»kyrkor som står där i perfekt skick men som är utan liv«
Jag är med i flera församlingar i Svenska kyrkan. I en församling är jag kyrkobokförd och där finns en del av mitt vardagsengagemang. I en annan församling konfirmerades mina barn. I ytterligare en församling deltar jag i gudstjänstfirande några gånger varje år. På kyrkogården ligger mina förmödrar och förfäder begravda. Den församlingen heter Slätthög och ligger i Kronobergs län i Småland. Vitkalkad och reslig är kyrkan, och syns på långt håll med sitt ståtliga torn. Jag tycker om att gå in i Slätthögs kyrka. Finnas och andas. Några kilometer bort ligger Hjortsberga kyrka. Märkvärdigt lik Slätthög men med ett annat liv nu, och andra namn på gravstenarna. Men frågan skulle kunna ställas. Kan dessa två kyrkor slås ihop, om den ena kyrkan bedöms som lokalt övertalig eller om den andra kyrkan kan beskrivas som mer strategiskt placerad?
Båda dessa uttryck väcker följdfrågor. De används i en utredning i Svenska kyrkan Gemensamt ansvar ‒ en utredning om fastigheter, kyrkor och utjämningssystem som nu går på remiss. Innehållet aktualiserar direkt eller indirekt förutsättningar för Svenska kyrkans uppdrag att förkunna evangelium. Många sidor ägnas förutsättningarna för de kanske 16 000 fastigheterna som Svenska kyrkan äger (varav 21 procent utgörs av kyrkobyggnader). Ekvationen med fastigheter, kostnader och medlemmar går inte ihop, särskilt på några års sikt. Förutsättningarna är ofta sämst där få människor bor och det finns många byggnader att ta hand om (i glesbygd liksom exempelvis i Stockholms domkyrkoförsamling).
En mindre del av utredningen handlar om den ömsesidiga solidaritet som syftar till att utjämna ekonomiska förutsättningar, och möjliggöra att alla församlingar långsiktigt kan ta ansvar för sina kyrkor och fullgöra Svenska kyrkans grundläggande uppgift. Förslaget om utjämning går liksom idag ut på att kompensera både inkomster och kostnader. Förändringarna gäller vilka kostnader som ska utjämnas och med hur mycket. Den första komponenten handlar om antal boende som inte är medlemmar, där kompensationen föreslås minska jämfört med idag. Den andra faktorn tar höjd för antal kyrkobyggnader i relation till medlemmarna. Den tredje komponenten är ny och rör barnen i befolkningen. De områden som har få barn betalar till områden med många barn. Den fjärde faktorn gäller särskilda behov av diakoni, vilket föreslås relateras till ett socioekonomiskt behovsindex i befolkningen. Den femte och sista faktorn kompenserar kyrka i glesbygd.
De nya komponenterna i utredningen, om barnen och diakonin, rymmer på ett lovande sätt uppdraget att relatera till hela befolkningen. Kanske finns även andra faktorer att beakta. Själva grundprincipen att låta denna typ av faktorer bli en integrerad del av utjämningen blir en viktig teologisk ståndpunkt. Den anger kontexten för församlingen/pastoratet som folkkyrka, där uppdraget inte är avgränsat från samhället.
Samma vidgade attityd verkar däremot inte gälla kyrkobyggnaderna och deras bruk. Dessa rum definieras i utredningen strikt som gudstjänstrum. Den snäva definitionen leder till att eventuell övertalighet framförallt bedöms utifrån ett visst gudstjänstbruk, och inte till exempel mot just ett diakonalt bruk med enskilda besök, möjlighet till själavårdsamtal i en avgränsad del av rummet, social verksamhet och samlingar med barn. Ja till och med vigselgudstjänster och dopgudstjänster för utsocknes ryms inte riktigt i gudstjänstdefinitionen. Kulturhistoriskt värdefulla kyrkor som bedöms som s.k. lokalt övertaliga föreslås kunna övertas av Trossamfundet Svenska kyrkan (som faktiskt inte är samma sak som församlingarna i Svenska kyrkan). Förutsättningen är att församlingen avsäger sig förvaltaransvaret och bruket. Det låter krångligt och sorgligt. Kyrkor som står där i perfekt skick men som är utan liv. Nog vore det enklare och mänskligare om full ekonomisk kompensation kan ges, samtidigt som människor kan fortsätta vara i dessa rum och församlingen kan fira gudstjänst där i varje fall delar av året.
Svenska kyrkans behöver en solidarisk och realistisk utjämning och förvaltning som fungerar långsiktigt med minskade ekonomiska förutsättningar. Det behövs också en fördjupad teologisk grundsyn som vidgar dessa platsers betydelse och som ser platserna i ett brett församlingsperspektiv. Låt kyrkoplatserna vara en levande och integrerad del av församlingarnas liv.