Ledare

Vad vill biskoparna att vi ska lära?

”Jag är skeptisk.” Allt oftare känner jag mig som Stefan Sauks figur i TV-programmet Lorry. Och risken är väl att jag framstår som lika arrogant och föga konstruktiv om jag luftar min skepsis, men jag tar den. Jag är skeptisk till Programmet för lärande och undervisning. Jag närde en förhoppning om att det nyligen utgivna biskopsbrevet och lär dem… skulle få mig på bättre tankar, men jag förblir skeptisk.

Under min drygt 30-åriga prästbana har jag sett åtskilliga satsningar på undervisning om kristen tro passera. Som teologistudent gladdes jag åt Ludvig Jönssons uppmaning att låta kyrkan ”surra” av samtal om livsfrågorna och de möjliga kristna svaren på dem. Sedan fick vi Lilla boken om kristen tro, som delades ut till alla hushåll, och Stora boken som var en mycket användbar katekes för 1990-talet. Under 2010-talet har vi haft Vuxenkatekumenat, Programmet barn och unga 2009-2012 och Dela tro dela liv 2012-2018. Och nu Programmet för lärande och undervisning – so what’s new?

När jag har sökt på Svenska kyrkans webb har jag inte blivit klokare. På internwebben kom för ett par år sedan instruktioner om att programmet fått en grafisk profil. Men själva innehållet bakom denna form förblev dunkelt.

I en artikel om ett forskningsprojekt bland pedagoger om lärande och undervisning i SKT 12/19 skriver Caroline Gustavsson: ”I min analys av de valda orden för att beskriva undervisning kan man ana en risk för att pedagogernas arbete med undervisning i församlingen reduceras till ett arbete med enbart didaktikens Hur-fråga.” Detsamma kan sägas om biskopsbrevet: det är väldigt mycket hur och väldigt lite vad.

Jag hade förväntat mig att biskoparna skulle säga något om vad i den kristna tron de anser är särskilt viktigt att lyfta fram i vår tid. Vilka försoningsläror, vilka eskatologier är relevanta och hållbara (för att använda ett par modeord)?  Vad i det lutherska arvet vill vi föra vidare? En ”utmaning” som nämns är det mångreligiösa samhället. Där betonas vikten av ”religionsteologisk medvetenhet” – men vilken religionsteologi biskoparna förordar står det ingenting om.

Biskoparna konstaterar att olika trosbekännelser, böner och berättelser genom tiderna formulerats ”i relation till sin tids brännande frågor och utmaningar” – men också att ”det grundläggande innehållet” varit ”innehållsligt likartat”. Det känns som om de förutsätter en konsensus som jag undrar om den finns. Vi lever i en tid då människor i större utsträckning än förr ifrågasätter trossatser, samtidigt som det för andra känns viktigt att hålla fast vid det gamla. Var finns spännings- och konfliktpunkterna, där det kan finnas en osäkerhet om vad vi bör förmedla, och hur hanterar vi dem? Det hade jag önskat att brevet resonerat kring.

Istället väljer biskoparna att lyfta ett antal pedagogiska perspektiv, och ägnar mycket utrymme åt hur man kan navigera mellan det auktoritära undervisandets Skylla och det trevliga småpratets Karybdis.

Brevet avslutas med ”exempel” på bibeltexter, böner och psalmer – men det betonas att det inte är en kanon. Men varför inte en kanon med motiveringar till att just dessa bibeltexter och dessa psalmer anser vi att alla medlemmar i Svenska kyrkan bör vara bekanta med? Om nu syftet är att på bred front åtgärda det ”kunskapstapp” som skett det senaste seklet måste man kanske vara så fokuserad?

Det får mig att undra hur klart syftet med programmet egentligen är. I sitt förord citerar ärkebiskopen Kyrkostyrelsens ”vision”, som inte bara handlar om ökad kunskap om kristen tro, utan också om att förbättra barns och ungas villkor, om ”trons offentliga konsekvenser” och en hållbar värld. Är det möjligen att gapa över väl mycket?

Liksom när jag hittade programmets grafiska profil på intranätet tänker jag nu ”jag sökte ett innehåll men fann en form”. Men programmet ska ju pågå till 2030 så förhoppningsvis har min skepsis till dess kommit på skam.

HELENE EGNELL