I tidiga tonår lyssnade jag på inspelningen som gjordes när Johnny Cash hade sin konsert på Österåkersanstalten. Hans attityd och tilltal/samtal med de intagna gjorde mig nyfiken på vad som finns innanför fängelsestaketen och murarna. Det tog 40 år innan kallelsen blev uppfylld. Jag har jobbat som NAV -pastor sedan 1 mars 2011. Min första dag minns jag eftersom den innebar ett möte med buddhistiska nunnor i Rosersberg. På knackig kinesisk engelska förstod de att det fanns en intagen som ville träffa dem, på Storbodaanstalten. Vi bestämde tid om två veckor. När jag sedan ringde på vid anstalten fick jag inte komma in, eftersom ingen hade föranmält min ankomst. Efter 12 år behövs ingen legitimation och jag blir varmt välkomnad vid varje besök. Numera tjänstgör jag på Täbyanstalten och Österåkers anstalt och häkte.
Förtroende och uthållighet
Säkerhet är ett ledord inom Kriminalvården. Det ska vara en trygg arbetsplats och det ska vara säkert för de intagna. Den formella säkerheten är en sak. Att våga lita på den andre är något annat. Alla bär ansvar för sin roll och sitt arbete. Då kan man inte handskas godtyckligt med förtroenden. Min företrädare och kollega jobbade på samma anstalt i 17 år. Jag har nu hållit på i 12 år drygt. Med stabilitet, envishet och uthållighet vinner man till slut förtroende. Från början handlade det dessutom om förhållandet till tro och religiositet. Både detta att vi trofast fortsatt att arbeta och att samhället och tiderna förändrats gör att NAV idag möts med nyfikenhet och tacksamhet i stället för misstänksamhet.
Tre av de redskap jag har som medarbetande i NAV börjar på bokstaven ”T”: Tredje part, Tystnadsplikt och Tid. Det finns flera t-ord men dessa ger en bra sammanfattning.
Som själavårdare i Kriminalvården är jag på besök, hos de intagna som bor där och bland personalen. Det är viktigt att ha den respekten för andras vardag och det ger mig en ingång med perspektiv. Jag kommer någon annanstans ifrån, även om också jag tillbringar mycket av min tid inne i fängelset. Samtidigt är det så att syns jag inte, så finns jag inte. Den fysiska och återkommande närvaron är oerhört betydelsefull också som ett första steg till att närma sig varandra.
Många ställer frågor om tystnadsplikten. Hur kan du bära hemligheter om hemskheter, begångna eller planerade? ”Jag lämnar dem till Gud och den som delat dem med mig” blir det nödvändiga svaret. Jag tänder ljus när jag går till kyrkan och ber att Gud ska bära detta och dem det berör.
Att ha tid betyder att all tid inte kan vara inbokad. Jag vill kunna ha möjlighet att sätta mig i samtal i en knapp timma, när jag väl visar mig bland de intagna. Ibland blir det samtal vid pingisbordet eller kaffebordet. Ibland blir det helt enskilt i något samtalsrum. Personalen kan ha samma önskan och känna för den intagne, men har oftast andra arbetsuppgifter.
Att inte spela någon roll
Någon sa: ”Det är inte bara det att de är brottslingar. De är misslyckade brottslingar. De har ju åkt fast.” Det gör att miljön och relationerna är mycket känsliga för översitteri och övertoner. Du ska inte komma hit och tro att du är något. I alla fall inget annat än det du är. Min uppgift som NAV-medarbetare är heller inte att få någon att tänka eller tro som jag gör, utan att bli stärkt i sin egen tro och självkänsla. Jag har fått lära mig att kombinationen av att vara tillgänglig, ”gå och drälla”, och att ha fasta hållpunkter som till exempel gudstjänster, är en viktig kombination. En tid i början när jag arbetade ensam på två anstalter orkade jag inte med kombinationen riktigt. Drällandet ledde liksom inte någonvart. Det var jag som skulle motivera, bjuda in, köpa fika, möblera och genomföra gudstjänsten. Oftast spelade jag gitarr till sångerna. Sedan var det att återställa, eftersom det inte fanns något andaktsrum.
Idag frågar jag intagna om hjälp och personal undrar om de kan hjälpa till. I den avskalade miljön som ett fängelse är får jag dela min mänsklighet. Och jag får aldrig glömma den makt jag har i förhållande till den jag möter. Jag går ju hem varje dag! Men att dela och att lyssna till andras liv är stort. Inom Kyrkornas världsråd finns ett projekt i Israel/Palestina som kallas ”Följeslagarprogrammet”. Man följer en utsatt grupp till exempel till skolan. Genom att vara följeslagare kan man bli vittne till oförrätter, men främst blir konflikterna inte lika starka, när någon ser på. En liknande funktion har vi som NAV-medarbetare på anstalterna.
Att understödja redan befintlig tro
NAV-medarbetarens uppdrag är att ge möjlighet för de intagna att utöva sin tro eller religion, enskilt eller i grupp. En del av det är ju förstås att ganska många människor inte vet vad de tror. I Sverige har vi inte rätt att registrera någons religiösa tillhörighet. Jämför man med England där den intagnes religiösa tillhörighet registreras vid inskrivningen, så leder det svenska systemet till att jag behöver fråga den enskilde om sin tro och tillhörighet. Det sker ganska ofta att jag som kristen också får svara på muslimers frågor och imamen får samtala med någon med kristen bakgrund.
Jag menar att människans grundproblem är att hon inte är nöjd med att vara människa. Det är redan ”Adam och Evas” problem. Många av oss vill vara något annat, något bättre, kanske gud i vårt eget liv. När Gud visar världen vem Gud är, gör Gud det genom att bli människa, i Jesus. Om det bästa Gud kan göra är att bli människa, är det fullt tillräckligt för mig att vara människa. Det är min drivkraft, att vi alla kan se att det duger att vara människa. Guds vilja är människans väl. Allt gott kommer från Gud.
När Gud vill att jag ska vara människa gör det mig nyfiken på hur du ser på att vara den du är. Tänker jag trossystem och religion så har jag kommit fram till att vi har frågorna gemensamt. Ateist eller djupt troende så lär du någon gång ha ställt frågan ”finns det en gud?”. Om vi möts där i stället för i våra svar så kan vi få goda samtal och skapa förståelse. Jag brukar likna gudstron vid att betrakta regnbågen. Vi står bredvid varandra och tycker att den är vacker. Men faktiskt, så bryts ljuset olika så vi ser inte regnbågen exakt likadant någon av oss. I stället för att hävda att den bara ser ut på ”mitt sätt”, kan vi komma överens om det vi ser är vackert och dela våra bilder och erfarenheter. På så sätt växer min bild av regnbågen, och Gud.
Kriminalvården har inte mycket beredskap för krisen: när någon anhörig till den intagne dött eller drabbats av sjukdom, eller vid självmord och andra dödsfall inom anstalten. Personalen tas om hand och debriefas, men de intagna har ingen att vända sig till. Därför är sorg ett av de samtalsämnen som vi som NAV-medarbetare ofta får del av. Ibland ordnar vi minnesstunder. I varje gudstjänst får vi tända ljus, som en symbol för saknad, sorg och annat vi vill lämna i Guds händer.
Förlåtelse och försoning
”Försoningsgruppen” är en ideell organisation vars verksamhet används vid flera av Sveriges anstalter. Där får intagna möta brottsoffer, sin egen familj och sig själva. Under en längre tid arbetar man med förståelse för vilka man skadat och vilka som skadat en själv. Att benämna och förstå skapar öppningar till att komma vidare i livet. Men även i det vardagliga anstaltslivet handskas vi med förlåtelse och försoning. I de enskilda samtalen givetvis, men också i gudstjänsterna som firas var eller varannan vecka och där vi varje gång firar nattvard. Tillsammans bekänner vi vår synd och att vi sårat och gjort sönder vårt förhållande till Gud, varandra och oss själva. Till den som ber om förlåtelse förmedlar jag Guds förlåtelse. Ibland under jag ”Är det rätt?”, alltså att förmedla förlåtelse, till den som begått mer eller mindre svåra brott.
Min slutsats har blivit att om jag inte gör det då har jag förhindrat flödet från Gud. Jag vill tro att ju oftare du bekänner din skuld och påminns om att förlåtelsen är en personlig gåva, desto mer blir du så småningom överväldigad eller uppfylld. I en av verserna på psalmen ”Oändlig nåd” (SvPs 231) sjunger vi ”Guds nåd, jag skälvde inför den, men sedan gav den ro…” Att skälva inför Guds nåd är inget konstigt. När jag kommer till insikt om att jag är älskad för att jag är, inte för det jag gör, så vill jag göra det goda. Och det kommer inifrån. Det betyder inte att misstaget är glömt, men det är förlåtet. Det är den som förlåter som blir förlåten, säger Jesus. När jag ställer mig i flödet från Gud, förstår att jag är benådad. Då rätar jag på mig. Jag duger. Jag är ju människa.
Många goda och djupa samtal förs i fängelsemiljön. De kan komma ur ett samtal om fotboll, en tevedokumentär eller en gudstjänst. Det är betydelsefullt här och nu. Kanske är det så att den som släpps fri efter ett fängelsestraff får med sig något att trots allt minnas, även om ingen utomstående kan förstå hur det är att sitta frihetsberövad.
BENGT EKELUND
Nav-medarbetare, pastor i Equmeniakyrkan