Den tid vi lever i kräver något av oss. Kravet kommer från tiden vi har framför oss. För att den inte ska präglas av klimatkriser av katastrofala mått behöver vi agera nu. I detta ”vi” ryms transnationella organisationer, stater, lokalsamhällen och individer. Handling krävs på alla dessa nivåer, och de relaterar till varandra på olika sätt. I denna text vill jag titta närmare på vad klimatet behöver från, eller kanske kräver av – individen. Helt enkelt; vilka offer bör enskilda individer göra? Inte för att de andra nivåerna är oviktiga – tvärtom är de enormt viktiga – snarare vill jag använda det individuella perspektivet som en ingång till att tala om helheten och alltings sammanvävdhet.
I denna artikel vill jag utforska vad som kan hända med förståelsen av offrande när det används för att teologiskt försöka förstå de offer vi som världsmedborgare måste göra för att rädda vårt klimat – stärker det en destruktiv gärningslära eller går det att i den kristna teologin hitta något som kan motivera människor att orka och vilja göra dessa offer för klimatets skull? Och innebär offer att vi ger upp vår frihet eller att vi finner en ny?
När jag använder det individuella perspektivet i denna artikel är jag medveten om att jag generaliserar och att individer med olika (ekonomiska) förutsättningar har olika möjlighet att göra uppoffringar för klimatets skull. Jag menar inte att skuldbelägga. Textens syfte är snarare att söka efter vägar till att öppna tanken för ett sätt att förstå goda handlingar som kan leda till att de görs – och att de görs inte bara för att stilla samvetet.
Kapitalismens offer
I det nuvarande samhällssystemet som styrs av kapitalistiska idéer är ständig tillväxt en förutsättning för att samhället ska fungera. Det bygger på ökad produktion för att skapa ökad konsumtion, vilket lett till en situation där människan använt jordens resurser för egen vinning med katastrofala konsekvenser. Ett sådant kapitalistiskt samhälle premierar inte viljan att offra sig för andra (oavsett om det handlar om andra människor eller klimatet som helhet), menar den lutherske teologen Klaus Nürnberger. I en artikel från 1999 med titeln Sacrifice and Ecology argumenterar han för att ett kapitalistiskt samhälle istället förväntar sig att allt annat ska offra sig för tillväxtens skull. För ökad tillväxt och större vinster för några få offras djur och natur men även människor som lever under sämre ekonomiska omständigheter och/eller i områden på jorden där klimatförändringarna slår till med störst kraft. Men de som vinner på kapitalismen anser sig själva inte behöva offra något. Offrande inom det kapitalistiska systemet tycks alltså vara ojämlikt, där vissa behöver offra mycket mer än andra som istället skor sig på andras uppoffringar.
Möjliga handlingsnivåer
Om vi accepterar Klaus Nürnbergers tes och således vill förändra hur våra samhällen ser ut, finns olika vägar att gå. Harald Welzer, professor i socialpsykologi, beskriver i boken Klimatkrig (2008) tre olika handlingsnivåer inom vilka arbetet för minskade utsläpp och därmed minskade klimatförändringar kan ske: den mellanstatliga, den statliga och den individuella. På den mellanstatliga nivån är problemet att ”ingen överstatlig organisation [finns] som kan få suveräna stater att släppa ut mindre växthusgaser än de anser meningsfullt”. Klimatarbete på statlig nivå begränsas i sin tur av landets gränser – effekten av en enskild stats förbättringar för klimatet blir alltså inte tillräcklig för att vända klimatutvecklingen på ett globalt plan åt rätt håll. Lika skeptisk är han till möjligheten att lyfta fram individens handlingar som en lösning, eftersom han menar att det både gör klimatförändringarna till något mycket mer enkelt och greppbart än vad det är (genom att säga, ungefär, att ”bara vi sopsorterar så kommer klimathotet att försvinna”) samtidigt som det befriar näringsliv och politik från ansvar som istället läggs på individen.
Att tala om individens offer för klimatet bör alltså inte ske på ett sätt som relativiserar insatser på andra nivåer och det bör inte heller presenteras som en lösning på ett problem som är långt mer komplext än så. Risken att hamna där tycks uppstå när vi friställer dessa individuella uppoffringar så att de står för sig själva snarare än att de är uttryck för en vilja att bidra med det en kan som en del av en större, gemensam ansträngning för att bygga samhällssystem baserade på hållbarhet snarare än konsumtion och tillväxt.
Gärningslära eller nåd
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där offrande inte sker på ett rättvist sätt. Dessutom finns risken att förenkla problemet genom att tala om individens roll och det kan också leda till att politiker och näringsliv fråntas sitt ansvar. När det kommer till teologin finns det också risker med att tala om individens offrande. En tydlig sådan är att hamna i en gärningslära där rätt handlingar inför Gud betonas över, eller kanske till och med istället för, Guds nåd. Dock kan lika väl en alltför stor betoning av nåden istället göra att goda handlingar tycks överflödiga. Prästerna Emma Thorén och Thomas Stoor beskriver i boken Din är jorden (2017) hur denna problematik blir extra synlig i den lutherska traditionen i dess betoning av nåden framför gärningar. De beskriver det som att det lutherska individperspektivet med syndernas förlåtelse och Guds nåd i centrum ”har trängt undan människans ansvar för skapelsen som helhet”. De menar att det behövs en uppgörelse med detta individfokus för att kunna finna en väg till frälsning för hela skapelsen. Det vill säga, individens roll i klimatkrisen bör inte handla om att antingen tynga ner människor med en strikt gärningslära som skuldbelägger och anklagar men inte heller säga att människan genom Guds nåd är befriad från eget ansvar. Med Stoor och Thoréns resonemang kan dessa två fallgropar kopplas samman med ett för stort fokus på individen som fristående enhet. Om individen istället förstås som en del i ett större sammanhang som hon hör samman med kanske det går att hitta en teologisk väg framåt som möjliggör ett nådefullt handlande – och ett nådefullt offrande.
Offrandets natur
Klaus Nürnbergers kritik mot det kapitalistiska systemet utgår ifrån en förståelse av offrandet som något som är ett givet villkor i skapelsen men som sedan förvrängts och skapat de exploaterande ekonomiska system vi idag lever i. Han menar att sedan moderniteten skiljde människan från naturen och legitimerade ett utnyttjande av skapelsen för egen vinning har vi glömt bort vad offrande egentligen handlar om – och vi har glömt dess ofrånkomlighet. Det vill säga, de idéer som moderniteten bygger på om människans ständigt positiva utveckling uppåt och framåt har lett till att naturen endast ses som ett medel för människans välmående. Det som tidigare sågs som något organiskt och levande reduceras i modern tid till resurser som människan kan och bör bruka utifrån eget intresse och egen vinning. Ett sådant system utgår ifrån att naturen kan offras för människans skull utan att människan ska behöva offra något i gengäld, menar Nürnberger. Vidare beskriver han att människans tro på att frihet kan komma utan ansvar som ett ”suicidalt självbedrägeri” och menar att för att kunna rädda klimatet behöver vi som mänsklighet åter omfamna vårt beroende av och tillhörighet med resten av skapelsen. Gör vi det, kan offrandet återigen bli balanserat, menar han, när människan inser att i en sammanvävd värld är även hon skyldig att offra något för helhetens bästa.
Detta offrande, som är en grundläggande förutsättning för själva skapelsen, hör för Nürnberger nära samman med det offer som Gud gör genom Kristus. Genom Kristus offrar Gud sig själv för mänsklighetens skull, istället för att människan ska offra något för Guds skull. Som en konsekvens av detta offer försonas mänskligheten med Gud. Genom Kristus rättfärdiggörs vi, trots att vi inte blir syndfria. Vi pånyttföds i Kristus, men är fortfarande bundna av den fallna verklighet vi lever i. De goda handlingar vi förmår göra förmår vi genom Kristus; så även våra offer, menar Nürnberger. Människan kan aldrig ge till Gud det hon själv fått av Gud – livet – men genom Kristus kan hon delta i Guds självuppoffrande kärlek och så bidra till att Skapelsen upprättas. På så sätt blir inte offer en gärning vi gör för att blidka Gud, utan ett sätt att delta i Guds kärleksfulla handlande.
Kenosis och lidande
Ett annat sätt att tala om Guds självuppoffrande kärlek är genom begreppet kenosis som betyder just uttömmande, eller som Åke Jonsson beskriver det i Teologi i Antropocen (2020): ”Gud avstår från egna privilegier i skapelseprocessen”. Detta manifesteras ytterst i Kristus, som avsäger sig sin gudomliga makt när han blir människa och istället tar en tjänares gestalt. Om kapitalismens missbruk av offrandet är en form av maktmissbruk, så som Nürnberger beskriver det, visar kenosis på ett annat sätt att förhålla sig till makt: att ge upp den för andras skull. En kenotisk teologi, menar Jonsson, handlar om att Guds innersta väsen är tjänande, självuppoffrande kärlek och innebär en bild av Gud som ”alltid är kärlek men inte alltid har allmakt”. En offrandets teologi baserad på kenosistanken skulle alltså kunna handla om att vi söker bli mer Kristuslika genom att ge upp den makt vi som människor tillskansat oss över naturen och istället söker bli dess tjänare. Alltså: vi offrar vår egen makt för andras skull.
Att säga att Gud har gett upp en del av sin makt för att ge oss frihet och medskapanderätt kan vara en hjälp till att förstå hur vi har hamnat där vi är, men den riskerar också att glorifiera lidande genom att göra uppoffringar till ett sätt att vara andlig på. Denna problematik uttrycks inte minst i feministisk teologi som visat på hur kvinnors lidande ursäktats eller till och med upplyfts som ett gott exempel på offrande för Guds skull (till exempel kvinnor som offrar sin hälsa genom att stanna i destruktiva relationer för att det är ”okristet” att skilja sig). Det blir alltså viktigt att skilja på offer som ett villkor för allt levande och på hur vi förstår lidande. Offer är ofrånkomligt och kan innebära lidande, men det får inte användas för att motivera utnyttjande av andra – människor, djur eller annat levande – som orsakar onödigt lidande hos dem. Rowan Williams beskriver lidandets mening som att ”The meaning is not in the system (…) but in the unknown future where healing will occur” . Lidande kan möjliggöra Guds helande och ingripande, men lidandet uppstår inte med ett bakomliggande motiv utan är en del av vad det innebär att leva i världen. När vi tillåter oss att offra andra för egen vinnings skull förnekar vi inte bara att vi är sammanflätade och därmed måste ge upp något av oss själva för hela skapelsens bästa utan vi förnekar också att andras lidande också är vårt och att det därmed ligger i vårt intresse att minimera det.
Inga enkla svar
Idén om alltings sammanvävdhet ligger till grund för Nürnbergers syn på offrande; det är vår sammanvävdhet som gör att vi i grunden är skapta till att behöva offra av oss själva för ”alltets” skull. Problemet uppstår i svårigheten att omsätta detta tankesätt i moraliskt handlande eftersom vi omöjligen kan ta ansvar för allt vi är sammankopplade med. Om vi fokuserar för mycket på vår sammanvävdhet med helheten finns risk att det specifika hamnar i skymundan. Och det är i det specifika – i de samhällen, gemenskaper och på de platser vi lever våra liv – som vi faktiskt kan göra något konkret. Whitney A. Bauman och Kevin J. O’Brien skriver om detta i Environmental Ethics and Uncertainty (2020) och landar i att om vi ska tala om alltings sammanvävdhet måste vi göra det med en medvetenhet om att vi alltid tänker, talar och agerar utifrån just vår del av den ogripbara helheten. Annars riskerar vi att bli alltför fokuserade på den övergripande berättelsen som en sanning och därmed inte höra de röster som beskriver just sin konkreta verklighet.
Detta innebär att de offer vi gör för klimatets skull må motiveras av att vi inser hur vi hör samman med allt skapat, men själva handlandet, det vi faktiskt gör, måste utgå från de liv just vi lever. Beroende på var i världen vi bor, vår ekonomiska situation, vår könstillhörighet, vår hudfärg etc har vi olika förutsättningar att göra offer för andras skull. Och beroende på vår kontext är det kanske olika typer av offer vi behöver göra. Detta innebär inte att det går att backa från att ta ansvar för att det känns lite obekvämt och istället skylla på att just vi inte kan eller orkar. Det illustrerar snarare att om vi försöker ta in hela kosmos sammanvävdhet finns ingenstans att börja vårt faktiska handlande.
Frihet och kreativitet
Emma Thorén och Thomas Stoor, som skriver om luthersk spiritualitet och ekoteologi, menar att vi ofta förstår frihet som frihet till något, frihet till ägande eller frihet till egen vinning eller egen framgång. De menar att ur ett ekoteologiskt perspektiv behöver man istället tala om frihet från. Frihet från det som får oss att tära så mycket på jordens resurser och frihet från vad de benämner som ”materiellt konsumistiskt beteende”. Då kan offrandet av saker som resor, kött eller ny teknik bli ett sätt att bli fri på. Det är en utmanande tanke i en tid där valfrihet ofta tycks vara den högsta formen av frihet. Det utmanar också bilden av frihet som likställd med individens autonomi och självständighet som går ut på att frihet är att låta sig vara opåverkad av andra. Kapitalismens bild av frihet innebär en frihet till ägande och en upplevd rätt till vissa privilegier – vilket gör att kravet på offer för klimatets skull kan kännas som ett offrande av den egna friheten. Frihet i en sammanvävd värld är något annat och om vi lyckas befria oss från kapitalismens bundenhet vid ekonomisk tillväxt kan vi kanske bli fria på ett nytt sätt, fria till ett nytt ”till”.
Detta nya ”till” handlar inte om att gå tillbaka till ett ”ursprungsläge” där allt var harmoniskt och balanserat i skapelsen (så som Nürnberger delvis tycks mena), utan det handlar om att börja där vi står och se vad vi faktiskt kan offra och vad det gör med de liv vi lever här och nu. Min förhoppning med denna text är att den kan hjälpa till att släppa på några av de bindningar och tankelåsningar som kan uppstå när man försöker förstå individens handlingar för klimatet. Jag har visat hur offrande kan förstås som oundvikligt i en värld där vi är sammanflätade med allt omkring oss och där individers handlingar inte kan skiljas från gemenskapens eller samhällets välmående. Detta offrande vi gör är också en gåva från Gud; en möjlighet att delta i Guds nåd och kärlek i världen. De idéer jag presenterat är ingen slutgiltig sanning, för sådana finns inte i en värld som ständigt förändras och som består av föränderliga relationer. Men från vår plats i världen, där vi är satta att leva, kan vi pröva att leva på ett sätt där frihet handlar om friheten att delta i Guds kreativa skapande i världen snarare än om mänsklighetens egna framsteg och maktuppvisningar. I den friheten kanske det som vi såg som svåra uppoffringar och förluster istället kan få bli ett sätt att leva i och av Gud, för både Guds och hela skapelsens skull.
SOFIE SÖDERIN
Prästkandidat för Stockholms stift, masterstudent i systematisk teologi vid EHS och initiativtagare till nätverket Skapelse & existens – Kyrkor, akademi och vetenskap tillsammans för klimatet.
Originalartikeln innehåller referenser och litteraturlista. Se PDF för dessa.