Jag tänker att vi nu står inför ett vägval, som kyrka och individuellt. Med den nya handboken har vi chansen att tänka om och se till helheten istället för till vars och ens personliga preferenser.

Klubben är med teologen Jay Johnsons ord en helig plats, precis så som kyrkan också är en helig plats för många.

Kunde vi inte då lika gärna kalla oss Statens nationella ceremoniverk eller – numera – Byrån för övergångsriter?

Ofta, både i det dagliga talet, och i strategiska dokument, förekommer ett församlingens ”vi” (utskrivet eller implicit), som kan te sig förrädiskt självklart. Men vilka är då dessa ”vi”?

Det politiska läget i Sverige är bara ett symptom på det iskalla högerextrema strupgrepp som i allt högre grad håller på att kväva hela det demokratiprojekt som präglat europeisk politik de senaste decennierna.

Samtalet behöver inte leda till åsiktsgemenskap bara för att det är gott.