Mina första 15 år som komminister arbetade jag i en församling i utkanten av Malmö – en multireligiös och sekulär stad. Om man vill praktisera inför och skolas in till ett arbete som studentpräst för internationella studenter vid Lunds universitet, går det knappast att tänka sig någon bättre plats att göra detta på. Framför allt i mötet med förskolor och skolor var den multireligiösa och sekulära aspekten något som vi ständigt fick tänka in och ta hänsyn till. När dödsfall inträffade bland elever på skolor i församlingen var det inte sällan jag tillsammans med en imam som sida vid sida ledde minnesstunden med en ”sekulär” ledare från skolan.
I början på 2000-talet introducerade biskop Christina Odenberg ett multireligiöst projekt i Malmö som pågick under tre år. Tillsammans med andra medarbetare från Malmö fick jag delta i en veckolång studieresa till Birmingham. Ett möte som etsat sig fast var samtalet med en rektor för en katolsk skola i en av Birminghams förorter. Eleverna som gick på skolan kom från jordens alla hörn – en rad olika religioner var representerade och de kristna eleverna utgjorde en minoritet bland andra. Hur navigerar man som skolledare i en sådan miljö? För en svensk ligger tanken att skapa en sekulär sfär på skolområdet nära till hands. Rektorn hade dock valt att gå i rakt motsatt riktning. Vid morgonsamlingen, där samtliga elever deltog, ingick att aktuella religiösa högtider presenterades för samtliga elever. Inledningar som ”Idag firar våra muslimska vänner eid al-fitr” eller ”Idag firar våra kristna vänner Kristi Himmelfärdsdag” följdes av en kort presentation av innebörden. I morgonsamlingen ingick även en kort stund då alla tyst fick be eller fundera utifrån sin egen bakgrund och livsåskådning. Jag minns hur imponerad jag var över detta förhållningssätt och hur jag önskade att mina egna barn skulle få vara i en liknande miljö. En mer adekvat religionsundervisning i dagens globala värld har jag svårt att tänka mig.
Några år senare fick jag arbetet som studentpräst i Lunds domkyrkoförsamling. Tjänsten konstruerades som 50% studentpräst och 50% engelskspråkig präst i Lunds domkyrka. Detta visade sig sedan vara ett lyckokast. Som engelskspråkig präst var det viktigt för mig att så många som möjligt kände till möjligheten att fira gudstjänst på engelska i Lunds domkyrka klockan 17 varje söndag. Därför blev det prioriterat för mig att söka kontakt med de delar av Lunds universitet som arbetade i huvudsak med de internationella studenterna. I samband med detta vandrade jag rakt in i ett stort tomrum som länge hade behövts fyllas.
En het potatis
Första gången jag skulle träffa personal från Lunds universitet i detta ärende var det med stor nervositet jag begav mig till det avtalade mötet. Erfarenheterna från det sekulära Malmö där ”kyrkan” ofta hölls på armslängds avstånd hängde kvar. Jag var helt enkelt rädd för att bli avvisad rakt av när jag presenterade mitt ärende. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jag hann knapp uttala orden internationell studentpräst förrän gruppen av internationella koordinatorer som jag talade med utbrast i ett kollektivt: ”Äntligen!” Den erfarenhet som låg till grund för denna reaktion var att personalen som arbetade med internationella studenter ofta fick frågor som gällde religiös tro. Frågor som ”Var kan jag hitta en församling att tillhöra under min vistelse här?” eller ”Var finns närmaste synagoga och vilken tradition tillhör den?” är vanligt förekommande i mailkorgen inför varje terminsstart. Detta var något som de flesta av de som anställts vid universitet för att bistå de internationella studenterna var oförberedda på. Hur skulle de som anställda vid en sekulär statlig institution som Lunds universitet hantera den här typen av frågor utan att göra avkall på sin neutralitet? Religiös tro var en het potatis som ingen riktigt ville hantera – tills jag dök upp som en skänk från ovan.
Bakgrunden till den svårnavigerade situation som de befann sig i finns att hitta i det som den engelska religionssociologen Grace Davie benämner som det europeiska undantaget. Att länderna i Västeuropa tillhör de mest sekulariserade i världen är ingen hemlighet. Men bristen på religiös tro i det offentliga rummet har även lett till föreställningen bland gemene man att det ser likadant ut överallt i världen, det vill säga att religiös tro hör till det förgångna och att majoriteten av jordens befolkning är icke-troende, eller i alla fall på väg åt det hållet. Grace Davie menar att detta synsätt delvis grundar sig på uppfattningen att Europa alltid går före och att allt som händer här sprids ut över världen – en form av hybris. Sanningen är att en överväldigande majoritet av jordens befolkning har en religiös livsåskådning och att andelen religiöst troende i världen beräknas öka eftersom många troende är unga.
När man presenterar dessa siffror möts man ofta av misstro även bland högutbildade universitetsanställda. Det kan väl inte stämma, så ser ju inte deras egen erfarenhet av verkligheten ut. Nej, och det är just detta som ofta leder till problem – att vi utgår från att den verklighet som vi själva rör oss ser likadan ut på andra håll i världen. I takt med att världen blir alltmer globaliserad förändras även den lokala verkligheten. Vid Lunds universitet finns tusentals studenter och forskare från hela världen. Precis som immigranter förändrar samhället i stort, förändrar dessa studenter universitetet. Många av dem som kommer hit för att studera och forska har med sig en religiös tro i bagaget. Därför kan det för många vara högst väsentligt att i den nya situationen hitta en plats och ett sammanhang i vilket man kan utöva sin tro. Den som först fick mig att förstå detta på allvar var en kvinnlig mastersstudent från Indien.
Blev ett bönesvar
I början på varje termin arrangerar universitetet något som de kallar för General Information Meeting. Där samlar man hundratals nyanlända internationella studenter och delger dem information som man tror att de kan ha nytta av. Efter drygt ett år på min nya tjänst lyckades jag bli inbjuden till dessa informationstillfällen för att berätta om mig själv och vad jag kunde bidra med. Förutsättningen för mig som präst i Svenska kyrkan att få informera var att jag vände mig till alla – oavsett tro eller icke-tro, och detta var universitetet tydliga med.
Trots att jag förberett vad jag skulle säga minutiöst var jag ordentligt nervös första gången jag stod inför hundratals nyanlända internationella studenter i den aula som universitet bokat för ändamålet. Erfarenheterna från min tid som komminister i Malmö satt djupt. Vad skulle jag svara om någon ifrågasatte att jag överhuvudtaget var där? I min presentation betonade jag särskilt att jag inte var där för att missionera eller omvända någon, men att jag kunde vara till hjälp för dem som sökte ett religiöst sammanhang under tiden de var i Lund. Jag framhöll att jag själv var kristen, men att jag var där för att hjälpa alla oavsett tro. Jag berättade även att jag fanns tillgänglig som samtalsstöd för både troende och icke-troende. Ingen buade – i stället fick jag en artig applåd.
En vecka senare träffade jag Shamini, en kvinnlig student från Indien. Hon berättade för mig hur oerhört lättad och glad hon kände sig när hon såg mig vid presentationen. Hon hade känt oro över att hon inte skulle hitta någon kyrka att tillhöra under sina kommande två år i Lund och berättade för mig att hela hennes släkt i Indien haft detta som förbönsämne under flera veckor. I mig såg hon ett bönesvar. Efter det har jag aldrig bett om ursäkt för min närvaro vid dessa informationsmöten. Jag behövs.
”The one in charge of religion”
Efter ytterligare ett antal år började jag dock känna att något mer behövdes. Jag hade vid ett tillfälle blivit tilltalad av en kinesisk student som ”the one in charge of religion in Lund” och även om detta var ett kvitto på att jag nått ut som internationell multireligiös studentpräst, så kändes det inte i längden trovärdigt att ensam förkroppsliga all religiös tro vid Lunds universitet. Vid tidpunkten var jag den enda engelskspråkiga studentprästen som kontaktat universitetet. Det fanns en del andra samfund som hade präster/pastorer som jobbade med universitetsstudenter, men de hade inte kontakt med universitetet. Övriga religioner var helt osynliga. I mina kontakter med universitetet mötte jag också då och då argumentet att man inte kunde särbehandla mig eftersom jag trots allt bara kunde tala för min egen tro.
Lunds domkyrka har hämtar mycket inspiration från den anglikanska kyrkan. Därför gjorde jag och min kollega Josefin Gustafsson Andersson en studieresa till England för att undersöka fenomenet Multi-Faith Chaplaincy där. Under tre intensiva dagar 2014 besökte vi universitet i Birmingham, Bristol och Oxford och träffade företrädare för Multi-Faith Chaplaincy vid dessa institutioner. Det vi framför allt var intresserade av var hur man byggt upp själva organisationen kring Multi-Faith Chaplaincy och vilka ramar man hade för arbetet. Det som gjorde mest intryck på oss var hur medvetet man arbetade med dessa frågor i Storbritannien och hur annorlunda de brittiska universitetens förhållningssätt var jämfört med de svenska.
Medan man i Sverige ofta håller religiös tro på en armslängds avstånd hade man på de olika universiteten vi besökte i stället valt att se religiös tro som en del av vad det innebär att vara människa. Resonemanget som mötte oss var att alla studenter, oavsett vilken tro de hade, hade rätt att få stöd av universitetet att utöva sin tro under studietiden.
På alla universitet vi besökte hade Multi-Faith Chaplaincy en byggnad på campus bekostad av universitetet. I denna samsades de olika religionerna med sina olika aktiviteter – fredagsbön för muslimska studenter hölls alltså i samma lokal som buddistisk meditation och kristen gudstjänst. På en del universitet var även en medlem i Multi-Faith Chaplaincy, ofta den anglikanska prästen, deltidsanställd av universitetet som en form av religiös koordinator.
I Bristol hade en halvtidstjänst tillsatts efter att en internationell student med buddistisk bakgrund hade omkommit. Universitetsadministrationen hade inledningsvis skött de religiösa aspekterna runt dödsfallet så dåligt att man dragit på sig en stämning från studentens familj. En anglikansk studentpräst hade då, med hjälp av sina multireligiösa kontakter, tagit sig an situationen och styrt upp den på ett sätt som resulterade i att stämningen drogs tillbaka. Incidenten fungerade som en väckarklocka för universitetet som efteråt beslöt sig för att bekosta en halvtidstjänst för studentprästen i rollen som religiös koordinator, helt enkelt för att man insåg att detta var en kompetens man måste ha med tanke på studentpopulationens sammansättning.
Laïcité kontra mångfald
Så långt kommen i redogörelsen kring detta ämne, kan det vara intressant att se på frågan ur ett europeiskt perspektiv. Studentprästerna i Lund har vid några tillfällen, av universitetet, blivit ombedda att hålla föreläsningar kring ämnet religiös tro och diskriminering. Våra erfarenheter från Storbritannien brukar då hamna i den ena vågskålen. I den andra vågskålen placerar sig med viss självklarhet Frankrike, där ordet laïcité dominerar förhållningssättet från staten och därmed universiteten. Laïcité handlar om att samhället skall vara sekulärt och därmed fritt från synliga tecken på tro såsom symboler och kläder. Religion hör enligt detta synsätt enbart hemma i den privata sfären. När vi presenterar begreppet under föreläsningar brukar vi visa bilden där fransk polis på en badstrand ber en muslimsk kvinna ta av sig sin burkini. Begreppet laïcité är i Frankrike sammanlänkat med nationell identitet och säkerhet.
Religionssociolog Grace Davie menar att de olika förhållningssätten kan härledas tillbaka till hur de olika länderna styrde i sina olika kolonier. Storbritannien skulle utifrån detta stå för tanken att ”brittiskhet” förmår härbärgera mångfald, medan Frankrike, med sitt begrepp laïcité, står för en hållning där ”franskhet” måste stå över allt annat i det offentliga rummet. Mångfald i det offentliga rummet blir i detta synsätt ett hot mot enheten. Storbritannien och Frankrike representerar på detta sätt två tydliga vägval i en alltmer multikulturell värld – frågan är vilka vägval vi i Sverige har gjort och kommer att göra?
Väl tillbaka i Sverige påbörjade jag och studentprästernas samordnare Lisa K. Svensson arbetet med att bygga upp det multi-religiösa nätverk som skulle resultera i Multi-Faith Chaplaincy vid Lunds universitet. Kontakterna till andra samfund var redan etablerade, och både katolska kyrkan och Pingstkyrkan i Lund hade personal avdelad för arbetet mot Lunds universitet. Vad de saknade, men som vi däremot hade, var ett formellt avtal med Lunds universitet. Detta avtal hade vuxit fram några år tidigare som ett svar på det faktum att Universitetskyrkan kastats ut från några svenska universitet med motiveringen med att man som universitet var religiöst och politiskt obundna.
Återigen kan frågan ställas: innebär universitetets obundenhet att man inkluderar alla (Storbritannien) eller exkluderar alla (Frankrike)? I Studentprästernas avtal med Lunds universitet är beställningen tydlig. Studentprästerna skall bistå samtliga studenter oberoende av tro eller icke-tro med vägledning och existentiella samtal. Vi förbinder oss också i avtalet att följa svensk diskrimineringslagstiftning samt universitetets riktlinjer kring likabehandling och jämställdhet. Bildandet av Multi-Faith Chaplaincy vid Lunds universitet skall i grunden ses ur detta perspektiv.
Nödvändigt för trovärdigheten
För att Studentprästerna med trovärdighet ska gå iland med denna beställning från Lunds universitet blev bildandet av Multi-Faith Chaplaincy i princip en nödvändighet. Efter en period med intensivt nätverkande bildades så Multi-Faith Chaplanicy vid Lunds universitet formellt 2016. I nätverket ingick vid tiden för bildandet representanter från Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Katolska kyrkan, Pingstkyrkan samt en rabbin, en imam och en buddistisk munk. Imamen och rabbinen hörde själva av sig och visade intresse för att delta, och buddhistmunken var sedan länge engagerad i den lokala religionsdialogen.
Samtliga medlemmar i nätverket skrev på ett avtal med Studentprästerna där de förband sig att följa svensk diskrimineringslagstiftning samt Lunds universitets riktlinjer gällande likabehandling och jämställdhet. Samtliga hade också förbundit sig att vägleda även till sammanhang som låg utanför den egna traditionen när detta efterfrågades och att inte bedriva mission inom ramen för Multi-Faith Chaplaincy-samarbetet. Det är klart utsagt att nätverket i första hand är en tjänst riktad mot de studenter som har en tro med sig när de blir studenter vid Lunds universitet.
Det har nu gått ett antal år sedan bildandet av Multi-Faith Chaplaincy vid Lunds universitet och skrivandet av den här artikeln ger mig tillfälle att utvärdera erfarenheterna av projektet hittills. Vad har beslutet att välja denna väg inneburit för Lunds universitet och för Studentprästerna?
För Lunds universitet har bildandet av Multi-Faith Chaplaincy inneburit att man fått en tydlig samarbetspartner när det gäller religiösa frågor som berör universitet. Vi har vid ett flertal tillfällen blivit inbjuda av universitetet för att prata om religiös tro i en global värld samt för att diskutera frågor som rör diskriminering av troende.
Från studenternas sida har bildandet även inneburit en hel del goodwill. I enkätundersökningar gällande betydelsen av universitetets olika stödfunktioner har Multi-Faith Chaplaincy rankats väldigt högt av internationella studenter. Vid hälsningsgillen och andra sammankomster där vi möter studenter är gensvaret på just det interreligiösa samarbetet markant positivt. När man ser olika religiösa företrädare sitta sida vid sida blir vi till en positiv motbild till all negativ rapportering kring religiösa konflikter.
För Studentprästerna har samarbetet inneburit ökad trovärdighet gentemot universitet. Vi kan nu med fog hävda att vi representerar alla religiöst troende vid Lunds universitet oavsett tro. Det innebär att ett scenario där samtliga religiösa företrädare utestängs är i stort sett otänkbart. Med Multi-Faith Chaplaincy på plats går det inte längre att exkludera med hänvisning till religiös obundenhet utan att samtidigt hamna i en diskussion kring diskriminering av religiöst troende.
Ett större sammanhang
För medarbetarna från Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, som tidigare utgjorde Studentprästerna i Lund, har Multi-Faith Chaplaincy inneburit att vi numera ingår i ett större sammanhang med nya kollegor. Vi träffas regelbundet en till två gånger per termin för att diskutera gemensamma frågor.
Vi driver tillsammans frågan om behovet av ”stilla rum” gentemot universitetet. Just i dagarna har muslimska studenter på LTH skapat en namninsamling där de kräver ett stilla rum. De hävdar att Lund är den enda tekniska högskola som saknar ett sådant. Vi har uppvaktat LTH ett flertal gånger, men ledningen där har hittills inte lyssnat. Vår ingång är att Multi-Faith Chaplaincy här skulle kunna fungera som en brygga mellan studenterna och ledningen. Om man inte bara vill ge studenterna ett rum – vilket man kräver – kan man kanske tänka sig ett rum som vi tar ansvar för tillsammans med studentkåren.
Vi har vid ett tillfälle organiserat en gemensam interreligiös filmfestival. Planeringen inför framtiden inkluderar ett gemensamt diskussionsforum för studenter med olika tro samt en interreligiös paneldebatt med fokus på den existentiella utmaning som klimatkrisen utgör.
Under mina snart 30 år som präst har jag upplevt hur samhället förändrats religiöst. Vi har blivit ett multi-religiöst land och i takt med detta har även frågan om religionens roll i samhället åter blivit aktuell. Jag upplever idag en större öppenhet från det ”officiella” Sverige mot det som man vanligen kallar för civilsamhället. Jag tror inte att den franska vägen med laïcité är rätt väg att gå eftersom man ”censurerar” viktiga delar av vad det är att vara människa. I längden ökar detta på spänningar och orsakar konflikter. I grunden vill människor bli sedda för dem de är – oavsett tro. Därför tror jag på sikt att vi måste bli bättre på att inkludera religiös tro i olika offentliga sammanhang – som en del i ett samhälle där det finns plats för alla.
JAN KJELLANDER
Studentpräst, Lunds domkyrkoförsamling
För originalartikel, se PDF.