Där i synagogan i Prag bad jag att jag som tillhörde en antijudisk västlig kristen tradition inte skulle svika judar. Och att min kärlek skulle vara lika trofast till det palestinska folk och de kristna palestinier som jag lärt känna genom mina år på Kyrkornas världsråd.
Ofta, både i det dagliga talet, och i strategiska dokument, förekommer ett församlingens ”vi” (utskrivet eller implicit), som kan te sig förrädiskt självklart. Men vilka är då dessa ”vi”?
Hur kan vi då förstå debatten kring Mitri Rahebs bok och hans framträdande på Teologifestivalen? Är han ersättningsteolog, bedriver han hatpropaganda?
Kyrkan bör nu varken fogligt instämma i eller motsträvigt muttra över regeringens feministiska utrikespolitik, utan utkräva ansvar och konstruktivt förekomma politiken.
