Artikel

Sårbarhetens kontaktyta

Under pandemin har vi blivit vana att titta på statistiska staplar. Ibland är det människoliv som räknas upp, antal döda, eller antal patienter i intensivvården. Det finns så mycket som inte ryms där, i staplarna. Det levande livet, isoleringen, ensamheten och otillräckligheten. Alla farväl och möten som inte blev, syns inte heller i statistikstaplarna. Pandemitiden har skakat om många av oss och påverkat på olika sätt. Vi är många som har berörts av förluster, egna och andras. Det är människor som fått bestående men efter Covid-19 och människor som dött, både i vår närhet privat och i arbetet på sjukhuset. Vi i Sjukhuskyrkan har talat med förtvivlade anhöriga som inte kunnat hälsa på sin anhörig, och de som inte fått komma på avsked för att de själva bar på smittan. Vi har mött patienter som har längtat och gråtit efter sin familj som de inte kunnat träffa på grund av restriktionerna.

Vi i Sjukhuskyrkan möter patienter och närstående, men också personal på sjukhuset. Hos vårdpersonal har vi mött mycket oro och trötthet. Oro, både för egen och andras del. Personal vars barn uttryckt att de varit rädda att deras förälder skulle bli smittad under arbete med Covid-sjuka, och oroade över konsekvenserna. Personal som ger allt och lite till och frågar sig Hur länge ska jag orka? Hur ska jag orka ge något till min familj när jag ger allt på jobbet? Otillräckligheten är ofta ett arbetsvillkor både för personalen och för oss i Sjukhuskyrkan. Behoven är alltid större. Det är en balansakt att inte förlora sig i gränslöshet eller i att känslomässigt distansera sig. Det finns en risk att bli rigid eller gränslös i mötet med lidande, sårbarhet och smärta. Det finns en risk att drabbas av etisk stress, empatitrötthet och utmattning för den som arbetar i närheten av lidande.  Att komma nära människors sårbarhet och utsatthet är också att komma nära sin egen utsatthet.  Vi som arbetar i människovårdande yrken har också behov av stöd, omsorg och godhet. Vi är inte immuna mot livets svårigheter. I boken Att förstå sin egen utsatthet skriver Carlander och Wedeen att vi måste försöka bli vän med vår egen brist och otillräcklighet. Det finns annars en risk att vi överpresterar. Det är inte bristen som är problemet utan vår strävan att bli kvitt den.

Under pandemin har vi arbetat med munskydd och ibland dessutom med visir utanpå. Vi har blivit medvetna om hur mycket vi kommunicerar med våra ansikten, med små nyanser och skiftningar i ansiktet. Hur kompenserar vi för det, när ansiktet döljs bakom ett munskydd? Sjukhusets ytterdörrar har varit låsta. Och alla visar passerkort eller kallelse för att få komma in. Mycket har blivit annorlunda under pandemin, och samtidigt är mycket som vanligt i Sjukhuskyrkan. Varje kris och varje människa är unik, verkligheten är hela tiden ny och levande. Vardagens sällsamma möten pågår ständigt.

En vanlig dag

En vanlig dag på Sjukhuskyrkans expedition ringer telefonen. Det är en sjuksköterska på en avdelning på sjukhuset som undrar om någon kan komma till en nyopererad person som mår dåligt. En av oss kan gå dit nästan direkt. Vårt uppdrag är att vara på sjukhuset. Som kyrka. Att vara närvarande och tillgängliga när det behövs är ett av våra mål med verksamheten. Just nu har vi möjlighet att möta sårbarheten där den finns och uppstår.  Det är vårt uppdrag och arbete. Att möta där huden är som tunnast, livet som skörast. Och det gör vi. Hela dagarna. Telefonen ringer igen. En annan avdelning ringer om en magopererad person med dålig prognos som tappat lusten att leva. Vi bestämmer att någon av oss kommer under eftermiddagen. Telefonen fortsätter att ringa med ärenden från sjukhusets olika avdelningar.

I Sjukhuskyrkans arbete möter vi sårbarhet. Och för att kunna det krävs närvaro. Att vi är här, i dubbel bemärkelse. Och att vi inte är allt för upptagna hela tiden. Vi behöver kunna vara tillgängliga när det behövs. Det är den svåra balansen mellan sårbarhet och ibland krav på mätbarhet. Att finnas på sjukhuset. Att vara närvarande. Ibland blir besöken långa, ibland korta och det vi gör kan bara mätas med ett streck i vår statistik. Går det egentligen att mäta det vi gör?

En kollega berättar: Jag besöker en kvinna, som vi kan kalla Marie. Hon är opererad i hjärtat. Jag har varit hos henne varje dag under mer än en vecka. Det är möjligt eftersom jag är här på sjukhuset. Ibland orkar hon inte riktigt och jag får komma tillbaka senare. Hennes liv känns som kaos. Ingenting är sig likt. Marie känner inte igen sig själv. Hon har dödsångest. Och hon känner ilska över att livet utanför fortsätter som vanligt. Vad ska provsvaren visa? Jag ser skräcken i hennes ögon. Det finns något som hon vill berätta. Det tar tid men efter några möten blir det sagt, det som velat sägas under så många år. Det smärtsamma som skavt och trasslat i livet.

Det går inte att tänka resultat i möte med sårbarhet.

Prognosen blir inte förändrad av mina besök. Orken blir inte bättre. Rädslan och ångesten kanske inte heller ändrar sig.  Kanske vågar jag ändå tro att besöken gör skillnad. Men mäta det går inte. Orden jag säger är inte så många. Tiden jag är där är inte så lång. Ändå vågar jag tro att det gör skillnad. Att det finns något viktigt i att möta sårbarheten. Att ha tid att finns där, ha möjlighet att vara närvarande där livet håller på att gå sönder. (Berättelsen är avidentifierad)

Att vara där du är

Som kyrka har vi ett särskilt ansvar att finnas i utsatta situationer. ”…det ni har gjort för mina minsta…” Att drabbas av sjukdom och hamna på sjukhus är att hamna i en utsatt livssituation. Det kan innebära förlust på många olika plan, förlust av förmågor, förlust av självständighet, förlust av trygghet, sammanhang och begriplighet. Det kan innebära att självbilden krackelerar, att världsbilden inte längre håller ihop. Vid livets gränssituationer blir de existentiella frågorna påtagliga. Vad finns för bot för allt detta? Kanske bara i det mänskliga mötet?

Jesus sänder ut sina lärjungar till ett till synes planlöst kringvandrande. De möter människors nöd och hör människors rop. Vissa dagar på sjukhuset kan vara som ett till synes planlöst kringvandrande. Men som kyrka vet vi att vi inte går ensamma och aldrig utan hopp.

Hur ser hoppet ut i utsatthetens landskap? Kanske är det i att mötas som människor. Hoppet är att det finns en människa som står ut med att möta mig där mitt i hopplösheten. Så futtigt och så stort, och där bönen – om den finns – är en klagobön, ett förtvivlans rop. Bönen blir ett lyssnande. Till Gud, till andra människor och till oss själva. Själavårdens roll blir att lyssna på ropet och ge röst åt klagobönen. Deborah van Deusen Hunsinger skriver i Pray without ceasing att klagobönen är trons alternativ till förtvivlan och misströstan. Vid orättvisa är klagobönen en protest. När förödmjukelse flödar så är klagobönen den självrespekt som ropar till en gömd Gud. Klagobönen vänder vånda till vilja. Den som klagande ropar till Gud, vägrar att ge upp sin längtan.

Orden att vara där du är sammanfattar mycket av vår uppgift på Sjukhuset.  Förlustens och sorgens ansikten är så många. Vilsenhet, maktlöshet och sorg kan vara lamslående. Sorg är en hemlös kärlek. Och svaret som söks av den andre är kärlek. Kärleken är en bekräftelse på att jag finns till, i mötet med en seende medmänniska med ett bankande hjärta. Den medmänskliga kärleken kan bli en hand som söker min vid avgrundens rand. Jag är nära, utan baktanke, med känsla och vilja.

En överläkare i kirurgi vid Sahlgrenska sjukhuset, berättar på Sahlgrenskas Instagram om när han blev så dålig i Covid-19 att han hamnade på intensivvårdsavdelningen. Han kunde knappt se eller höra. ”Det är mitt starkaste minne, en person som håller mig i handen.”

Det finns ord som inte talar till oss och det finns samtal utan ord. Ibland säger det ordlösa allt. Och i allt vi gör berättar vi. Också våra kroppar har språk. Andetaget, blicken, handens rörelse och sucken är språk. En person som kommer till mig där jag är, med en varm blick som söker mig eller tonfallet i en hälsningsfras, kan betyda allt när tryggheten rämnat.  En hand, ett tecken på att någon vill mig väl och möter mig som människa. Någon håller mitt liv i sin hand. Och ytterst Gud.

Sårbarhetens kontaktyta

Det är ingen självklarhet att varje möte ska kännas meningsfullt. Det kan inte heller vara ett mål. Vi måste släppa på målsättningar och kontroll och öppna oss för det ovissa, för att bli tillgängliga för det som är.  Vad betyder närvaro och tillgänglighet? Gör det skillnad? Kan vi tala om det omätbaras värde?

Jesus går fram genom evangelierna och ser människor och griper in i deras liv. Han möter en blind man, en lam man, en krokryggig kvinna. Han möter en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. Han möter människor i nöd och mörker. Möter där huden är som tunnast, där livet är som skörast. Kanske är det just i den sårbarheten som Gud hittar en kontaktyta med oss människor och kan dra oss till sitt hjärta.

Att leva med en sjukdoms eller förlusts realitet, att leva under hot om ökad smärta och döden. Det gäller oss alla i någon mån, men vissa är mer drabbade än andra. Det finns inga garantier, bara ett flämtande hopp. Att leva i detta kan vara en kamp för livet, där paniken kommer krypande. Det är på allvar och det gör skillnad att inte vara ensam i det svåra. Det svåra försvinner inte, men något sker när vi delar. Det finns ett gemenskapens mysterium.

Att se och möta människor i den sårbarhet och utsatthet som sjukdom, förlust och död innebär, är Sjukhuskyrkans uppgift. Av evangelierna vet vi att det också är där som Gud finns. Vad vill Gud med vår närvaro där? Kan vi lita till att det är med vår otillräcklighet och brist som Gud kallat oss till tjänst? Inte för att vi ska vara perfekta och osårbara, utan att Gud sett någonting användbart i oss. Gud föds i mörkret, i utsatthet och i det sårbara. Det berättar julens evangelium. Hoppet föds och kärleken blir levande på den mest osannolika plats, i det mest oväntade sammanhang.

KLARA ROSBERGH, sjukhusdiakon, Svenska kyrkan
ANN-CHARLOTTE LUNDGREN, sjukhuspräst, Svenska kyrkan
Sjukhuskyrkan Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg

Originalartikeln innehåller fotnoter och faktaruta. Se PDF för dessa.