeltagandet i de nordiska länderna under hela 1900-talet. Läran om de två regementena bidrar för det andra till den starka tilliten till staten. Denna lära resulterar samtidigt till en slags inre sekularisering i den meningen att tilliten vänds mot statens förmåga att bidra till välfärden. I det fallet är sekulariseringen av godo, så som Anders Wejryd påpekar i sin artikel. Poängen är att välfärdens organisering i olika europeiska länder har både religiösa och politiska rötter, som har samverkat och bidragit till olika lösningar. Den minskade kunskapen om religions roll som samhällsfaktor gör dock att den de lutherska majoritetskyrkornas roll i det svenska samhällsbygget i allt väsentligt har blivit osynlig.
Kyrkan del av tillitskulturen
Sverige brukar kallas för en tillitskultur. Det finns bland svenska medborgare en grundläggande tillit till staten och offentliga myndigheter parad med låg grad av korruption. Detta är viktiga delar i det demokratiska rättssamhället som bidrar till modernisering och till individers emancipation. Detta kan kallas för en sval kulturidentitet, eftersom den inte bygger på heta eller täta familjeband. Detta sociala projekt har sin politiska bakgrund i svensk socialdemokrati. Under 1900-talet blev Svenska kyrkan en del av statens folkhemstanke och därmed en del av tillitskulturen, men på två sätt. Dels har en grundläggande tillit till en sval och tillåtande religiositet, som Svenska kyrkan rymmer, utvecklats; dels fungerar den svala religiositeten legitimerande och stärker den statligt motiverade kulturella öppenheten. Den svenska identiteten präglas därför av relationen mellan sval tillit och sval religiositet. Det paradoxala är att den svala kulturella öppenheten samtidigt kan fungera exkluderande, eftersom den kräver anpassning. Detta spiller över på migranters trosengagemang som blir problematiskt, om det inkluderar kollektiva och heta familjeband.
Folkkyrkan härbärgerar sval religiositet
Jag menar att folkkyrkan, som samhällsfenomen, fortfarande kan användas som en sammanfattning av en kyrka som fungerar geografiskt öppen och både tillåter och härbärgerar en sval religiositet. En sådan kyrka representerar en gränsöverskridande öppenhet, särskilt i länder som präglas av stark luthersk tradition och etik, så som Cristina Grenholm skriver i sitt kapitel. I vår tids kultur, där auktoriteten förskjutits mot individers levda upplevelser, har den öppna kyrkan större möjlighet att överleva jämfört med sekten, som förblir liten, och som ofta följer ett schema av initiering, tillväxt, rutinisering och stagnation. Linda Woodhead (2017) menar att den stagnation som 1800-talets väckelser visar idag i England är ett tecken på att den heta religiositeten följer detta mönster, men att det tar två-tre generationer för att se detta. Min argumentation är att den heta religiositeten har haft tolkningsföreträdet under 1900-talet och därför har uppfattats vara framtidens religionsform. Idag ser vi en motsatt utveckling.
Marie Demker berör detta fenomen på ett intressant sätt i sitt kapitel. Hon menar att Svenska kyrkan håller på att överta ledartröjan då det gäller öppenhet mot samhället, initiativ i religionsdialogen och i den diakonala omsorgen. Genom kyrkans storlek och demokratiska uppbyggnad kan kyrkan driva folkligt väl förankrade projekt. Idag efterfrågas teologiskt förankrade idéer om vilken roll en kyrka kan ha inom områden som särskilt ungdomar engagerar sig inom, det vill säga klimat, miljö, djurrätt, migration och hemlöshet. Vilken är kyrkans särskilda bidrag i dessa frågor, vid sidan av att bara hålla med, frågar hon sig? Jag menar att kyrkornas teologiskt motiverade sociala ansvar ökar, både teoretiskt/moraliskt och praktiskt, då ett samhälle genomgår snabba förändringar. De politiska partiernas svårighet att formulera berättelsen om ett framtida hållbart samhälle gör att kyrkorna tillsammans med föreningslivet får ta ett större ansvar. Kyrkorna står för djupt liggande värderingar om människovärde och solidaritet som endast förändras långsamt och som därför kan fungera som en motkraft till de snabba attitydförändringar som sker på samhällsytan. Det kan gälla attityder till invandring och EU-medborgare men också värderingar knutna till den nya populismen och rädslan för det okända.
Divergerar eller konvergerar stat och kyrka?
Vår bok har haft som en av utgångspunkterna att det finns en relation mellan staten och trossamfunden, som är reglerad i grundlag, så som Anna-Sara Lind har utvecklat i sitt kapitel. Det är två lagar som kom till ungefär samtidigt år 1998 (Lag om Svenska kyrkan och Lag om trossamfund). Den grundläggande tanken under 1900-talet har varit att stat och kyrka håller på att divergera, och att detta mönster är synligt över hela Europa. Idag är det snarare så att relationen mellan stat och religion håller på att konvergera. Det finns idag ett ökat intresse från staters sida att reglera en religiositet som blir allt mer pluralistisk. Det gör att Sverige har blivit ett utmärkt exempel på en situation där relationen mellan stat och kyrka/religion söker en medelväg mellan total integration (som var den tidigare modellen) och total separation (som var 1900-talets och sekularismens ideal). Denna utveckling är inte avslutad. Den pågår i hög grad, och den tenderar till att, så som James A. Beckford (2015) uttrycker det, staten skapar samhällssektorer som den kan förhålla sig till. Hela diskussionen som det civila samhället som en sektor kan ses i detta ljus. Frågan är om religion också håller på att bli en sektor som staten har definierat genom att skapa begrepp som till exempel ”trossamfund”, som den kan förhålla sig till. En sådan process underlättar samarbetet mellan staten och kyrkorna men gör det också möjligt att kontrollera kyrkorna.
Så, är det möjligt att argumentera för en vid religionsdefinition, som en folkkyrka står för, och samtidigt anse att kyrkan ska ha ett tydligt ärende rakt in i samtiden? Problemet med den vida religionsdefinitionen är att en sval religiositet inte passar in i den moderna diskursen av vad det innebär att vara framgångsrik, utvecklande, religiöst vital, bidra till fria val eller fungera som platser för konsumtion. De historiska kyrkorna upplevs helt enkelt vara gamla och på nedgång. Men, som vi har sett, är denna bild beroende av vilka perspektiv som anläggs. Vi vet naturligtvis inte hur framtiden kommer att gestalta sig. Det paradoxala, som jag har velat lyfta fram, är att folkkyrkan, definierad som en härbärgerare av en sval religiositet, är en överlevare och att denna typ av kyrka inte bara fungerar reaktivt utan också proaktivt då det gäller att formulera en framtida samhällsvision. Jag tror att det är just kombinationen mellan det vida och det uttalade som är framtidens modell.
ANDERS BÄCKSTRÖM
Professor em. i religionssociologi, Uppsala universitet
Den tryckta versionen av texten innehåller litteraturlista. Se PDF:en för detta.