Den svenska statens åtagande att bedriva en samstämmig politik för global rättvisa har i praktiken upphört att existera skriver här Gunnel Axelsson Nycander & Gabriel Liljenström. När de politiska institutionerna sviker sitt globala ansvar blir kyrkans och civilsamhällets roll än viktigare – både som profetisk röst och som språkrör för de människor som påverkas av svenska beslut.

Mattias Martinson efterlyser här en fördjupande diskussion om relationen mellan det vi sekulära nutidsmänniskor till vardags tänker på som kunskap och upplysning och det vi tänker på som tro och önsketänkande. På så sätt kanske vi skulle kunna komma en bit längre i bearbetningen av det oändligt tragiska faktum att det onda vi inte vill det gör vi.

Skillnaden mellan mina informanter, som aktivt söker en djupare kontakt med naturen, och befolkningen i stort är kanske främst just en fråga om moralisk koherens.