Jesus som kosmopolit

I den här artikeln undersöker jag om Jesus kan förstås som kosmopolit. Kosmopolit betyder världsmedborgare (av grekiska kosmos, världen och polites, medborgare), ett begrepp som stoiker var förtjusta i. Men Jesus hade en annan utgångspunkt än stoikerna. Vad skulle kosmopolit betyda för honom? Med utgångspunkten i Markus, det äldsta evangeliet, undersöks om Jesus kan inspirera till en demokrati som överskrider etniska och nationella gränser.

Frågan berör vilken attityd Jesus hade till Rom såväl som till icke-judiska folk generellt. Jag argumenterar här för att det sker en utveckling hos Jesus från en anti-romersk nationalistisk hållning till en attityd som är gränsöverskridande och förhandlande. Och att det i denna utveckling finns resurser för ett kosmopolitiskt aktörskap.

Ett annat glädjebud

I en formulering som påminner om hur romerska kejsare beskrevs inleds Markus med ”Här börjar glädjebudet” (1:1). Att inledningsfrasen anspelar på profetian i Jesaja 52:7 om ett glädjebud, står inte i motsättning till att den samtidigt kan anspela på romerska proklamationer om glädjebudet om en kejsares födelse eller kröning.

Markus proklamerar början av ett annat glädjebud än det romerska och initialt skapas då en anti-romersk position som utvecklas till en antagonistisk intrig hos Markus. Intrigen eskalerar när Markus beskriver hur Jesus går upp på ett berg och utser tolv galileiska följeslagare (3:13–19). Denna symbolmättade handling framställer Guds rike som fröet till en förnyad israelisk nation med dess tolv stammar, vilket kommunicerar opposition mot de inhemska ledarna och deras samröre med romarna.

Den antagonistiska intrigen tätnar i episoden om den besatte och svinhjorden (5:1–20) där Jesus möter en demonbesatt som presenterar sig som ”Legion” (5:9). Legion är ett latinskt lånord för en romersk militär styrka. Mannen framstår då med sin psykiska ohälsa som en bild för det självdestruktiva tillstånd som kan prägla en befolkning som blivit kuvad av en främmande makt. Genom namnet associeras demonernas ondska med Roms legioner och dess närvaro i landet, vilket får den antagonistiska intrigen att nå en klimax.

Guds rike och Roms rike

När Guds rike och Roms rike på ett symboliskt plan kolliderar verkar det hos Markus inte råda någon tvekan om vilket som är mäktigast. Jesus skildras som behärskad och kontrollerad. Det räcker med ett ord för att Legion ska lyda. Ordväxlingen har militära undertoner och bilden av en hjord som rusar (5:13) påminner om en trupp som rusar in i ett slag. Roms legioner som med sin disciplin representerade urtypen för manlighet blir här associerade med en okontrollerad och självdestruktiv aggressivitet.

Utdrivningen av Legion symboliserar något som många judar drömde om – att få driva ut de främmande romarna ur landet. En sådan längtan är inte helt olik den nationalism som ofta drev anti-koloniala befrielserörelser under 1900-talet och som varit avgörande i formandet av den moderna nationen.

Om Rom nu på ett symboliskt plan fördrivs uppstår frågan vad Jesus menade ska komma istället. Är det ett självständigt Israel utan några främlingar? Eller är det någon annan slags ordning, som även inkluderar icke-judar? Och om icke-judar inkluderas, ska Gudsriket förstås som ett imperium? Svaret på dessa frågor får vi återkomma till, men vi kan konstatera att svaren är avgörande för frågan om Jesus kan ses som kosmopolit.

Narrativ kris och omförhandling

Jesus relation till icke-judar kommer upp när vi går fram några kapitel i Markus berättelse. Jesus kritiserar fariséerna och de skriftlärda för deras tolkning av judiska matregler (7:1–13) och hävdar istället att all föda är ren (7:14–23). Matregler innebar en avgränsning gentemot icke-judar men i Jesus argumentation möjliggörs en måltidsgemenskap som är öppen för både judar och icke-judar. Det är som att en dörr börjar öppna sig för en kosmopolitisk samhörighet.

Men dörren verkar kärva. När Markus berättar att Jesus i utkanten av staden Tyros möter en kvinna som söker hjälp för sin dotter intar han en avvisande attityd (7:24–30). På flera sätt representerar kvinnan för Jesus ”den andre”: Hon är grekisk, från staden och välbärgad. Med tanke på den antagonistiska intrigen är förolämpningen förväntad, men i relation till undervisningen om den öppna måltidsgemenskapen är den oväntad.

Här skapas en narrativ kris som förändrar förståelsen av Jesus. Krisen hänger dels samman med kvinnans grekiska identitet. Om Markus hittills har format en opposition gentemot den romerska närvaron blir den icke-judiska motparten här representerad av en grekisk kvinna. Att Rom kunde utgöra en fiende är en sak och kunde kanske med visst fog associeras med en svinhjord. Men greker delade det judiska folkets öde av att vara underlagda Roms välde. Att det grekiska här associeras med hundar och hänvisas till en position under ett judiskt bord är lika förolämpande som uppseendeväckande och bidrar till den narrativa krisens omförhandling.

Från avståndstagande till förhandling

Den narrativa krisen hänger också samman med att mötet med kvinnan är ett slags förhandling. I den antagonistiska intrigen har Jesus framställts i opposition mot onda (romerska) makter som drivs bort. När Jesus i denna episod initialt ger uttryck för den bortstötande attityden men därefter faktiskt ändrar sig och lyssnar på kvinnan – till och med ger henne rätt – börjar attityden förskjutas från avståndstagande till förhandling.

Förskjutningen är avgörande för att förstå Jesus som kosmopolit. Att den är varaktig framgår av episoderna som utspelar sig ”på vägen” (8:22–10:52) och som allra tydligast när Jesus senare ställs inför den brännande frågan om att betala skatt till kejsaren (12:13–17). Skatten inbegrep att bli definierad som romersk undersåte, vilket väckte visst motstånd bland den judiska befolkningen. En antagonistisk attityd hade därför tydligt markerat att skatt till romarna var oacceptabelt. Men svaret från Jesus är inte antagonistiskt.

Motparten häpnar, står det, vilket tycks hänga samman med att Jesus varken svarar ja eller nej. Istället inbjuds åhörarna att fundera över, och förhandla om, vad som faktiskt tillhör kejsaren i ljuset av budskapet om Guds rike. Om mötet med syrisk-fenikiskan initierade förskjutningen från avståndstagande till förhandling kan denna episod därför sägas konfirmera den.

Guds rike ett imperium?

Vi får nu återkomma till de frågorna om Guds rike inkluderar icke-judar och om det innebär ett nytt imperium. I den nationalistiska vision om Guds rike som vi skymtade i Markus första del fanns inte plats för icke-judar, annat än i en eskatologisk sluttid. Men genom den narrativa krisen öppnas innebörden så att icke-judar kan inkluderas i nutiden. Genom denna vändning aktualiseras de äldre judiska förväntningarna om att folken ska komma till Sion (Jerusalem) varifrån lag ska förkunnas och världsfred skapas (Jes 2:2–4, Mik 4:1–4).

Utgör en sådan vision, med Jerusalem som ett tydligt lagstiftande centrum för världens alla folk, ett imperium? Kanske, men för Jesus verkar inte Jerusalem vara det centrum runt vilket Gudsriket etableras. Markus skildrar visserligen hur Jesus vandrar till Jerusalem (8:22–10:52) och tågar in där med messianska anspråk (11:1–11). Men där blir han också avrättad och vid den tomma graven blir lärjungarna tillsagda att de ska få möta honom som uppstånden, dock inte i Jerusalem utan i Galileen (16:7). Gudsriket blir därför hos Jesus decentrerat.

Jesus är också kritisk mot imperiers sätt att härska. ”Så är det inte hos er”, säger han till lärjungarna när de frågar honom vilka positioner de kan tänkas få i den kommande ordningen (10:35–44). Kritiken framgår också i liknelsen om senapskornet, som är ”det minsta av alla frön” men som ändå ”blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga” (4:30–34). Denna bild av imperier var vanlig under antiken. Men istället för ett stort mäktigt träd talar Jesus om en ”ört” (”köksväxt” enligt pilotöversättningen), vilket snarast blir en travesti av ett imperium. Det är alltså inte helt utan humor som Jesus säger att även om Guds rike kan likna ett imperium är det i grunden något annat.

Innebörden i Guds rike påverkas också av mötet med den syrisk-fenikiska kvinnan. Det är detta möte med dess förskjutning från avståndstagande till förhandling som gör att Jesus kan sägas inspirera till ett kosmopolitiskt aktörskap. Skildringen av mötet har nämligen en potential att påverka läsaren. Jesus initiala ovilja att hjälpa kvinnan representerar det motstånd många av Markus läsare (både dåtida och nutida) kan känna mot främlingar. När Jesus ändrar sig och faktiskt hjälper kvinnans dotter utmanas läsaren att ompröva sin avvisande attityd och närma sig ett mer kosmopolitiskt förhållningssätt.

För att bättre förstå vad en sådan kosmopolitism innebär går vi nu vidare och jämför Jesus med stoikernas kosmopolitism.

Jesus och stoisk kosmopolitism

Stoiker utvecklade under antiken ett inflytelserikt kosmopolitiskt tänkande. Att jämföra Jesus med stoikerna är dock vanskligt av flera skäl. Medan stoiker uttryckligen förespråkade kosmopolitism finns begreppet inte uttalat hos Jesus. Det finns också ett flertal stoiska tänkare och utrymmet tillåter endast en mycket begränsad diskussion.

En viktig skillnad är dock relationen till Roms ordning. Det låg till exempel nära till hands för många stoiker att betrakta Roms imperium som en kosmopolitisk ordning. Identifikationen med imperiet blir särskilt påtaglig hos Marcus Aurelius, romersk kejsare år 161–180 och känd som ”filosofen på kejsartronen”. Men även många andra stoiker var djupt involverade i Roms politiska liv. Medan stoiker tenderade att se Roms imperium från dess centrum, var Jesus blick präglad av marginalen, landsbygden och periferin. För Jesus var Roms ordning mer tvetydig och den kosmopolitism som han inspirerar till kan därför sägas vara imperiekritisk.

En annan skillnad har att göra med hur lokala sammanhang, staden och nationen betraktas. Stoiker tenderar att utgå från individen som genom sitt förnuft uppfattas kunna stå i en direkt relation till universums eviga och moraliska ordning. Genom att alla individer kunde inbegripas i denna relation skapas en världsomspännande gemenskap, grundad i det mänskliga förnuftet, som gör alla människor till syskon och hela världen (kosmos) till en gemensam stad (polis). Nationalitet eller andra särskiljande identiteter får då en underordnad betydelse till förmån för individen som ges en unik ställning.

I det kosmopolitiska aktörskap som Jesus möjliggör spelar däremot den lokala identiteten en mer framträdande roll. Även om det sker en förskjutning i mötet med den syrisk-fenikiska kvinnan så att en samhörighet etableras över gränser, försvinner inte skillnader. Det skapas ingen harmonisk universell gemenskap utan det finns fortfarande motsättningar som det behöver förhandlas om. Jesus fortsätter att vara jude och kvinnan fortsätter att vara grek med syrisk-fenikisk härkomst. Mötet påverkade Jesus till att börja förhandla, men det är som jude han gör det. Etniska och kulturella skillnader finns kvar, och de är inte oviktiga. Detta leder oss in i samtida diskussioner om kosmopolitism.

Lokalt färgad kosmopolitism

Den stoiska kosmopolitismen blev viktig under upplysningen och har tagits upp av samtida liberala filosofer. Denna form av kosmopolitism har kritiserats på ett sätt som ligger nära den imperiekritiska, lokalt präglade kosmopolitism som jag menar att Jesus företräder.

Ett exempel är filosofen Kwame Anthony Appiah som ifrågasätter om det är rimligt att ”avsvärja sig alla lokala lojaliteter och partiskheter i den stora abstraktionens – mänsklighetens – namn.” Med tankegångar som ligger nära hur jag tolkar Jesus möte med en främmande kvinna, menar Appiah att relationen till främlingar alltid är en relation till specifika främlingar. Att tänka på mänskligheten generellt väcker som regel inte ett engagemang. Det är först när främlingen övergår från att vara abstrakt till att bli verklig och närvarande som en möjlighet till samhörighet uppstår, menar Appiah.

Jesus möte med den syrisk-fenikiska kvinnan kan därför sägas åskådliggöra en form av gränsöverskridande som Appiah hävdar är grunden för en kosmopolitism som är lyhörd för specifika lokala kontexter och lojaliteter. En sådan lokalt färgad kosmopolitism bejakar det lokala sammanhangets betydelse och pekar samtidigt på behovet av att i den globala mänskliga gemenskapen utveckla fungerande former för fredlig samexistens.

Den westfaliska ordningen

Men hur ser de former ut som möjliggör fredlig samexistens på global nivå? Appiah avvisar här behovet av en kosmopolitisk ordning för att skydda basala mänskliga behov och menar istället att det ansvaret ligger på nationalstaten. Denna betoning av nationalstatens särställning tyder på att han försvarar den så kallade westfaliska ordning som växt fram sedan 1648 (efter den westfaliska freden) och som baseras på territoriellt suveräna stater som inte erkänner någon överordnad myndighet. Ordningen innebär också att konflikter mellan stater ytterst sett avgörs genom våld och att principen om den starkes rätt är förhärskande.

Principen om den starkes rätt har dock i någon form funnits väldigt länge, även under antiken. Det judiska folket hade sett det ena imperiet avlösa det andra, romarna var långt ifrån de första som tack vare en militär överlägsenhet kunde inlemma ett stort antal folk i sitt välde. Som vi har sett verkar det som att Jesus med sitt gåtfulla budskap om Guds rike trots allt accentuerar möjligheten av en annan ordning som inte är ett tvångsvälde. Detta menar jag motiverar en samtida strävan efter en legitim kosmopolitisk ordning som värnar människovärdet och globala allmänningar. För att en sådan ordning ska vara legitim idag ska den vara demokratisk.

Det behöver här förtydligas att jag inte ser strävan efter en kosmopolitisk ordning som ett sätt att förverkliga Guds rike. Budskapet om Guds rike är alltför undflyende för att det skulle vara fruktbart. Dessutom föreställer jag mig att Guds rike även har potential som en kritisk resurs i en framtid när någon form av global demokrati har etablerats. Det kosmopolitiska aktörskapet är därför inte så mycket ett försök att realisera Gudsriket som det är inspirerat av hur Jesus, från ett sammanhang som är utsatt av en imperiemakt, artikulerar en till synes omöjlig vision om en annan ordning som ännu inte är en verklighet.

En demokratisk global ordning

Jesus kosmopolitism skiljer sig därför från Appiahs eftersom talet om Guds rike inspirerar till ett engagemang för någon form av kosmopolitisk ordning. En sådan ordning är rimligtvis federal och rymmer ett flertal beslutsnivåer så att beslut kan fattas så nära de berörda som möjligt. EU kan vara något av en modell. Individen blir då bärare av multipla medborgarskap, från det lokala sammanhanget och nationen till mer övergripande regionala och globala politiska enheter.

Även om global demokrati idag tycks avlägset finns fröet till en sådan kosmopolitisk ordning i Förenta Nationerna. FN är förvisso format av segermakterna i ett världskrig och är i mångt och mycket en mellanstatlig organisation som bygger på frivilliga överenskommelser mellan stater. En global allmänning som klimatet blir därför svår att skydda inom ramen för dagens FN-system. När stater värnar om sina särintressen och det saknas en beslutsfattande instans som värnar om helheten riskerar vi en allmänningens tragedi på planetär nivå.

Men FN rymmer trots allt en potential att utvecklas till en demokratisk kosmopolitisk ordning som möjliggör gemensamma lösningar på gemensamma problem. Ett utökat mandat att lagstifta på global nivå förutsätter dock former för utökat ansvarsutkrävande och transparens i samma takt.

UNPA som ett första steg

Som ett första steg drivs därför av flera organisationer förslaget om att inrätta en rådgivande parlamentarisk församling inom FN, en UNPA. Syftet är att stimulera demokratirörelser för att demokratisera FN. En UNPA kan gradvis ges mer mandat och omformas till en andra kammare som tillsammans med generalförsamlingen utgör ett världsparlament med lagstiftande makt inom vissa områden enligt subsidiaritetsprincipen.

För att en sådan världsfederation med rättssystem ska fungera krävs ett visst mått av gränsöverskridande sammanhållning. Det sker inte av sig självt. Om ett ”vi” som sträcker sig bortom nationen ska växa sig tillräckligt starkt krävs berättelser och föreställningar som inspirerar, inte minst på ett känslomässigt plan.

Här skulle en framställning av Jesus och hans ”omöjliga” budskap om Guds rike kunna ge ett visst bidrag. I ett överraskande möte med en sårbar men vältalig främling inleds en förhandling om gränsen mellan ”vi och dem”, vilket blir början på en resa mot ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Att följa Jesus och kvinnan på en sådan resa kan leda till oväntade möten och situationer där vår förmåga till förhandling sätts på prov.

Kanske ställs vi då en dag inför frågan om det är rätt att betala skatt till världsfederationen. Inspirerade av Jesus kan vi då svara: ”Ge världsfederationen det som tillhör världsfederationen, nationen det som tillhör nationen och Gud det som tillhör Gud”.

HANS LEANDER

Fil. dr. i religionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan, Kinds pastorat.

Originalartikeln innehåller fotnoter och litteraturlista. Se PDF för dessa.

Comments are closed.