Vad är det vi håller på med? Vart är det vi springer så snabbt? Vad är det vi vill uppnå? Vad vill vi att meningen med våra liv ska vara?

Möjligheterna till möten mellan teologi och estetik är oändliga. Frågan är vad som sker i dessa möten.

Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget.

Den för förnuftet allra mest tilltalande utformningen av en lära om enkel predestination utgörs av ståndpunkten att Gud på förhand har bestämt att alla människor ska komma till himlen när de dör.

Att arbeta mot ojämlikhet och orättvisa, att arbeta för barn och vuxnas självklara rätt att hoppfullt kunna blicka framåt är en kristen och diakonal angelägenhet.

Kan man tala om hopp inför framtiden när viktiga och nödvändiga strukturomvandlingar gör så att medarbetare går på knäna av oro och rädsla?