»Det handlar med andra ord om hur vi som samhälle ser på just landsbygden.«
Under hösten har jag haft möjlighet att delta i två konferenser om att vara kyrka i lands- och glesbygdsområden. Den ena konferensen var en europeisk sådan i Danmark i Lögumkloster som tog utgångspunkt i hur de lutherska kyrkorna i norra Europa möter sjunkande medlemstal och en alltmera tydlig socioekonomisk särdragning mellan stad och land. Problemen är likartade för många av de lutherska kyrkorna även om lösningarna på problemen kan skilja sig åt en aning. Den andra konferensen genomfördes av nätverket med just namnet ”Ett annat centrum” och genomfördes i Hudiksvall och reste flera angelägna frågor om förhållandet centrum-periferi. I många lands- och glesbygdsområden i Sverige är snart Svenska kyrkan den enda aktör som finns kvar på orten. Den sista affären och den sista bensinstationen har stängt för länge sedan. Kyrkan blir då med sina kyrkobyggnader och andra samlingslokaler en naturlig mötesplats.
Rekrytering är ett tilltagande problem för församlingar och pastorat i dessa områden. Det är svårt att få tag i både diakoner, präster och kyrkomusiker. Det är minst sagt en utmaning. De ideella krafterna blir ofta en källa till hopp och blir också den struktur som får, och kanske ännu mera uttalat i framtiden, bära mycket av det kyrkliga livet när ett fåtal personer i vigningstjänsten är satta att betjäna enormt stora områden där avstånden kan räknas i alltifrån några mil till både 15-20 mil och längre. Veniater står för förkunnelsen. Församlingsråden får en viktig roll att hålla samman det kyrkliga livet på orten.
Den fortsatta särdragningen mellan stad och land gör det viktigt att frågorna om kyrka i lands- och glesbygd förs högt upp på den kyrkliga agendan. Det handlar även om en nödvändig förändring i attityd och synsätt. Att tjäna Jesus som präst på landet måste betecknas som lika ”fint” som att tjäna honom i en välpolerad stadsmiljö. Varför kallar Gud så många präster till städerna är inte bara ett halvdåligt skämt utan innehåller också en angelägen fråga om hur vi ser på våra kyrkliga uppdrag inom vigningstjänsten. Varför är staden oftast det mest eftersträvansvärda? Och landet ses som det eviga bakvattnet? Präster som arbetat i Norrlands inland får inte sällan frågan ”hur hamnade du där?”. Precis som det skulle vara något av ett personligt och karriärmässigt misslyckande. Det avslöjar ganska mycket om synen på centrum och periferi i en kyrka som i sitt själva väsen är satt att tjäna just det som upplevs som kanske just lite ute i periferin. Var inte Jesus själv något av en provinsbo? Det var trots allt inte i Rom Jesus föddes.
Det handlar med andra ord om hur vi som samhälle ser på just landsbygden. Staden, det urbana, utgör ofta normen för samhällsutvecklingen. Det urbana är ofta det eftersträvansvärda. I det politiska beslutsfattandet har glesbygder ofta hamnat utanför kartan. Detta får i sin tur till följd att känslan av utanförskap ökar och demokratin och tilliten till samhället eroderar och ifrågasätts. Att vara församling i dessa områden utgör utan tvekan en påtaglig utmaning för Svenska kyrkan i dess ambition att vara en rikstäckande folkkyrka. Det reser viktiga frågor om förhållandet mellan centrum och periferin. Likaväl som det reser frågor om Svenska kyrkans identitet och relationen mellan kyrka och bygd.
I en kyrka där särskilt sedan tidigt 1990-tal just effektivitet och en organisatorisk strömlinjeformning på många håll varit det eftersträvansvärda, i kölvattnet av New Public Management, är det en stor risk att lands-och glesbygden hamnar vid sidan om.
Den tyske professorn och teologen Günter Thomas menar i sin forskning att decennier av det som upplevs som en tilltagande sekularisering och fallande medlemstal och en allmän utarmning av europeisk landsbygd, där kyrkorna traditionellt varit starka, gjort att de lutherska kyrkorna förlorat något av sitt självförtroende. Kyrkorna slår i detta läge nästan knut på sig själv för att försöka förnya sig, göra sig relevanta på olika sätt. Konsekvenserna av en kyrka med dåligt självförtroende är att frestelsen blir att kyrkorna sneglar på andra och missar sitt egentliga uppdrag. Det kan vara att titta just på företagsvärlden. Det ligger nära att tänka att om bara kyrkan blir mera lika ett företag eller en slimmad myndighet då kommer allt ordna sig. I organisation. I språket. I det som upplevs som coolt sofistikerat. En strömlinjeformad effektivitet blir målet och uppdraget kan då lätt gå förlorat. Affärslivets förkärlek för det effektivt urbana blir måttstocken på allt. För Svenska kyrkans del måste frågorna om de utmaningar kyrkan står inför i lands- och glesbygd få den uppmärksamhet de förtjänar. Kyrkan i landsbygd står inför stora utmaningar men är också en förebild i mycket. Det lokala engagemanget och stoltheten över kyrkan och bygden är ofta mycket stort. Landsbygden har under generationer lärt sig att ta tillvara och samarbeta med många olika aktörer för att kunna överleva. Det finns mycket att lära av det som alltför länge setts lite över axeln. Det finns så mycket konstruktivt och kreativt hopp som faktiskt inte enbart har sin upprinnelse och källa i den urbana miljön.
GÖRAN LUNDSTEDT