Biskopsbrevet ”Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan” börjar med orden ”Kyrkans uppdrag: för att världen ska leva”. Jag är glad åt denna öppning och gläds över att få börja samtalen med de blivande prästerna just där.
Den 4 mars skriver barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson i DN om ”vi”, ”Vilka får rymmas i ett vi?”. Han berättar i sin artikel om tackbönen med en rad som lyder; ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet”, skriven av Olof Hartman. Inflytelserika krafter i dåvarande handboksarbetet ville ändra lydelsen till ”en enda kristenhet” skriver Gustafsson. Hartman vägrade. Först sedan han hotat med att dra tillbaka alla sina texter från kyrkohandboken fick han sin vilja igenom: ”Ett enda bröd och en enda mänsklighet”. I identitetspolitikens era behöver vi med stor urskiljning kunna reflektera över hur identiteter som ”kyrka” och ”kristen” konstrueras, vad de innebär och vad de får för konsekvenser. Samtidigt är att tro just att ha förstått detta: att leva är att förhålla sig till Den Andre. Vi blir till med Den Andre, i mötet (Buber, Levinas). Alla människors lika värde är inte alla människors likhet. Annanheten måste bejakas. När vi kan mötas som olika, skapas ett mellanrum. Det mellanrummet är tankens, kreativitetens och etikens födelseplats.
Jag önskar en prästutbildning som kan tydliggöra varför ”mänsklighet” är en mer genuint kristen lydelse än ”kristenhet”. Jag känner igen mig i Hartmans sturighet. Mycket är öppet och förhandlingsbart. Men inte detta. Det handlar om oss människor, mänskligheten. Vad får det för konsekvenser för hur prästutbildningen ska se ut?
Rörliga roller, bön och analys
Nästa varje dag har jag förmånen att möta de blivande prästerna på Svenska kyrkan utbildningsinstitut. Det är fantastiskt att få möta glädjen och förväntan inför att få bli tagen i anspråk. Ofta ser jag en god reflekterande förmåga hos studerande men när det kommer till vad vi göra som kyrka så är denna förmåga under stundom om inte bortblåst så för stunden förlamad. Här står man med vördnad. Och denna vördnad som ofta kombineras med glädje och längtan att göra tjänst är något gott men den behöver sällskap av tankens skärpa. Inte sällan, när vi i utbildningen jobbar med kyrklig praxis, undrar jag vart den analytiska blicken och den kritiskt tänkande teologin tagit vägen. Vad kommer sig detta av? Maria Rosenius skriver intressant i Svensk Kyrkotidning nr 2 2016 om frånvaron av analytiskt tänkande kring kyrklig praxis och lyfter fram frånvaron av obligatoriska studier i praktisk teologi som den bärande orsaken. Detta är värt att tänka vidare kring men vi behöver tala om flera saker samtidigt.
Jag ser en ängslan hos studerande som ibland tar stor plats. Det finns hos många en oro för att göra fel. Att bäva inför uppdraget som präst är relevant. Att inte kunna finna sin lyhördhet och sin förmåga att sätta gränser, att inte kunna vara en tolkande teolog eller fungerande gudstjänstledare är det befogat att darra inför. Men alltför ofta handlar ängslan om att inte göra rätt i förhållande till Svenska kyrkans ordning som den uttrycks i handboken och på andra sätt. Det får mig att undra vad har de varit med om? Vad har de snappat upp dessa människor som vill ställa sig till förfogande som präster?
Hur navigerar vi i detta? Uppdraget som präst kräver förmåga att lätt kunna befinna sig i olika mentala positioner. Vi behöver utbilda präster till en rörlighet och medvetenhet i rolltagning, en förståelse för att det är deras uppgift att vara både fromma och intellektuella och kunna röra sig däremellan. En av lärarna på utbildningsinstitutet berättar om insikten att på den lilla orten där han var präst var han i stort sett den enda med en utbildning kring etik och människosyn. Det blev för honom en stark kallelse att leda och fördjupa reflektionen vid en för orten svår händelse. Ja, den intellektuella redbarheten och förmågan att leda och skapa reflektion ska vara Svenska kyrkans ansikte lika väl som retreater, pilgrimsvandringar och innerlig gudstjänst.
Det finns en tänkvärd iakttagelse i Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet”. På ett muséum betraktar och analyserar besökarna verken. Om några vill fira gudstjänst och tillbe framför utställningens ikoner blir de strax ombedda att lämna lokalen. I katedralen å sin sida finns betraktare, som reflekterar och analyserar likaväl som det finns människor som intar gudstjänstens, tillbedjans och bönen hållning. Det ligger i katedralens väsen och integrativa förmåga att hålla för dessa båda förhållningssätt. Jag tänker att det bör förhålla sig på liknande sätt med en prästs förmåga att härbärgera bön, innerlighet och traditionstrohet så väl som analys och kritiskt tänkande. En önskan skulle kunna vara att ett pastoralt förhållningssätt inbegriper en rörlighet, en förmåga till autentiska positionsskiften.
Inkarnationen i praktiken
NT´s författare, inte minst evangeliernas är fenomenala på att tvinna ihop ordet och handlingen, kerygmat och omsorgen. De har skapat ett urstarkt rep för att dra livet i land ur kaos. De låter oss inte komma undan med en av de två tamparna. Den senaste tidens stora engagemang och deltagande i mottagandet av flyktingar och asylsökande i Svenska kyrkans församlingar visar oss något som i själva verket varit sant länge, många människor är beroende av det stöd, den omsorg och de möten som finns i kyrkan. Anders Bäckströms forskning talar om en omvårdnadskyrka på gott och ont.
Den kontextuella själavården i detta vårt läge kräver goda psykologiska kunskaper. Vi lever ännu i en reaktion mot ett alltför stort inflytande av psykologiska modeller i själavården under framförallt 70 och 80 talen men vi behöver komma upp ur detta dike då läget är ett annat än när denna reaktion tog form. Jag ser faktiskt ibland en viss kyrklig beröringsskäck (inte hos studerande) inför psykologisk kunskap, samtidigt som de vanligaste vidareutbildningarna för präster och diakoner är terapi och samtalsutbildningar med självklar grund i psykologi. Det är oklokt att inte ta vara på ett vitalt forskningsfält som ger nya kunskaper kring både neurobiologiska förhållanden och (globala) anknytningsteoretiska kunskaper om hur vi kan fungera tillsammans och som har mycket att göra med hur det blir för oss när vi vill tro. Teologi och psykologi ska inte ställas emot varandra. Det är heretiskt och ickeinkarnatoriskt att tänka så. Gud och människa har slagit följe, det behöver vi komma ihåg när vi söker ny kunskap.
”Jag har svårt att tänka mig en utbildning som är mer allmänbildande än teologens” sa häromdagen en mycket luttrad och erfaren kollega med tydlig entusiasm. Ja teologin leder med nödvändighet till intresse för och samverkan med andra professioner. Lärandet om Gud leder med inneboende nödvändighet till kunnande om människan.
I samtiden, när kunskapen om bibel, teologisk idéhistoria och spiritualitet är låg, kan uppfattningen lätt bli att detta är något som kyrkan förfogar över, öppnar och tillsluter efter eget skön och tyck. Att tänka så är ett misstag. För att kunna tyda våra liv, liksom för att förstå idéhistoria, statsbildning, arkitektur, etik, litertur mm behöver kunskap om kristen idétradition generöst delas och delas vidare. Reflekterande människor ropar ibland på vår kunskap utan att få svar. Låt oss bygga en tydlig kyrka men inte en självupptagen kyrka som blir en förening, upptagen av sina positioner och strategier. Det går dessvärre att se tendenser i den riktningen.
Vi behöver därför en prästutbildning som leder till ett förhållningssätt där vi är bra på att ropa in olika kompetenser och där vi låter teologin uppstå utifrån många olika kunskapsområden.
Bildning
Det är aktuellt att tala om bildning förtäljer oss föredragsutbud och TV-serier. Bildning handlar om utresa och hemkomst. Den traditionella bildningsberättelsen i europeisk kontext är Odysseus som seglar ut, är med om intressanta och farliga äventyr, försöker ta sig hem och lyckas till slut nå hemmahamnen. Berättelsen drar till sig en befoga kritik, ty medan Odysseus bildar sig har ju livet levts av människor och djur därhemma på Ithaka. Penelope har hushållat. Detta är en gripande historia om identitet, längtan, autonomi, relation och inte minst konsten att integreras. Blivande prästers bildningsresor hur ska de se ut? På något sätt måste vi tillsammans klara av att vara både Odysseus och Penelope. Vi måste kunna värna om hemmavid, tron och traditionen, vi behöver vara eoikumener i betydelsen hushållare. Här finner vi det stora intresset för kyrkliga praktiker som vi ser idag. Här ser vi rörelserna av gemenskap och delande i bibelsamtal, frälsarkrans, gudstjänst, retreat. Men samtidigt måste vi också ut på havet, segla ut på öppet vatten, gå iland på andra kuster och möta nya bilder av verkligheten, riskera och pröva om.
Det finns en bildningsberättelse till. Sara och Abraham lämnar Ur. De kommer inte tillbaka dit utan går mot en öppen framtid och något nytt, löftet. Prästen är av tradition en bildad person som läser sin bibel men också mer – en som har koll på sin samtid och är intresserad av kultur och vetenskap. Det bildningsidealet ska vi vårda. Bildning är en av det pastorala förhållningssättets förutsättningar. De båda klassiska bildningsberättelserna, den om utresa och hemkomst och den om utresa för att komma till något nytt beledsagar oss.
Vi ska avslutningsvis landa på Linnégatan i Uppsala och Scheelevägen i Lund, på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Här utbildas just nu diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster tillsammans. Alltmer kommer vi att jobba i arbetslag där de olika professionerna arbetar tillsammans precis som i församlingarna. Vi har många utmaningar att ta oss an men det finns en sak som mer än allt annat skapar förtröstan; studerandes stora förmåga att ta vara på varandra i sitt lärande både i respektive program och över programgränserna.
ELISABET PETTERSSON
Programchef för prästutbildningen, Svenska kyrkans utbildningsinstitut